Gubben i Månen hängde som en gul papperslykta på den mörka septemberhimlen. En taxi svängde in under Vallbybron och stannade. Tre personer klev ur och slog igen bildörrarna. Taxin backade i en halvcirkel och spann tillbaka som en mätt tiger längs Skultunavägen mot Västerås centrum. En av de tre, en man i engelsk jägarrock, lyfte höger arm mot himlen och sa:
   - Apropå taxi så är det på höstkanten lätt att hitta Kuskens stjärnbild som förebådar vinterns ankomst. En linje genom de två övre stjärnorna i Karlavagnen pekar i riktning mot Capella, den ljusstarkaste stjärnan i Kuskens stjärnbild. Väster om Kusken ligger Perseus och sedan följer Andromeda och Pegasus.
   Stjärntydaren ifråga var kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson.
   - Andromeda, sa hans fru Eivor. Är inte det en prinsessa i den grekiska mytologin?
   - Jovisst, svarade Karlsson. Kungen och drottningen av Etiopien levde lyckliga ända tills drottningen förolämpade en sjöjungfru som sände ett havsodjur för att ödelägga landet. Det enda sättet att stoppa odjuret var att offra den vackra prinsessan Andromeda som därför kedjades fast vid en klippa i havet för att invänta sitt fasansfulla öde. Men så kom Jupiters son Perseus flygande på sina bevingade sandaler och slog ihjäl sjöodjuret och vann prinsessans hand. Trots att bröllopsfesten stördes av en svartsjuk friare levde de tu lyckliga i alla sina dagar.
   Den tredje personen i sällskapet, kriminalinspektör Kent Widing, muttrade något ohörbart. Det lät som om han gnisslade tänder.
   - I stjärnbilden Andromeda ligger Messier 31, påstod Karlsson. Det är den starkaste och största av spiralnebulosorna, på två miljoner ljusårs avstånd och med en diameter på hundrafemtio tusen ljusår. Den liknar vår egen galax, Vintergatan. Det finns många miljoner galaxer i världsrymden. Kanske är deras antal i själva verket oändligt.
   - Har ni glömt bort att vi ska på kräftskiva? frågade Widing surmulet.
   - Kräftans stjärnbild ligger mellan Tvillingarna och Lejonet och kan bäst observeras på våren, svarade Karlsson obesvärat. Kräftan består av stjärnor av fjärde och femte magnituden. I Kräftans centrum finns en suddig fläck, en stjärnhop som kallas Praesepe och består av trehundra stjärnor. Det är en av de mest närliggande stjärnhoparna i Vintergatan.
   - Äh, sa Widing.
   De var, som Widing mycket riktigt påpekat, på väg till en kräftskiva. De hade passerat den lilla träbron över det konstgjorda vattenfallet och kommit in på Biskopsängens koloniomr˚de. På båda sidor om grusvägen låg små söta leksaksliknande hus som stillsamt försökte överträffa varandra i snickarglädje. Mängder av marschaller fladdrade i höstkvällen och här och var hördes små festsällskap fnissa och sörpla. Från någonstans kom svag dragspelsmusik. Till vänster på andra sidan Svartån skymtade Hjalmars kulle.
   - På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad... sjöng Widing, som repat mod efter Karlssons självgoda föreläsning.
   De gick in genom en liten grind och följde en grusad gång ner till ett vitt hus som låg alldeles vid strandkanten. En träbrygga skymtade mellan busksnåren och det hördes ett svagt kluckande när Svartåns mörka vatten hävde sej mot trävirket. På husets uteveranda hade de övriga gästerna redan samlats kring ett dignande festbord och ett glatt sorl samt välkomstdrinkar mötte de nyanlända. Överallt hängde färgade lampor som spred sitt milda sken. Det var en varm och i högsta grad välsignad höstkväll.
   Alla bänkade sej och började hugga in på bordets läckerheter.
   - Nu gäller det att utrota det här så fort som möjligt, sa Widing förväntansfullt.
   Skaldjur var inte Karlssons favoritmat och han klämde fumligt på en kräfta som om han försökte lista ut hur den skulle dyrkas upp. Eivor förbarmade sej över honom och Sven-Åke Karlsson tuggade motvilligt i sej en bit kräftkött. Lyckligtvis var det gott om sallad, bröd och västerbottenost, så det fanns ingen anledning till oro.
   Några av de mer prominenta gästerna var greve Carl Piper, ägare till Engsö slott, och hans fru Sophie. Strax efter att snaps nummer två lyckligen avverkats började greven plötsligt berätta om slottets historia. Efter en stund avbröt han sej.
   - Har ni hört talas om Djävulens kedja? frågade han och tittade sej om runt bordet.
   Vissa av gästerna svarade jakande, medan andra vilset skakade på huvudet.
   - Låt mej berätta en legend om vad som en gång påstås ha hänt på Engsö slott, sa greven och harklade sej. Engsö slott har länge varit omgivet av mystik och vidskepelse. I slutet av juli 1994 fick slottet ett celebert besök från USA av tre spökjägare. Med avancerade datorer mättes elektromagnetiska vågor, elektriska fält och energier. Det finns så kallade normalvärden för dessa ting, men på Engsö gäller faktiskt, tro det eller ej, helt annorlunda värden.
   Greven jonglerade erfaret en kräfta mellan händerna medan han pratade och ibland avbröt sej för att äta och sörpla.
   - En gång i slutet på 1600-talet vandrade herr Johan Sigismund Sparre ensam i natten genom de stora ekande salarna på slottet. Grämelsen jagade sömnen från hans ögon. Om han bara hade haft någon att slå tärning med! Han ropade med hög röst: "Finns här då ingen som vill spela med mej?" I detsamma svepte en iskall vind genom slottet och dubbeldörrarna till salen slogs upp.
   Greve Piper drack en klunk öl, samtidigt som han silade en vilsegången och halvdränkt dillkvist mellan tänderna.
   - En främmande man trädde in, fortsatte han. Mannen höll sin kappa framför ansiktet, så greve Sparre kunde endast se att han bar pipskägg. Utan att ett enda ord yttrades mellan dem slog man sej ner vid spelbordet. Tärningarna rullade. Sparre vann varje gång. Han kunde inte sluta spela trots att skräcken kröp som en huggande orm efter ryggraden. Mitt i ett spel reste sej hans motspelare upp, drog fram en guldkedja och kastade den på bordet framför Sparre. Med mörk röst sa främlingen, som inte var någon annan än självaste Djävulen i egen hög person: "Kedjan är din, du har vunnit den!" Samtidigt uttalade han att kedjan för alltid skulle tillhöra ägaren av Engsö skott. Om kedjan fördes bort skulle slottet obevekligen härjas av eld och brand.
   Greven torkade sej om munnen med en servett. Sophie Piper föll sin man i talet.
   - Det finns också en annan version av legenden, förklarade hon, som säjer att Sparre en natt drömde att Den Onde infunnit sej för att föra bort honom. Sparre hade kraftigt spjärnat emot. Den Onde hade då tagit fram en kedja och kastat om hans hals. Då kedjan drogs åt hade Sparre vaknat och funnit att den kedja han drömt om verkligen satt kring halsen. Påföljande natt hade han av en ande varnats för vad som skulle hända om kedjan någonsin lämnade slottet.
   Greve Piper gnagde förstrött på en kräftklo medan grevinnan fortsatte:
   - Vilken av sägnerna som än är den rätta så kom Johan Sigismund Sparre på obestånd genom spelskulder och tvingades år 1710 frånträda Engsö slott till min mans anfader Carl Piper. I köpekontraktet, som undertecknades av greve Sparres svägerska Aurora Uggla, talas om "guldkedjan vilken nattetid är framburen och lagd på bordet i Engsö stora stenhus av ett spöke". Närmare än så kan väl inte gärna en spökhistoria få sin bekräftelse!
   Det blev en stunds tystnad kring kräftbordet. En spindel kom dinglande från en takstol. Grevinnan knep tag om spindeltråden mellan pekfingret och tummen och lyfte spindeln över verandaräcket och släppte ner den i gräset.
   - Var finns Djävulens kedja idag? undrade Karlsson nyfiket.
   - Kedjan förvaras i en monter i slottets trappuppgång, svarade greven. Till allmän beskådan och begrundan.
   Han fyllde sitt snapsglas på nytt.
   - Kedjan är fem fot lång och utförd i en mycket ovanlig teknik, ett så kallat pansararbete. Den är ett under av konstsmide. På låset finns bokstäverna ASVP graverade, vilket ingen vet vad de betyder. Inte heller har någon expertis kunnat utröna i vilket land Den Ondes kedja är tillverkad eller under vilket århundrade. Kedjans ursprung är en total gåta.
   Det blev åter tyst kring bordet medan alla lät den sällsamma historien sjunka in i medvetandet.
   - Skål! utropade greven glatt, höjde sitt snapsglas i luften och skickade i sej innehållet och svalde.
   - Brrr, undslapp han sej och ruskade på huvudet.
   I samma ögonblick ringde hans mobiltelefon i kavajens innerficka.
   - Hoppsan! Hade jag inte stängt av den? Ursäkta mej ett ögonblick. Jag ska bara höra vem det är.
   Greve Carl Piper vandrade iväg ner mot den halvruttna bryggan med telefonen tryckt mot ena örat. Han var snart tillbaka, likblek i ansiktet. Han tog stöd med båda händerna mot bordet och sa med ihålig röst:
   - Djävulens kedja har just blivit stulen och Engsö slott står i lågor!

- Det är nåt märkligt med den här historien, muttrade kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson och stoppade en sked Pekingsoppa i munnen. Nåt extraordinärt.
   - Vad menar du? svarade Widing.
   - Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det ligger en hund begraven nånstans.
   - Jag hoppas att det inte är den jag tuggar på, skämtade Widing och slafsade i sej en köttbit.
   De båda gamla vännerna satt mitt emot varandra vid ett bord på kinarestaurangen Han Pao strax intill Oxbacken. Widing åt fyra små rätter. Det var friterade kinesiska räkor, stekt biff med bambuskott, kyckling i curry och friterad fläskfilé med sötsur sås. Till detta drack han Pripps Blå.
   - Jag har kollat upp den här legenden om Djävulens kedja, fortsatte Widing medan han smackade och svalde och samtidigt sneglade i sin anteckningsbok som låg uppslagen på bordet bredvid hans tallrik. Det visar sej att Engsökedjans historia inte slutar med det herrskapet Piper berättade för oss. En morgon i oktober 1962 upptäckte nämligen gårdsfolket att en stege stod rest mot andra våningen på slottets baksida, där ett fönster var sönderslaget. Borta var Den Ondes kedja!
   Widing avbröt sej för att svälja en räka.
   - Borta var också den vackra medeltida pokalen som ägdes av Karl Knutsson Bonde, dessutom en del elfenbensfigurer och andra klenoder som tillhör Engsöskatten. Polisens alla efterspaningar var förgäves. Man trodde att stöldgodset hade förts utomlands.
   - Jasså, sa Karlsson förstrött. Jag hatar Pripps Blå. En gång i världen bryggde Pripps ett gudomligt gott öl som hette Pripps Royal. Det var Sveriges första helmaltsöl. Men dom tiderna är förbi. Tror du inte på fan att den ölen försvann från marknaden efter bara nåt år! Världen är som förhäxad av en ond ande.
   Det verkade som om hans tankar var på annat håll. Han hade avslutat sin Pekingsoppa och nu kom huvudrätten in, en Anka Sze Chuan med extrastark smak, ackompanjerad av ett glas vitt vin.
   - Åren gick. Engsö slott brann inte, fortsatte Widing, vilket man befarat, men kanske gällde förbannelsen endast om ägaren själv frivilligt gjort sej av med kedjan.
   Karlsson såg sej frånvarande omkring i lokalen medan han njöt av sin anka och halvhjärtat lyssnade på Widings monolog. På väggarna i restaurangen hängde tavlor med kinesiska motiv, bland annat en tavla med ett vattenfall, en annan med kinesiska muren och en med exotiska fåglar. På golvet stod stora blomkrukor med konstgjorda växter. I taket hängde kinesiska lyktor som lyste och blinkade, och dessutom två propellerfläktar i stil med filmen Casablanca. Innanför baren i bortre änden av lokalen hängde märkligt nog en liten flygplansmodell i silver. Längs väggarna fanns bord med små bås och soffor i mörkröd galon och det var här som herrarna Karlsson och Widing hade bänkat sej för att i lugn och ro diskutera situationen i fallet med Djävulens kedja. Ett litet grönt träd med konstgjorda apelsiner fullbordade den orientaliska scenen.
   Medan Karlsson osystematiskt försökte manövrera sin ankrätt hit och dit runt tallriken med hjälp av två vackert dekorerade kinesiska pinnar, så lastade Widing in det ena kycklinglåret efter det andra i käften, assisterad av Karlssons soppsked, som Widing listigt nog lagt beslag på. Han varvade samvetslöst med fläskfilé och ris, det senare indränkt med mörksvart soya och en glödhet rödgrön sörja, båda slumpvis upphittade på bordet. Blandningen hade ett obehagligt utseende, men Widing verkade oberörd.
   - En dag år 1967 fick några amatörarkeologer från Västerås för sej att de skulle undersöka ett par forngravar i Irsta, återtog han. De började rota i först en, och sedan i en annan grav vid Grävlingen någon kilometer norr om kyrkan. Där påträffade de en igentejpad trälåda och i den låg hela Engsöskatten, kedjan, pokalen, elfenbenssakerna och det övriga.
   Karlsson mediterade över en svart trätavla med tre fiskar och kinesiska tecken i vitt och rött medan han långsamt tuggade på sin anka. Det verkade som om han höll på att somna, men Widing tjatade vidare, envist och obesvärat.
   - Så småningom fick upphittarna böta för brott mot fornminneslagen. Det kunde styrkas att åtminstone en av dem haft en del med Engsö att göra vid tiden för skattens försvinnande, men längre kom man inte. Den utlovade hittelönen utbetalades aldrig.
   Widing tystnade. Karlsson tittade trött ut genom fönstret mot ett ljusbrunt hus med balkonger på andra sidan Bondebacken. På en av balkongerna rörde sej en människa som föreföll dricka kaffe. Det var dock lite svårt att se. Karlsson saknade sina glasögon, som han alltid glömde hemma. Han älskade att låtsas att hans syn var densamma som när han var tjugo år gammal.
   - Nå, sa Widing förväntansfullt. Vad tror du? Kan det finnas nåt samband? Intressant va? Vad tror du?
   - Det är nåt märkligt med den här historien, upprepade Karlsson, som om Widing överhuvudtaget aldrig hade yttrat sej. Nåt extraordinärt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det ligger en hund begraven nånstans.
   - Har du lyssnat på vad jag sagt eller har du gått i trance? undrade Widing irriterat och började skotta in friterad banan med glass i sin gapande mun.
   Karlsson föredrog lychee, det vill säja vita kinesiska körsbär, och en kanna grönt te.
   - Är det inte märkligt, sa han trevande, att herrskapet Piper berättar sin historia mer eller mindre samtidigt som Djävulens kedja blir stulen? Kan det verkligen vara en tillfällighet?
   - Vart vill du komma?
   - Varför samspelar greven och grevinnan som om de nästan repeterat sin berättelse? Som en teaterföreställning.
   - Kom till saken. Uppriktigt sagt så tycker jag att du svamlar. Dessutom är glassen god. Dom där kinesiska körsbären ser lite bleka ut om nosen.
   - Och så är det spindeln.
   - Spindeln? Har du fått hjärnblödning?
   - Kommer du ihåg att grevinnan tog tag i en spindel och lyfte den över verandaräcket?
   - Än sen då?
   - Jag bara undrar. Och sen är det en fjärde sak.
   - Sven-Åke. Du upphör aldrig att förvåna mej. Hur har du lyckats bli kriminalkommissarie in the first place? Ibland verkar du mer än lovligt förvirrad, i själva verket värre än min gamla farmor. Vilket inte vill säja lite.
   - Orions bälte, sa Karlsson gåtfullt. Har du en almanacka?
   Widing halade upp en almanacka ur innerfickan på sin kavaj. Karlsson bläddrade fram dagens datum.
   - Just vad jag trodde, sa han. Allt passar ihop. Det är både höstdagjämning och fullmåne i natt. Jag har just fått en vansinnig idé. Så vansinnig att den rent av kan vara sann. Kom Kent! Det är bråttom. I natt ska vi spela tärning med Djävulen!

Ungefär fyra kilometer nordöst om Västerås ligger Anundshög, som är en av landets mest monumentala fornminnesplatser. Själva Anundshög är Sveriges största gravhög. Alldeles intill finns väldiga stenblock som är resta i stora skeppsliknande formationer. De antas vara gravar som symboliserar skepp på väg till dödsriket. Två stora stenskepp bildar tillsammans en åtta, symbolen för evigheten, där de seglar fram över tidens hav.
   - Vart är vi på väg? frågade Widing nyfiket när de lämnade restaurang Han Pao i Karlssons bil.
   - Ut till Anundshög, svarade Karlsson sammanbitet där han hukade sej som en puckelrygg över ratten.
   - Anundshög? Vad ska vi där att göra mitt i natten? Klockan är ju över elva.
   - Jag vet inte riktigt än. Men om jag har rätt kommer vi snart att få besked.
   - Varför pratade du om fullmånen förut?
   - Som sagt. Det är bara ett hugskott. Du får vänta och se.
   Widing blängde och mumlade något ohörbart. Det lät som en svordom.
   - Du förnekar dej aldrig Sven-Åke, sa han och suckade. Vad har du nu i kikaren? Jag som hade tänkt gå hem och ta en grogg.
   - Bekymra dej inte över det. Jag har faktiskt en fickplunta med konjak i innerfickan.
   Widing såg genast gladare ut.
   - Jag har aldrig varit ute vid Anundshög nattetid, sa han nyfiket. Det ska bli intressant att se platsen i månljus.
   Strax innan de var framme svängde Karlsson plötsligt till höger in på en liten grusväg.
   - Vad nu då? grymtade Widing besviket. Jag trodde vi skulle till Anundshög.
   - Det ska vi också. Men först ska vi besöka labyrinten i Tibble.
   Karlsson svängde in bilen på en öppen plats och parkerade. Beväpnad med en ficklampa stövlade han iväg uppför Badelundaåsen med Widing tätt i hälarna. I Tibble nära Anundshög finns en förhistorisk labyrint gjord av kullerstenar som är utlagda på marken uppe på en höjd. I anslutning till labyrinten ligger ett gammalt gravfält.
   Plötsligt släckte Karlsson sin ficklampa.
   - Vi måste vara så tysta som möjligt, viskade han. Vi närmar oss nu labyrinten så att säja bakifrån. Den naturliga vägen är att komma från andra hållet, uppför en stig och en trätrappa.
   Fullmånen lyste som en matt strålkastare mellan mörka skyar som jagade likt trasiga spöken över himlen. Det var tillräckligt ljust för att de obehindrat skulle kunna ta sej fram mot labyrinten. Ett fladdrande ljussken syntes uppe på höjden.
   - Ser du! sa Widing upphetsat och glömde att viska. Det ser ut som en brinnande fackla!
   - Sch! förmanade Karlsson. Ta en lugnande konjak!
   De tog var sin klunk ur Karlssons fickplunta innan de fortsatte. De nådde fram till en kort trappa på labyrintkullens baksida och Karlsson började försiktigt men snabbt krypa uppför trappan på alla fyra. Widing flämtade av ansträngning när han försökte följa efter i samma takt. Karlsson hade nu nått toppen och la sej platt ner på magen. Widing ålade sej upp vid hans sida. De möttes av en sällsam syn.
   I labyrintens centrum stod en kvinna klädd i ålderdomliga kläder. Hennes långa utslagna ljusa hår vajade lätt i nattbrisen. Runt längs labyrintens vindlingar stegade en vikingaliknande man med en brinnande fackla i handen. Kvinnan sjöng en egendomlig sång på ett språk som varken Karlsson eller Widing hade hört förut. Det påminde möjligen om isländska. När mannen nått fram till labyrintens mitt föll han på knä framför kvinnan. Hon placerade sin högra hand på hans axel. Han reste sej upp och hängde något över hennes huvud. Samtidigt vred de sej i en annan vinkel och facklans ljus gnistrade i föremålet runt kvinnans hals.
   - Djävulens kedja! viskade Karlsson med hes röst.
   - Herregud! rosslade Widing.
   Mannen och kvinnan tog varandras händer och började gå i direkt riktning mot de två polismännen. Karlsson hade sinnesnärvaro nog att rulla åt vänster in i ett buskage. Widing fattade galoppen och rullade i sin tur iväg åt höger. Mannen och kvinnan tågade långsamt och värdigt nerför trappan. Karlsson fick en skymt av deras ansikten i facklans sken. De verkade försänkta i hypnos, som om de sov med öppna ögon. Paret gick som i procession utefter stigen längs Badelundaåsen i riktning mot Anundshögsområdet. Karlsson och Widing följde efter på behörigt avstånd. Månen fördunklades alltmer av tunga moln och från ingenstans flammade plötsligt en blixt upp på himlen följd av ett dovt muller.
   - Guden Tor är ute och åker i sin åskvagn, förkunnade Karlsson med låg röst.
   Widing svarade inte. Han andades med tunga andetag som om han ångrade att han lämnat sängen i morse.
   De hade nu tagit sej in på gräsplanen framför Anundshög och passerade en stor ornamenterad runsten. Mannen och kvinnan fortsatte hand i hand mot det jättelika dubbla stenskeppet. Här skiljdes deras vägar. Mannen gick mot Anundshög medan kvinnan långsamt närmade sej mittpunkten på det dubbla stenskeppet, som bildade en åttaliknande figur på marken.
   - Jag följer efter mannen, viskade Karlsson. Du håller ett öga på kvinnan.
   Mannen rundade Anundshög och klev sakta uppför de trappsteg som finns på baksidan. Han höll fortfarande sin brinnande fackla i handen. Karlsson följde honom försiktigt i spåren. Väl uppe på toppen gick mannen fram till högens bortre kant och vände sej mot de stora stenskeppen där nedanför. Han höjde facklan högt över sitt huvud. Karlsson gömde sej i bakgrundens skuggor, hukande i dunklet, himlen var nu nästan helt förmörkad men korsades då och då av blixtljus och fullmånens ängsliga flykt mellan nattmolnen. Tors åskvagn kom allt närmare.
   Karlsson tyckte sej skymta en skugga mellan stenblocken i änden av de båda stenskeppen. Han kände igen Widings klumpiga sätt att röra sej. Karlsson kastade en hastig blick på sitt armbandsur, det återstod bara några minuter till midnatt. Kvinnan hade klättrat upp på det stora stenblock som befann sej i mitten mellan de två skeppen, vid den punkt där åttans slingor möttes. Hon balanserade helt stilla uppe på stenblocket, belyst av Månen och med ansiktet vänt mot himlen. Hon började åter sjunga på sitt obegripliga språk och mannen uppe på Anundshög stämde i med en mörk basröst. Karlsson kunde se att kvinnan tog av sej Djävulens kedja och lyfte den högt upp i luften, vriden mellan händerna till en åtta.
   I samma ögonblick hördes en ohygglig knall och en enorm blixtkvast tycktes skjuta upp ur stenblocket och rakt ut bland stjärnorna och Månen. Kvinnan vacklade till och skrek hjärtskärande, som i vild förtvivlan. Hon förlorade balansen och föll handlöst baklänges mot marken och en säker död.

- En kopp varm mjölkchoklad? undrade kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson och lutade sej framåt med en stor termos i handen.
   - Ja tack, svarade kriminalinspektör Kent Widing och höll fram sin mugg för påfyllning.
   - Lite konjak kanske?
   - Du läser mina tankar, käre vän.
   Karlsson förstärkte Widings mjölkchoklad med en rejäl skvätt konjak ur sin fickplunta. Hans egen mugg var redan färdigblandad och han tog sej en njutningsfull klunk.
   - Ah. Det satt fint!
   - Verkligen! instämde Widing. Vilken härlig dag!
   De båda vännerna satt på en filt på toppen av Anundshög några dagar efter den dramatiska natt då de spelade tärning med Djävulen och så när fått lift med guden Tors åskvagn. De hade lämnat bilen hemma och istället cyklat ut till Anundshög för att få en dos välbehövlig motion. Eivor hade skickat med dem mjölkchoklad, smörgåsar och en filt. Det enda Karlsson saknade var en rejäl portion snus under läppen. Han hade nyligen slutat snusa och det var i stunder som denna han bittert ångrade sej.
   - Ja du, Sven-Åke, funderade Widing och bet av hälften av en limpskiva med prickigkorv. Den här gången har du verkligen slagit alla rekord. Kan du nu vara så vänlig att informera en stackars sate om vad det egentligen var som hände? Fallet med Djävulens kedja är nog det egendomligaste jag nånsin varit med om. Hur kunde du misstänka herrskapet Piper? Och vad i herrans namn var de ute efter?
   - Jag kan bara instämma i att detta måste vara ett av de mest bisarra brotten i svensk kriminalhistoria. Vad är det Shakespeare säjer? "Det finns mer mellan himmel och jord än vad filosoferna någonsin drömt om". Nåt i den stilen.
   Karlsson tuggade på en småfranska med västerbottenost, ruccola och rå lök. Mellan varven gnagde han i sej rädisor.
   - Du vet att jag är något av en amatörastronom. Det var en serie underliga omständigheter som successivt klickade ihop för mej, först omedvetet, och sen pang bom, som en blixt på ljusa dan. Jag tyckte det kändes märkligt att paret Piper plötsligt började föreläsa för oss om Djävulens kedja. Det verkade så välregisserat. Inte nog med det, det visar sej att kedjan samtidigt blir stulen och Engsö slott sätts i brand. En osannolik tillfällighet. Men det var framför allt en annan incident som fastnade i mitt medvetande. En spindel kom dinglande från taket, grevinnan grep tag om spindeltråden och släppte ner spindeln i gräset.
   - Vad är det som är så märkligt med det?
   - Folk brukar vara rädda för spindlar. Särskilt kvinnor. Grevinnan behandlade spindeln som om det var hennes älslingskatt. Tänk om det var så det förhöll sej?
   - Vad menar du?
   - Varför denna varsamhet och ömhet? Jag såg grevinnans ansikte och ögon när hon räddade livet på spindeln. Hon lystes upp av en inre glöd. Om någon av oss andra fått tillfälle hade vi väl stampat ihjäl den. Du minns kanske att jag berättade om stjärnbilden Kusken när vi anlände till kräftskivan? Det slog mej att Kusken förr i världen hade ett annat namn. Den kallades Spindeln.
   Widing satte mjölkchokladen i fel strupe och hostade våldsamt. Karlsson slog honom vänligt på ryggen.
   - Spindeln är den stora modern i hennes skräckinjagande aspekt, som när hon väver ödet ibland avbildas som en jättespindel. Alla mångudinnor spinner och väver ödet, och den kosmiska spindeln, den stora spindeln eller den store vävaren är också Skaparen, som spinner livets tråd och fäster alla människor vid sej själva med navelsträngens tråd och väver in dem i världsmönstrets nät. Spindeln mitt i nätet symboliserar också ett världscentrum. Spindeln kan vidare vara Solen omgiven av sina strålar som löper ut åt alla håll, eller Månen som den synliga världens eller årets livs- och dödscykel, där den väver tidens nät.
   Widings hostande ebbade ut.
   - Sedan jag flyttade till Västerås, fortsatte Karlsson sin redogörelse, har jag ofta varit här ute och grubblat över denna säregna plats, som tycks ruva på en hemlighet. Jag brukar sitta här uppe på högen vid vars fot de två mäktiga stenskeppen seglar och ha med mej en termos varm mjölkchoklad och några smörgåsar och titta ut över omgivningen och vänta på solnedgången. Själva Anundshög är en stor pyramidliknande jordhög cirka 14 meter hög och 68 meter i diameter. Runt högen ligger sexton mindre högar, ett gravfält med ett fyrtiotal gravar och fem skeppssättningar, varav två monumentala stenskepp som ligger stäv vid stäv alldeles vid foten av Anundshög. De är tillsammans över hundra meter långa samt sjutton respektive tjugofem meter breda. De två så kallade maststenarna i centrum av vardera skeppet är nyckeln till deras geometriska plan, som bygger på gyllene snittet. Skeppet som symbol står liksom labyrinten både för liv och död. Den romerske historieskrivaren Tacitus talar om en gudinna hos svearna vars symbol var ett skepp, och som han identifierade med den egyptiska fruktbarhetsgudinnan Isis.
   - Ifjol hade jag min syster på besök i Västerås, Vi åkte ut till Anundshög för att hon skulle få se detta märkliga forntidsminne. Jag och min syster klättrade upp på högen och jag pekade ut några saker som jag spekulerat över. Min syster, som är ingenjör, nickade och pekade i sin tur på den raka linje av fjorton stenar som löper förbi runstenen. Det anses vara här och längs stenraden som den nye kungen red förbi på sin Eriksgata. Min systers omedelbara, direkta, självklara och auktoritativa utpekande av den räta linjen av stenar fick en klocka att ringa i mitt inre.
   Karlsson drack en munfull mjölkchoklad,
   - Som du vet har jag suttit i långa förhör med makarna Piper. Det visar sej att de under en lång följd av år har utarbetat en fantastisk hypotes om Anundshögsområdet. Traditionell vetenskap anser att en vikingakung är begravd i Anundshög och att de skeppsliknande stenformationerna representerar vikingaskepp som fraktar den döde kungen till dödsriket. Men stenarna som står i en ring i Stonehenge i England fungerar bevisligen som ett astronomiskt instrument, och vid Anundshög kan man hitta både det gyllene snittet och Pythagoras sats i konstruktionen. Varje sida i det främre stenskeppet har tretton stenar, och förr räknade man med tretton astrologiska tecken och delade in året i tretton månvarv. Mellan stjärnbilderna Oxen och Tvillingarna hänger på himlen det trettonde tecknet, den hemlighetsfulla Spindeln, numera kallad Auriga eller Kusken, som representerar tillvarons magiska och ockulta element och som säjs väva människans öde. Varje sida i det bortre stenskeppet består av tolv stenar. Paret Piper anser därför att den främre formationen är en månkalender och den bortre en solkalender. Dubbelstenskeppet vid Anundshög är i själva verket ett teleskop.
   - Arkeologen Peter Bratt skrev nyligen en artikel om Anundshög, fortsatte Karlsson, och där ställer han frågan varför platsen tidigt utsattes för skadegörelse. Någon tycks helt enkelt ha velat jämna platsen med marken och stryka den ur historien. Den är medvetet förstörd, skriver Bratt, och undrar varför intresset från arkeologernas sida varit så svalt. Varför har platsen aldrig undersökts ordentligt och varför saknas det storslagna myter om den? Bratt konstaterar att vi vet förvånansvärt lite om Anundshögsområdet, och kallar det ett medvetet arrangerat monument. Dateringen av Anundshög är också mycket osäker.
   - I Tibble åttahundra meter från Anundshög finns en labyrint som är sexton meter i diameter och består av tretton varv. Den förknippas med många sägner. Labyrinten är vänd mot väster och har antagligen använts för olika vårriter. Grevparets teori är att alla labyrinter avspeglar himlen, det vill säja en stjärnbild. Det stämmer säkert att de har med fruktbarhetsriter att göra, som vetenskapen påstår. Men vitsen med fruktbarhetsriter är att himmel och jord ska förenas. Labyrinten representerar ett spindelnät och det är stjärnbilden Spindeln som symboliseras. Det var Spindelgudinnan, i grekisk mytologi Ariadne, som man sökte kontakt med och som befann sej i spindelnätets mitt. Ariadne spelar också en central roll i berättelsen om labyrinten i Knossos på Kreta. Hon gav hjälten Theseus ett nystan av silkestråd, det vill säja spindeltråd, med vars hjälp han fann vägen ut sedan han dödat odjuret Minotaur i labyrintens centrum. Lägg märke till att stjärnbilden Spindeln ligger mellan Tvillingarna och Oxen, alltså Gemini och Taurus. Om man lägger ihop halvorna i dessa ord får man odjurets namn Minotaur. Odjuret sades också vara hälften oxe och hälften människa, alltså tvilling. Men den innersta hemligheten i sagan är med andra ord att Minotaur är en spindel!
   - I nordisk mytologi rider Oden på den åttabenta hästen Sleipner. Men är det verkligen en häst? Yggdrasil är namnet på världsträdet, asken som stod på gudarnas tingsplats. Ygg är ett av Odens namn och drasil är ett ord för häst. Så man kan fråga sej om Sleipner är en häst eller ett träd - eller kanske en spindel? En spindel har åtta ben, precis som Sleipner. En labyrint kan också ses som ett stiliserat träd.
   - Grevparet Piper anser att området kring Anundshög är en avspegling av himlen. Låt oss utgå från att labyrinten i Tibble representerar stjärnbilden Spindeln. I centrum av labyrinten placerar vi därför Capella, den ljusstarkaste stjärnan i Spindeln. Låt oss vidare anta att Anundshög representerar stjärnan Sirius i Stora hunden, vilket innebär att högen på andra sidan vägen vid Anundshög är en jordisk motsvarighet till stjärnan Betelgeuse i Orions stjärnbild. Här har det tidigare funnits ännu en stor hög kallad Gullhögen. Den skulle då motsvara stjärnan Bellatrix. Även den mindre stjärnan mellan och norr om Betelgeuse och Bellatrix finns representerad. Allt detta kan förefalla godtyckligt. Men nu sker ett mirakel! Om vi klättrar upp på Anundshög, det vill säja Sirius, och tittar ut över området ser vi en exakt återgivning av stjärnlandskapet som breder ut sej framför Stora hundens nos! Platsen runt Anundshög och labyrinten i Tibble är i själva verket en primitiv forntidsdator som avbildar ett avsnitt av stjärnhimlen kring Orion och Spindeln!

Karlsson kom mödosamt på benen och lufsade fram till Anundshögens kant, vände sej i riktning mot dubbelstenskeppen och pekade myndigt ut över landskapet med båda armarna, som vore han Moses vid Röda havet.
   - Se här, Widing! Vi befinner oss nu på stjärnan Sirius, det vill säja Anundshög. De tre mindre högarna på höger sida är Orions bälte. Till vänster ligger en hög som motsvarar stjärnan Rigel, och längre till vänster finner vi stjärnbilden Haren. Även de mindre stjärnorna är återgivna, vilket man kan se i den här skissen av G. Bäckman från 1884 som är publicerad i boken "En historisk vandring i Badelundabygden".
   Karlsson slog upp en tunn bok och överräckte till Widing.
   - Vi får sända en tacksamhetens tanke till den förutseende Bäckman som nogsamt ritat av de olika högarna och stenarna kring Anundshög, vilka nu hundratjugo år senare är svårare att identifiera. Bäckman har utan att veta det ritat en stjärnkarta!
   - Stjärnan Kochab i Lilla björnen faller på Grytahögen, förklarade Karlsson, medan Stora björnen faller över Bjurhovda, som är ett gammalt ord för björnhuvud. Grytahögen anknyter i sin tur till gryt, och björnen går som bekant i ide på vintern. Egyptierna identifierade den store jägaren Orion med Osiris, livets och återuppståndelsens gud, och Sirius med Isis, den stora modern och fruktbarhetsgudinnan. Namnen Orion, Stora hunden, Haren och Björnen för tankarna till jakt. Hypotesen riktas därför mot magiska ritualer i hopp om att vinna gudarnas hjälp när det gällde jakt och fruktbarhet. Den räta linjen nere vid runstenen är himmelsekvatorn. Arkeologen Eva Simonsson tycker sej i runstenens uthuggna figurer se en kvinna inflätad dels i en man, dels i en fruktbarhetssymbol i form av ett hornprytt tjurhuvud och dels i en orm. Dessa figurer finner vi också inflätade i varandra på himlen i form av Sirius, Orion, Oxen och Eridanus.
   - Stjärnbilden Korset hamnar i Badelunda kyrka vid Jungfrukällan, här är det flera vattenådror som korsar varandra. Kyrkan är från tolvhundratalet och antagligen byggd på en hednisk kultplats. Mellan Sirius och Korset hittar vi på himlen guden Frejs förtrollade och magiska skepp Skidbladner som likt en försvunnen Noaks ark seglar fram längs Vintergatan, som följer Badelundaåsens sträckning. Dubbelstenskeppen är Skidbladners jordiska motsvarighet.
   Karlsson tystnade. Widing satt med halvöppen mun och med en halväten smörgås i handen.
   - Hur otroligt det än kan förefalla, sa Karlsson inåtvänt, kan vi här stå inför de nordiska gudarnas boning. Grevparet Piper är nämligen övertygade om att Anundshög är gudarnas Asgård!
   - Asarna är den härskande gudaätten i nordisk mytologi. Asarnas hemvist var Asgård, det vill säja området kring Anundshög. Allfadern Oden är alla gudars och människors fader. Han är den magiska visdomens gud. Han bor i Odens sal Valhall, de fallnas sal, där han omges av valkyrior, de kvinnliga varelser som i enlighet med hans vilja utväljer de kämpar som stupar i strid och för dem till Valhall, som är den himmelska motsvarigheten till området kring Anundshög. Valhall är således stjärnhimlen kring stjärnbilden Orion, eller Oden som han kallas i nordisk terminologi.
   - Om vi föreställer oss jordklotet i universums mitt så är det omgivet av en stjärnglob. Om denna stjärnhimmel projiceras på marken får vi den pricipiella förklaringen på alla forntida kultplatser, varför de byggdes och hur de användes. Man ville binda ihop himmel och jord. Man ville få gudarna att stiga ner på jorden och inkarnera i människornas liv. Man ville kunna komma till gudarnas himmel efter döden. Gudarna fanns i himlen och representerades av stjärnbilderna. Man tyckte sej se gudarnas gestalter i stjärnornas konfigurationer, ungefär som man kan se en gubbe i Månen eller en mänsklig gestalt i ett moln. Kultplatsen är en port in till gudarnas värld. Det är en stjärnport till himlen. Principen är den om en himmelsk korrespondens, vilket säkert en tänkare som Swedenborg skulle ha uppskattat. Som ovan så och nedan.
   - Grevparet Piper tror att Anundshög förstördes eftersom det var en avgudabild liggande på marken, alltså Oden i form av Orions stjärnbild. Anundshög var gudarnas Asgård, den gamla religionens mytologiska centrum, en jordisk avspegling av Valhall på stjärnhimlen, det vill säja stjärnskapet kring Orion och Sirius, således Oden och Freja, som är kärlekens och fruktsamhetens gudinna. Kristendomen körde en påle rakt i vampyrens hjärta i ett försök att en gång för alla krossa hedendomen.
   Widing grubblade med rynkad panna.
   - Men hur i all världen kunde du lista ut att något skulle hända ute vid Anundshög? frågade han förbryllat och kliade sej i nacken.
   Karlsson skrattade.
   - Det var en intutiv gissning. Som jag berättade blev jag misstänksam mot herrskapet Piper redan vid kräftskivan. Men varför skulle de vara inblandade i stölden av sin egen kedja? Det är dessutom ett föremål som inte kan avyttras på den öppna marknaden och föga begärligt på den svarta. Dess värde är strikt kulturellt. Det enda jag kunde föreställa mej var att de stulit Djävulens kedja av rituella skäl. När jag tänkte på grevinnans märkliga beteende i förhållande till spindeln klickade det till. Jag har genom åren studerat Anundshögsområdet rätt ingående och på egen hand gjort reflexionen att labyrinten skulle kunna symbolisera ett spindelnät. Jag kom att tänka på stjärnbilden Kusken som tidigare hette Spindeln. Om den placeras i Tibble och Badelundaåsen representer Vintergatan skulle det betyda att Anundshögsområdet motsvaras av Orion, eller guden Osiris i egyptisk mytologi. Plötsligt kändes det inte som en tillfällighet att det var fullmåne i anslutning till stölden av Djävulens kedja.
   - Aj fan, undslapp sej Widing.
   - Greve Piper hade klätt ut sej till Oden och hans hustru Sophie till spindelgudinnan. De utförde en hednisk ritual inne i labyrinten i Tibble och vandrade sedan i procession till Anundshög. Oden ställde sej högst upp på stjärnan Sirius och spindelgudinnan klättrade upp på det stora stenblocket i stenskeppens skärningspunkt och sträckte Djävulens kedja mot himlen. De var fast beslutna att förena himmel och jord och söka kontakt med gudarna i Valhall och deras bottenlösa kosmiska energier.
   - Men varifrån hade de fått detta konstiga infall?
   - Det var inte något infall. Makarna Piper har i många decennier studerat nordisk mytologi och sitt eget släktträd, som de brukar kalla Yggdrasil. De är övertygade om att de är ättlingar i rakt nedstigande led till gudarna i Asgård. De anser sej vara i sin fulla rätt att återta sitt rättmätiga arv. De tror att den så kallade Djävulens kedja gått i arv i den Piperska släkten sedan Odens dagar och att den användes under de heliga riterna i Asgård. Kommer du ihåg bokstäverna som finns ingraverade i kedjans lås och som ingen vet vad de betyder? ASVP. Paret Piper tror på fullaste allvar att A står för Asgård och V för Valhall. S står för Sirius och anger Valhalls position på himlen. P slutligen betyder helt enkelt Piper, den släkt som i tidens fullbordan ska återupprätta kontakten mellan jord och himmel, mellan gudarnas boningar i den fysiska och den andliga världen och mellan de levande och de döda.
   Widing ryste trots att det var så varmt att han svettades. Han skakade på huvudet.
   - Det här övergår mitt förstånd, sa han. Men det var tur att jag hade möjlighet att i någon mån lindra grevinnans fall från stenblocket. Hon kom undan med ett brutet revben. Men såg du vad jag såg? När blixten slog ner. Det verkade som om den gick i fel riktning. Ut ur stenen och upp mot himlen!
   - Jag har faktiskt hört att vissa blixturladdningar går från jord till himmel, svarade Karlsson. Vad det nu har med fornnordisk magi att göra.
   Det blev tyst en lång stund.
   - Och branden på Engsö slott?
   - Anlagd med hjälp av en tidsinställd anordning. Det fanns brandvarnare så brandkåren var snabbt på plats. Det var aldrig meningen att slottet skulle brinna ner. Arrangemanget var så att säja en rökridå. Liksom kräftskivan som arrangerades på grevparets initiativ.
   Solen vandrade vidare över den klarblå hösthimlen. Nattens skuggor avvaktade skymningen. Karlsson och Widing drack mjölkchoklad med konjak och filosoferade över livet. Alla smörgåsar var systematiskt utrotade.
   - År 1682 skriver dåvarande prästen Nicolaus Tiblaeus följande om Anundshög, berättade Karlsson och läste högt ur den bok han tidigare visat Widing, "Östan om åhssen brede widh Landzwägen åt Upsala, i skidnaden emellan Tible och Långby ägor, som heeter Anundz Höögh, Hwarest een fuhl Jätte eller bärgtroll skall hafwa hafft sin wåningh, den och sedermehra uthi hedna tijdh ähr dyrckat som een gud."
   - Här förefaller vi ha en reflex från stjärnbilden Orion eller Oden, den store jägaren på himlen, som också finns utlagd på marken vid Anundshög. Stenformationerna är alltså inte en blind lek med klossar utan en forntidsdator, en precist konstruerad observationsmaskin för att mäta gudarnas himmel. Sett från Anundshög stiger vid höstdagjämningen stjärnbilden Orion eller Oden upp över horisonten i öster, vid vintersolståndet står den som högst på himlen för att vid vårdagjämningen försvinna i väster, på väg till de dödas rike, för att sedan på nytt återuppstå vid nästa höstdagjämning. Under tiden passeras stjärnskapet kring Orion av Månen, Saturnus och Jupiter.
   Karlsson suckade lätt och blickade drömmande upp mot den ljusblå himlen där alla stjärnor nu var osynliga i solskenet. Blott på natten är den andliga världen synlig.
   - Än idag finns himlamaskinen kvar här ute vid Anundshög i funktionsdugligt skick, muttrade han. Man kan undra hur många av vår egen kulturs underverk som fortfarande fungerar när årtusendena har rullat förbi...

Kjell Höglund, 2003