Klockan är tio på förmiddagen den tjugonde maj 1931. På flygplatsen i Baskul står ett flygplan startklart. Det är utlånat till flygvapnet av maharajan av Chandapore och har använts för flygningar på hög höjd i Kashmir. Tre män och en kvinna kliver ombord. Planet lyfter mot himlen på väg mot Peshawar. Det hörs aldrig mera av.
   Från myndigheternas sida utgår man från att planet kraschat och att de fyra passagerarna och piloten dödats. Men därmed är inte saken utagerad. Romanförfattaren Rutherford påstår sig nämligen ha rest från Shanghai till Honolulu på en japansk ångare i november 1931 tillsammans med den engelske konsuln Hugh Conway. Och Conway var en av passagerarna på det försvunna planet.
   Detta är upptakten till James Hiltons roman "Lost Horizon" (förlorad horisont) som publicerades 1933. Boken hette i Sverige först "Blå månen" och senare "Bortom horisonten". Den anses inte ha något större litterärt värde, utan betraktas som en romantisk och sentimental underhållningsroman. Jag vill försöka visa att den är något mer.

Det står inte många uppgifter att finna om den engelske författaren James Hilton. Han tycks ha gått med lätta steg genom världen och dog lika tyst och obemärkt som han levt. Han föddes i Lancashire år 1900 (för övrigt samma år som Freud gav ut "Drömtydning"). Han fick sin utbildning i Cambridge och började tidigt att skriva. Han dog i cancer i Hollywood 1954.
   Numera är Hilton nästan bortglömd. Av hans många romaner är det väl snart bara "Lost Horizon" som fortfarande lever. På antikvariat är den sällsynt - till skillnad från andra av Hiltons böcker. På bibliotek är den ofta utlånad. Jag tror att vi här står inför en klassiker som kommer att leva vidare genom århundraden, ungefär som Jules Vernes "Till jordens medelpunkt" eller Stevensons "Dr Jekyll och mr Hyde".
   "Lost Horizon" är som jag ser det resultatet av en veritabel snilleblixt, som kom att hemsöka Hilton blott denna enda gång i livet. Det vore intressant att veta hur han fick idén. Kanske från den ryske konstnären Nicholas Roerich som gjorde resor i Asien och publicerade böcker där han berättade om buddhismens legendariska Shambhala - ett dolt paradis bland bergen i Tibet där upplysta människor studerar livets filosofi. Han kan också ha inspirerats av missionärer som Abbé Huc och fader Desideri som när de arbetade i Tibet hörde talas om Shambhala.
   Hilton har ett vackert och lättläst språk. Den svenska översättningen är indränkt i sirap och inte alltid så lyckad, exakt eller ens fullständig. Den ibland tuffa tonen är borta och av språkets sötsura skimmer återstår bara det söta. Den som kan engelska och verkligen vill träda in i Hiltons värld bör därför läsa boken i original. Handlingen är enkel, närmast sparsam.

Det är revolution i Baskul och det engelska flygvapnet evakuerar civila. Ett plan med fyra passagerare försvinner spårlöst. Passagerarna är den engelske konsuln Hugh Conway, vicekonsul Charles Mallinson, missionär Roberta Brinklow och amerikanen Henry Barnard, senare avslöjad som finanssvindlare i hundramiljonersklassen. En brokig skara med föga gemensamt.
   Istället för att flyga till Peshawar sätter piloten kurs mot Tibet. Planet kraschlandar på den tibetanska högplatån. Piloten är efter landningen medvetslös, drabbad av en hjärtattack och nästa morgon dör han.
   Plötsligt kommer en grupp män gående nedför en bergssluttning. De är från lamaklostret Shangri-La, dit de nödställda hälsas välkomna. Väl framme visas gästerna till moderna badrum och sedan serveras en delikat middag.
   Deras värd, som heter Chang, berättar att det lever ungefär femtio lamor av olika nationaliteter i klostret. Nere i dalen bor flera tusen människor under klostrets varsamma ledning. Den enda möjligheten att lämna dalen är att slå följe med de män som då och då kommer med varor från yttervärlden. En sådan sändning väntas inom två månader. Tills dess återstår inget annat än att stanna i Shangri-La.
   Conway tillbringar det mesta av sin tid i biblioteket, i musikrummet (han är en skicklig amatörpianist) och i samtal med Chang. Man besöker dalen som visar sig vara ett riktigt paradis. "Och ändå har ni inget demokratiskt maskineri - politiska val och sådant?"
   "Nej. Vårt folk skulle bli förfärat om det tvingades att förklara att den ena politiska riktningen har absolut rätt och den andra absolut orätt."
   Efter knappt två veckor blir Conway mottagen av klostrets storlama, som är inte mindre än tvåhundrafemtio år gammal, eftersom han har funnit på en metod att förlänga livet. Storlaman avslöjar att Conway och hans ressällskap medvetet kidnappats. Han har en vision av att världen går mot en total kollaps.
   "...det tycktes honom att allt det vackraste här i livet var bräckligt och förgängligt och att krig, lusta och brutalitet en dag skulle krossa och utplåna det... Han såg nationerna växa sig starkare men inte i visdom utan i råa lidelser och förstörelselusta... Han förutsåg att en tid skulle komma då människan, berusad av mordteknikens triumf skulle rasa fram i världen så brutalt att allt skönt och ljuvligt och upphöjt skulle råka i fara att förintas, varenda bok och tavla och harmoni, varenda skatt som bevarats och vårdats i ett par tusen år, de ringa, de ömtåliga, de försvarslösa - allt skulle gå förlorat..."
   Därför har Shangri-La skapats. "Här ska vi förbli med våra böcker, med vår musik och våra meditationer, bevarande en döende tidsålders spröda förfining och sökande sådan visdom som människorna kommer att behöva när deras lidelser har rasat ut... när de starka har uppslukat varandra, då kanske äntligen den kristna läran kommer till sin rätt så att de blir de ödmjuka som ska besitta jorden..."
   "Stormen - den storm ni talar om..."
   "Den kommer att bli sådan att världen aldrig förr har skådat dess like. Ingen räddning ska nås genom vapen, ingen hjälp ska lämnas från makthavande, inget svar ska kunna finnas i vetenskapen. Den ska rasa tills varje kulturens blomma är förtrampad, tills allt mänskligt har försvunnit i kaos. Sådan var min vision redan när Napoleon ännu var ett okänt namn. Och jag ser den ännu klarare för varje timme... men långt in i framtiden ser jag i alla fall en ny värld resa sig ur spillrorna, resa sig osäkert men hoppfullt, sökande sina förlorade, legendariska skatter. Och de ska alla finnas här, min son, gömda bakom bergen i Blå Månens dal, bevarade liksom genom ett under åt en ny renässans."

Jag ska inte avslöja fortsättningen. Istället ska vi fråga oss: Vem är egentligen Conway?
   Vi får veta att han är trettiosju år gammal, välutbildad, att han har få vänner och saknar ärelystnad. Han är av naturen lat men samtidigt kan han arbeta hårt när han finner det nödvändigt. Han är inte cynisk eller bitter men delvis desillusionerad. Han är klartänkt och skarpsinnig. Han förbrukade större delen av sina lidelser och sin energi under första världskriget. Sedan dess har han inte begärt mycket mer av livet än att få bli lämnad ifred. Kriget skapade en känsla av självförakt, leda och rotlöshet. Han frågar sig om lidelsernas förbrukande möjligen är visdomens begynnelse.
   Han föredrar pittoreska och mindre formella anställningar. Ändå kan få ta ansvar bättre än Conway, men han njuter inte av det. Han är alltid villig att stå tillbaka för vem som helst som kan sköta hans arbete lika bra eller bättre. Hilton har kanske hämtat en del av dessa karaktärsdrag ur sina egna skrymslen och vrår.
   "Beträffande Conway hade ibland den mörka misstanken varit i omlopp att han verkligen var lika oberörd som han verkade och att han, vad som än inträffade, inte brydde sig ett förbannat dugg om det. Men detta var liksom hans rykte för lättja i någon mån beroende på feltolkning. Vad de flesta iakttagare inte upptäckte hos honom var något häpnadsväckande enkelt - kärleken till frid, begrundan, ensamhet."

Vem är alltså Conway? Han står för en viss sorts människa som finns hos båda könen. Det är en sökande, rastlös människa som har förlorat sina rötter i det traditionella samhället utan att ha lyckats förankra dem i något nytt. Hon är som Adam och Eva utdriven ur paradiset. Som litterär figur är hon rikt representerad. Jack Kerouacs "On the Road", Herman Hesses "Stäppvargen", Colin Wilsons "The Outsider" och varför inte Strindbergs "Inferno" är exempel på verk genom vilka Conway drar fram som en osalig ande. Bob Dylan och Ulf Lundell är möjligen några musikaliska exempel.
   Conway symboliserar den nutidsmänniska som lever ogift eller i ett olyckligt äktenskap, som är oförmögen att fylla det traditionella livet med innehåll. Och eftersom hon har misslyckats med äktenskapet så är denna människa utstött ur gemenskapen och stryker som en ensamvarg genom själens ödsliga, vindpinade bergskedjor utan att någonsin kunna finna en skyddande hamn, eftersom de hamnar som erbjuds inte är vad hon vill ha. Hon söker efter något annat, men hon vet inte riktigt vad. Allt hon vet är att det gamla inte längre fungerar och att det nya ännu inte är här, om nu det nya överhuvudtaget är möjligt.
   Denna utstötta vargmänniska är krigstrött. Hon är trött på alla slags krig; trött på att armbåga sig fram i karriären, trött på kriget om pengar, makt och ära, trött på kriget mellan de motsatta könen, trött på kriget om det motsatta könets gunst, trött på kriget mellan politiska, religiösa och filosofiska världsåskådningar, trött på kriget i sitt eget medvetande och naturligtvis också trött på det militära kriget.
   Ensamvargen har inga barn, eller önskar att han inga hade, eller åtminstone att de snart vore vuxna. Allt som har med familj och barn att göra är honom främmande. Han är på flykt undan kriget, undan äktenskapets kris. Han är förloraren, desertören, den korsfäste, den fördömde, en varg i veum, han är på vandring från ett rike där han inte längre önskar vara på väg mot ett rike som ännu inte finns och som kanske aldrig kommer att finnas. Liksom sfinxen har han ett mänskligt huvud och en djurisk kropp. Ensam är han på väg mot den guldkruka som skymtar vid regnbågens slut, mot en förlorad horisont som hela tiden viker undan som en hägring i öknen.
   Från att slåss vill vargmänniskan komma till att älska, men hon vet inte hur det ska gå till. Hon vet bara att i det gamla tycks henne alla stå MOT varandra. Familjen står mot den hotfulla omvärlden, nationerna står mot varandra, åsikter står mot varandra, generationer står mot varandra, samhällsklasser står mot varandra, individer står mot varandra, till och med i det enskilda medvetandet står olika krafter mot varandra.
   Ensamvargen längtar efter en värld där alla söker sig TILL varandra. Han längtar efter syntes och helhet. Men för att nå detta drömda paradis måste ensamvargen naturligtvis först lämna MOT-världen. Han drar sig undan, han drar sig FRÅN, han inträder i en FRÅN-värld under sitt envisa sökande efter TILL-världen. Inte konstigt att han så ofta verkar lite frånvarande...
   Eftersom han är trött på MOT och eftersom han fortfarande söker TILL, måste han med nödvändighet utgöra FRÅN. Alltså en ensamvarg, en vinddriven existens, utanför allt det trygga och vanliga, inbegripen i sitt fruktlösa sökande efter fridens dal någonstans bland de iskalla bergen. Och om den dalen inte finns så vill han dö som han har det, frysa ihjäl i stormen, täckas över av snön och aldrig mera höras av.

Här har vi nu enligt min mening nått in till centrum av det mytiska budskapet i "Lost Horizon", den allmängiltighet, den naturlag om man så vill, som undandrar sig berättelsens detaljer och tvingar boken att leva vidare. Det finns många andra spännande cirklar men här är centrum. Det är en myt som belyser vissa nutidsmänniskors problematik. Den mellankrigsgeneration som Hilton tillhörde har sedan boken skrevs sett andra världskrigets kulturkross välta fram över världen och de nya generationer som idag läser Hiltons bok väntar med fasa på det tredje.
   Ensamvargen drömmer om en ny värld därför att han inte längre vill leva i den gamla. Men när som helst riskerar han att få se "sin fantasis pelarsalar bågna och brista och paviljongerna störta samman", när som helst kan hans dröm "falla i spillror". Så går det också för Conway. "Han visste inte om han varit galen och nu var klok eller om han varit klok en tid och nu var galen igen."
   Och så lämnar Conway Shangri-La. Gårdsplanerna ligger tomma i månskenet. "Och genast skapade tanken på en sådan tomhet en värkande tomhet i hans egen själ... Det var sant som Mallinson sagt att han äntligen beslutat sig, men det beslutet hade han fattat endast med den del som var kvar av hans själ. Och det lilla verksamma fragmentet var nu dominerande, resten bestod av en tomhet som knappast kunde uthärdas. Han var en vandrare mellan två världar och måste vandra i evighet..."
   Det finns förstås en annan möjlighet och där slutar också Hiltons bok. Conway gör ett desperat försök att återfinna det förlorade paradiset, och berättelsens jagperson frågar romanförfattaren Rutherford, som är den som senast haft kontakt med Conway: "Tror du att han någonsin hittade tillbaka?"

Kjell Höglund, 2000