Kjell Höglund släpper ny skiva

Det är i år trettio år sedan Kjell Höglund släppte sin första skiva, och sedan dess har han, med sina poetiska och begrundande texter och sin hemmagjorda blandning av pop, rock, schlager och visa, skapat sig en alldeles egen genre i den svenska popmusiken. Som artist intar han en unik position. Han har förblivit relativt okänd för en bredare publik, men som kanske ingen annan i sin generation har han ständigt lyckats fånga nya yngre lyssnare och sökt sig nya musikaliska uttryckssätt. När han nu släpper sin trettonde skiva Kryptonit är han kanske mer aktuell än någonsin.

Det finns något alldeles speciellt med Kjell Höglunds sånger som gör att de efter trettio år fortfarande håller och finner nya lyssnare. Hans melodier är oftast mycket enkla och han sjunger dem med en sällsynt uppriktighet i ett slags mellanting mellan tal och sång. I sina texter, som pendlar mellan existentiella djupdykningar och humoristiska vansinnigheter, blandar han fritt poetiska bilder och filosofiska resonemang med vardagliga iakttagelser och surrealistiska infall. Sångerna berör ofta på ett alldeles speciellt sätt. De kombinerar en personlig inåtvändhet med mystik och en humanistisk helhetssyn på livet, kärleken och universum. Ofta framstår livet som ett fantastiskt äventyr.
     Själv har Kjell Höglund levt ett kringflackande liv. Han har nästan aldrig bott längre än tre år på samma plats och har aldrig haft något förstahandskontrakt på någon lägenhet. Det är först de senaste tio åren som han slagit sig till ro i Västerås där han bor med sambon Margaretha. Sedan 1986 lever han på sin musik, dessförinnan hankade han sig fram på diverse småjobb.
     Kjell föddes 1945 i Östersund och växte upp i några mindre samhällen i Jämtland och Ångermanland. Det fanns inget särskilt musikintresse i familjen. Pappan var bagare och hade konditori och hans mamma hemmafru och behjälplig i konditoriet. Kjell tyckte tidigt om att skriva och skrev redan som barn små böcker och berättelser, men han gillade också musik och spelade dragspel. På femtiotalet kom rockmusiken och hans äldre systrar spelade Elvis och Tommy Steele, men framförallt blev jukeboxen i pappans konditori hans musikaliska universitet.
     På gymnasiet i Strömsund spelade han gitarr i ett Shadowsinspirerat band, och här kom han också i kontakt med band som Beatles och Rolling Stones. Framförallt blev mötet med Bob Dylan avgörande. Det var Dylans sätt att kombinera närmast litterära texter med rockmusik som tillsammans med den svenska visvågen inspirerade Kjell att börja skriva sånger. Redan som barn hade han skrivit nya texter till befintliga melodier, men nu började han också skriva melodierna själv.
      - Jag har ju alltid tyckt om att skriva och alltid gillat musik så när jag då började skriva sånger kändes det verkligen som om jag hittat min grej. Det fanns något där i samspelet mellan text och musik som jag gillade. Men jag drömde egentligen aldrig om att bli någon artist och stå på scenen och så där. Jag har alltid sett mig själv framförallt som en skrivare.
     Det var 1965 som Kjell skrev sina första sånger, och snart började han skicka inspelningar till olika skivbolag för att få dem intresserade. Efter gymnasiet gjorde han lumpen i civilförsvaret och hamnade sedan i Stockholm.
      - Jag kom till Stockholm 1967 och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville absolut inte gå i skolan igen, men jag hade varken jobb eller pengar så jag hamnade ändå på universitetet. Jag började läsa praktisk filosofi och det tyckte jag faktiskt var riktigt roligt, det var intressant och så annorlunda från att läsa på gymnasiet. Så jag trivdes ändå väldigt bra där.
     Kjell fortsatte på universitetet i Stockholm och läste sociologi, socialpedagogik och folklivsforskning, men hans sånger hade ingen framgång hos något skivbolag. 1971 beslöt han sig därför för att på egen hand ge ut sin första skiva. Med hjälp av studielånet bekostade han själv pressning av skivor från sina heminspelade rullband och levde sedan på att sälja skivorna på stan och till kompisar. Detta gjorde att han av många sågs som en pionjär och en förebild för den framväxande musikrörelsen.
      - Själv tyckte jag aldrig att det var så revolutionerande. Det är ju vanligt att poeter trycker upp saker så på egen hand. Jag gjorde det bara därför att jag inte hade något alternativ.
     På detta sätt gjorde han sina första två skivor Undran och Blomstertid. Ljudkvalitén på dessa första skivor är inte den bästa och ibland låter gitarren lite ostämd och Kjells röst lite trevande och osäker. Men många av sångerna håller hög klass och alla bär Kjells typiska prägel. Här finns både filosofiska och surrealistiska betraktelser, men också humor och samhällskritik samt ett par vackra kärlekssånger. Sångerna är ofta lite spröda och lyriskt drömmande i tonen, ofta finns en förundran inför världen och ibland en känsla av utanförskap. Kjell Höglund framstår som en sökare, vilket han förblivit under åren.
     1973 träffade Kjell Janne Hansson som då läste till ljudtekniker på Dramatiska institutet. Med Janne Hanssons hjälp kunde han spela in sin tredje skiva i DI:s radiostudio med ett riktigt band. Skivan hette Häxprocess och blev Kjells första försäljningsframgång. Framförallt berodde det på det 15 minuter långa titelspåret som blivit en verklig klassiker. Det är en sång om människans eviga sökande efter syndabockar. Med osannolika rim och fyndiga formuleringar förmedlar den ett viktigt budskap och lyckas, trots sin längd, fängsla lyssnaren från början till slut.
     Efterfrågan på skivan gjorde att Kjell och Janne bildade etiketten Alternativ och SAM-distribution tog hand om distributionen till affärerna. Samarbetet med Janne Hansson har sedan fortsatt genom åren och mycket är fortfarande sig likt när Kjell spelar in sina skivor. Janne äger nu Atlantisstudion och skivorna ges ut under Atlantis grammofon.
     Framgången med Häxprocess stärkte Kjells självförtroende och inför nästa skiva skrev han några av sina bästa sånger. Baskervilles hund kom 1974 och hade, förutom starka låtar, ett bra kompband med den då okände Rolf Wikström på gitarr. I texterna märks en tydlig inspiration från Bob Dylan. Låtar som "Bakom fiendens linjer" och "Nattlig episod med alkemisten Karl Marx" kan sägas vara ett slags svenska versioner av Dylans "Tombstone Blues" och "Desolation Row". Liksom Dylan vänder Kjell ut och in på språkliga klichéer, men han gör det med en egen uppfinningsrikedom och finess som gör sångerna mycket lyckade och typiskt höglundska. Han radar upp historiska och litterära gestalter tillsammans med författare och vetenskapsmän för en poetisk vansinnesdans. Absurda och humoristiska episoder varvas med skarpa tankespråk, och precis som hos Dylan formar de förvridna bilderna tillsammans en raffinerad samhällskritik. På skivan finns också den långa "Maffian" och den tragikomiska "Man vänjer sej" om vardagslivets meningslöshet och tristess.
     Baskervilles hund var troligen alltför mångbottnad och surrealistisk för att passa in i det politiska sjuttiotalet, och den bemöttes med ett ganska svalt intresse. På senare år har den dock uppmärksammats som en av sjuttiotalets mest intressanta svenska rockskivor.
     Mer i tiden låg Hjärtat sitter till vänster som kom 1975. Här samlade Kjell några av sina mest samhällskritiska och politiska sånger. Många av dem känns idag lite förlegade, men på skivan finns också den storslagna balladen "Inåt" som representerade något helt annat. I "Inåt" flyttas konflikterna bort från politiken in till psykologin och den enskilda individen. Med bilder hämtade från en freudiansk mardrömsvärld skildras en människas uppgörelse med sig själv och med sin egen skuld. Det är en suggestiv resa i själens ödsliga landskap, genom låsta rum och öde hedar. "Inåt" är en komplicerad sång som inte erbjuder några enkla svar och den hörde till den typ av låtar som gjorde att Kjell aldrig blev riktigt accepterad av vänsterrörelsen.
     - Jag var ju också övertygad om att de politiska lösningarna låg till vänster, men för mig var det självklart att politiken inte kunde ha svar på alla frågor. Därför tyckte man nog ibland att jag var lite konstig och opålitlig. För mig hänger allt ihop och jag har alltid försökt förena olika delar av verkligheten i det jag skriver.
     Föraktet för dogmatiska tankesätt är ett genomgående tema på skivan Doktor Jekylls testamente från 1979, som Kjell själv kallat för "ett slags tack och farväl till sjuttiotalet". Många av sångerna handlar om att tänka självständigt och om att ta ansvar. Den mästerliga "Slutstrid" utspelas i ett magiskt skymningsland, där en känsla av undergång och en nära förestående slutstrid dominerar stämningen. Men den strid som utspelas är en människas inre uppgörelse med sig själv. "Höglund har blivit gammal" beskriver hur verkligheten nu gör narr av profeter och gudar och hur alla smarta teorier har kommit på skam. Det finns dock inga spår av resignation i sången, istället är det en uppmaning till att tänka själv och blicka framåt mot nya möjligheter.
     Skivans mest kända sång "Lugnare vatten" tillhör en annan typ av Höglundlåtar. Den kom på svensktoppen med Marie Bergman och har en enkel, trallvänlig melodi och ett slagkraftigt bildspråk i texten. Stormarna har bedarrat, regnet har gjort luften frisk och skeppet tar fart mot nya öppna vatten.
     På skivan Vägen mot Shangri-La från 1980 är de direkt politiska elementen borta och här finns en stor variation av sånger. Rocklåtar som "Holländsk genever" och "De refuserades salong" och mer mystiska och poetiska alster som "Själens dunkla natt" och "Mr. Swanee". Här finns också den vackra "Kärleksdans i Provence", en poetiskt drömmande kärlekssång i valstakt som senare spelades in av Maritza Horn och hamnade på svensktoppen.
     Skivans titel refererar till James Hiltons bok Lost Horizon, som är en av Kjells favoritböcker. Det är berättelsen om några västerlänningar som finner det gömda paradisriket Shangri-La bland Tibets otillgängliga berg. Myten om det gömda paradiset, på jorden eller i den egna själen, löper som en röd tråd genom hela Kjells produktion. I boken möter vi också den rotlöse sökaren Conway. Det är outsidern och ensamvargen som liksom H. Haller i Hesses bok Stäppvargen inte kan finna någon tillfredställelse i det vardagliga livet, utan som är på jakt efter en annan mening. Han skymtar ibland också i Kjells sånger.
     På Vägen mot Shangri-La blir också texterna, ännu tydligare än tidigare, färgade av mystik och mytologi och av gamla sagor och legender.
      - Jag har alltid varit fascinerad av sagor och myter och när jag skriver eftersträvar jag ofta en mytologisk dimension, som i drömmar och fantasier. Ord och melodier har en mytologisk laddning och konstens uppgift är att söka sig bort från lägereldens sken där det okända tar vid...
     Det är dessa trakter som tillsammans med kärlekens magiska universum utforskas i många av låtarna på Tidens tecken från 1984. Det är en skiva som präglas av en enkelhet och renhet i såväl text som musik. Här flyter gamla myter och legender på ett självklart sätt ihop med kärlek, religion och filosofi och framförs i enkla schlager- och svensktoppsmelodier. På skivan använder sig Kjell för första gången av syntar och trummaskiner. Dessa skapar värme och förstärker melodiernas karaktär av sentimental enkelhet, vilket tillsammans med de speciella texterna ger en unik känsla av renhet och harmoni.
     Tidens tecken sålde bra och den innehåller några av Kjells mest populära sånger. Här finns låtar som "Getsemane", "Hotell Intim", "Anonym" och den vackra "Gennesarets sjö". "Gennesarets sjö" har en enkel melodi och en text som är ett poetiskt collage av myter, reflektioner och minnesbilder. Tankar om avsked dominerar, men verserna och musiken formar tillsammans en känsla av tillhörighet och harmoniskt vemod. Höglund vill stilla stormarna i sin själ och låta dyningar få gunga i godan ro, och medan han ser fyrar blinka från balkongen ber han ödmjukt: "tänk på mig nån enstaka gång".
     Det fanns de som ogillade syntarna och trummaskinerna, men Kjell gillade den nya tekniken och det nya arbetssätt som den erbjöd. 1986 gav han ut singeln "Maskinerna är våra vänner" som en lovsång till den nya tekniken.
     - En del tror att jag är ironisk där, men jag är övertygad om att tekniken kan hjälpa oss att göra det bättre på jorden. Det gäller att se möjligheterna.
     1986 kom också Hemlig kärlek som fortsatte i samma spår som Tidens tecken, men här var låtarna ännu starkare och arrangemangen ännu bättre och mer genomarbetade. Trots detta sålde Hemlig kärlek dåligt, den hade oturen att släppas vid samma tid som mordet på Olof Palme och föll oförtjänt i glömska. På skivan målar Kjell upp sina speciella landskap. Han är sökaren och resenären som stampar ut elden och ger sig iväg när en konjunktion blir synlig på natthimlen, och som efter en lång vandring i djungeln äntligen ser den förlorade inkastaden glänsa framme i dunklet. Det är en färd genom myternas och drömmarnas gränsland.
     Ormens år från 1989 fortsätter resan, men här är de humanistiska inslagen ännu tydligare än tidigare. I vackra sånger som "Utan gränser" och "Livets flod" framför Kjell sitt universella kärleksbudskap. "Domens dag" är en lång och mycket skickligt sammansatt sång om orsak och verkan och om människans ofrånkomliga ansvar. På skivan finns också "En stor stark" som blev en stor radiohit och breddade Kjells publik betydligt. Den följdes upp av nyinspelningar av "Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför" och "Man vänjer sej" som också blev flitigt spelade i radio. Dessa dök sedan upp på den lite lättsammare skivan Höglund Forever från 1992.
     Sedan 1986 hade Kjell varit på turné och succén med "En stor stark" 1989 gjorde att turnén förlängdes till 1991. Under nittiotalet har Kjell sedan fortsatt att stå en del på scenen, både med band och ensam med gitarr. Han har spelat två gånger på Hultsfredsfestivalen och hunnit med två turnéer tillsammans med artistkonstellationen "Bland Skurkar, Helgon och Vanligt Folk" (1999 och 2000), vilket också resulterat i en liveskiva.
     1995 kom skivan Inkognito som musikaliskt sett återigen var någonting helt nytt. Kjells talsång ställs här effektivt mot syntar, distade gitarrer och tunga trumbeats. Producenten Tommy Lydell lyckas skapa ett mycket modernt och spännande sound som passar utmärkt till Kjells sånger och ger skivan en alldeles speciell atmosfär.
      - Jag var på jakt efter något nytt och Tommy Lydell visade sig vara perfekt för mina sånger. Ibland kan jag ha svårt att göra mig förstådd bland musiker, men Tommy tycker att det är kul med mina idéer och så tycker han, liksom jag, om att experimentera. Han kan också allt det här nya med techno, hip-hop och samplingar som jag gillar.
     Inkognito framstår som en av Kjells allra bästa skivor, och den emottogs mycket positivt av press och kritiker. Här finns mycket starka låtar som "Sokrates", "Liv & Död" och "De fördömdas ö". Arrangemangen är också genomgående mycket spännande och det finns en stor musikalisk variation på skivan, vilket förstärker känslan av nyskapande fräschhet.
     Efter Inkognito har Kjell givit ut tre av sina fyra skönlitterära böcker. Den första boken, Magnum Opus, kom ut redan 1991 på Hägglunds förlag, men sedan dess har ingen varit intresserad av att trycka hans böcker. Han har därför valt att ge ut dem på Internet, där alla nu finns att ladda hem gratis från hans hemsida (www.kjellhoglund.com). Här kom Det sicilianska sigillet 1997, Genomträngningen 1999 och Den förbjudna boken 2000. Kjell Höglunds böcker liknar inga andra. Genom att blanda ockulta och mytologiska funderingar med filosofiska resonemang ställer han läsaren inför hisnande möjligheter och perspektiv. Gränsen mellan saga och verklighet suddas ut fullständigt. Själv ser han dem inte som böcker i vanlig mening utan mer som poetiska experiment.
     - Jag har en tanke om att den klassiska romanen kanske har kulminerat och att poesin och litteraturen i framtiden måste söka sig nya vägar. Så jag experimenterar lite med det där. Mina böcker är den typ av böcker jag själv skulle vilja läsa.
     Fler böcker är planerade, men i år kommer framförallt Kryptonit, Kjell Höglunds trettonde skiva och den efterlängtade uppföljaren till Inkognito. Musikaliskt är det en vidareutveckling av förra skivan. Tommy Lydell producerar även denna gång och experimenterandet och den stora musikaliska variationen finns kvar. Bland musikerna finns Esbjörn Svensson och Staffan Astner. Kjell själv ser Inkognito mer som ett förstudium och nu vill han göra det riktiga mästerverket.
     - Egentligen har jag ju bara några olika sorters låtar som jag har upprepat i lite olika varianter sedan min första skiva, men den här gången har jag en vision om att göra de allra bästa versionerna. Så det här skall bli den ultimata Höglundskivan!

Daniel Järpvik, 2001