Under andra hälften av 1800-talet var den originelle Sam Lidman verksam i Västerås. Han var lärare vid läroverket, ledare för skarpskyttekåren och kommunalpolitiker. Men hans stora bedrift var anläggandet av en park på Djäkneberget. Numera står han staty nedanför berget framför en rest sten med följande inskription på italienska: Ricordati uomo di un Dio che ti vede, del tempo che ti fugge, del eternità che ti aspetta.
   - Kom ihåg, o människa, en Gud som ser dej, tiden som flyr dej, evigheten som väntar dej, översatte kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson. Sam Lidman var en riktig krutgubbe!
   - Med hög hatt, käpp och träben, konstaterade kriminalinspektör Kent Widing och mönstrade metallstatyn. Och polisonger. Och mustasch rentav större än min egen.
   - Han började som militär men blev så illa sårad av en granatskärva att höger ben måste amputeras, berättade Karlsson som läst en smula lokal kulturhistoria. Därav träbenet. Han blev diplomat i Konstantinopel, men sedan han kastat ut en oförskämd turk från ambassaden blev han själv utvisad ur landet av den turkiske sultanen. Tjänsten som generalkonsul i Rio de Janeiro gick också hans näsa förbi.
   Det var påskhelg och de båda vännerna var ute på vårpromenad. De vandrade i maklig takt uppför Djäkneberget medan Karlsson med en viss självgodhet fortsatte sin kulturhistoriska utläggning.
   - Lidman var överbefälhavare för Västerås frivilliga skarpskytteförening som övade på Djäkneberget. Här fanns på den tiden inget annat än moras, enbuskar, ljung, törnen och en mager gräsväxt mellan klipporna. Det var nu den obändige Sam Lidman fick sin grandiosa idé. Berget skulle bli ett historiskt minnesmärke och en folklig samlingsplats.
   - Du menar inte att han snickrade ihop världens första minigolfbana, flinade Widing och slog ut med vänster arm när de passerade minigolfen.
   Karlsson suckade, både av irritation och dålig kondition. Också en i högsta grad måttlig bergsbestigning som denna påminde honom om hans dödlighet. Del tempo che ti fugge.
   - Din humor är på en tioårings nivå, svarade han torrt. Lidman lät bygga Skarpskyttebron och tre kilometers väg och planterade mer än tusen parkträd. Han försåg berg och stenar med åttahundra inskriptioner på tretton språk för att påminna om historiska personer och händelser.
   Widing såg uttråkad ut. De kom fram till restaurangen på bergskrönet som tydligen hyrts av ett privat sällskap för en maskeradbal. På verandan fanns ett tiotal utklädda personer, däribland en polis, en bagare och en vampyr. Papperslyktor lyste varmt i skymningen och på en handmålad pappskylt stod det BLÅKULLA med stora bokstäver. En häxa rörde i en svart järngryta med en stor träslev och serverade någon slags ångande brygd i plastmuggar.
   - Välkomna till Blåkulla! mässade häxan hest när Karlsson och Widing generade gick förbi. Om tre dagar och tre nätter, kom till mej vid denna tid, älskade, kom när jag kallar, kom i flammornas röda sken!
   Häxan skrattade ett vansinnigt skratt och dansade ryckigt runt sin gryta som var placerad på ett brinnande gasolkök. De andra festdeltagarna skrattade också och svingade sina plastbägare i luften. Vampyrens hörntänder blänkte blodtörstigt i lyktornas milda ljus.
   - Dom verkar ha bestämt sej för en ordentlig påskfest, sa Widing avundsjukt, samtidigt som en fyrverkeripjäs exploderade mot vårhimlen.
   - Här framme ristade Lidman in sin första sentens i berget, pekade Karlsson. "Skyr du mödan feg och svag förestår dig nederlag, fångenskap och döden", reciterade han högtidligt.
   - Amen, retades Widing och tog av sej hatten.
   De vandrade långsamt längs Djäknebergsslätten och det stojiga påskablotet förtonade bakom dem. De fortsatte utefter Perlebogatan och över Svartån och vidare stigen nedströms. De passerade Domkyrkan och kom ut på Stora torget. Två påskkäringar i tioårsåldern med kvastar och kaffepannor och rödmålade kinder sprang fnittrande förbi och kastade var sin smällare framför deras fötter.
   - Kom så går vi till Polishuset, föreslog Karlsson. Jag glömde min snusdosa.
   De närmade sej Fiskartorget framför Stadshuset.
   - Den 22 september 1887 hittades Sam Lidman död i sängen, återtog Karlsson. Den gamle kaptenen hade använt sin sista halvtimme i livet till att tvätta och raka sej och ta på en ny, ren nattskjorta. På gravstenen har han låtit rista in sin sista inskription: "47 lyckliga år uppå träben". Bouppteckningen slutade på 36 kronor och 87 öre. Resten av tillgångarna hade han satsat på sitt älskade berg.
   Polismännen blev stående framför den gyllene statyn av en oxe intill Stadshuset.
   - Varför har dom egentligen en guldkalv framför Stadshuset? funderade Widing. Är det den politikerna dansar omkring?
   - Det är en fruktbarhetssymbol, ansåg Karlsson.
   På bron vid Turbinhuset stannade de på nytt och stirrade ner i dammen framför vattenfallet. Fontänen var avstängd. Fullmånens bleka ansikte lyste över dem. Röda flammor från några brinnande marschaller speglade sej i vattenytan. Vid stenkanten mot Fiskartorget låg ett brokigt klädbylte i vattnet. Karlsson gick dit och klättrade över räcket. Han grep tag i byltet som snurrade runt. Det var en död människa med stirrande fiskögon och ett otäckt krossår i nacken. Del eternità che ti aspetta.
   - Älskade, kom när jag kallar, tänkte Karlsson. Kom i flammornas röda sken.
   Det var häxan på Djäkneberget.

Uppe på Djäknebergets restaurang pågick maskeradbalen som om ingenting hade hänt. Rader av marschaller flammade i vårnatten och inne i festsalen syntes dansande par. Men någon häxa rörde inte längre i den svarta grytan. En sjörövare med träben fyllde själv sin mugg med träsleven. Karlsson stegade upp på verandan och ropade med hög röst:
   - Kan jag få allas uppmärksamhet? Jag är kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson. Får jag be samtliga samlas inne i restaurangen. Det har inträffat en olyckshändelse.
   Under förvånat mummel trängde sällskapet in sej i festsalen. Det var en besynnerlig folksamling utstyrd i alla möjliga och omöjliga kläder. Widing hade svårt att slita blicken från en blondin utklädd till bordslampa. Hon hjälpte en boxare att snöra av sej handskarna. En sotare tände en cigarett.
   Karlsson harklade sej.
   - Flera av er har säkert märkt att häxan som serverade påskbrygden är försvunnen, sa han. Hon har hittats död i vattnet intill Turbinhuset vid Fiskartorget med ett krossår i huvudet. Hon har blivit mördad.
   Ett upprört sorl steg bland maskeradsällskapet.
   - Ingen får gå härifrån innan ni lämnat namn och adress till kriminalinspektör Kent Widing, fortsatte Karlsson. Han kommer att förhöra alla för att klarlägga vad som hänt. Jag vill prata med någon av festarrangörerna.
   En man klädd som byggnadsarbetare tog ett steg framåt.
   - Jag heter Bertil Johansson, sa han. Gode Gud... det måste vara min fru. Hon var maskerad till häxa och serverade påskbålen.
   Han såg sej hjälplöst omkring.
   - Jag är ordförande för Aros schackvänner, sa han. Det här är en medlemsfest.
   Han tog sej för pannan.
   - Följ mej, sa Karlsson.
   De hittade ett tomt rum och satte sej vid ett bord.
   - Jag beklagar, sa Karlsson stillsamt. Jag förstår att det här kommer som en chock. Men ju tidigare vi får klarhet i vad som hänt desto större möjlighet har vi att gripa den skyldige.
   - Vad vill Ni veta?
   - Vem kan ha haft skäl att döda Er fru? frågade Karlsson rakt på sak.
   Bertil Johansson skakade på sitt päronformade huvud.
   - Ofattbart. Sanna hade inga ovänner.
   - Hade hon något ärende vid Fiskartorget?
   - Vad skulle det vara? Sist jag såg henne stod hon vid sin gryta. Hon njöt verkligen av att spela häxa. Hon var en glad och sprallig kvinna.
   - Hur blev ni bekanta?
   - I Tyskland. Sanna var tyska. Vi träffades på ölfestivalen i München. Hon serverade öl i en ölhall. Hennes far var...
   Johansson tystnade och gav Karlsson en avvaktande blick.
   - Ja? sa Karlsson uppmuntrande och lutade sej framåt.
   Johansson vände sej bort och bet i läppen.
   - Ni luskar säkert reda på det ändå, mumlade han. Jag kan lika gärna lägga korten på bordet. Sannas far är gammal nazist. Han var officer i SS.

Efter att i flera timmar förhört påskkäringar, vampyrer, trollkarlar, sjörövare och annat löst folk retirerade Karlsson och Widing utmattade till Polishuset för en första summering och var sin mugg kaffe. I vanlig ordning sökte de sin tillflykt till Karlssons tjänsterum med utsikt mot Västerås roströda slott från 1200-talet. Det var Karlssons ständiga och i poliskretsar legendariska meditationsobjekt när han grubblade över olika problem.
   - I Lissabon där dansar de i kungens röda slott, småsjöng Widing så falskt att hans mustascher slokade.
   Karlsson vred på nacken. Överläppen var svullen av snus.
   - Ännu en helg åt helvete, konstaterade han bittert. Det är som förgjort. Den där häxan måste ha kastat en förbannelse efter oss. Vad är det du sjunger förresten?
   Widing tystnade och kliade sej i örat.
   - Nu får vi skärpa oss, sa Karlsson beslutsamt. Vad vet vi så här långt?
   Kent Widing halade upp sin söndertrasslade anteckningsbok ur fickan, vände den bak och fram och bläddrade på måfå en stund. Karlsson väntade tålmodigt. Han kände sin Widing.
   - Alltså. Sällskapet Aros schackvänner hyrde ikväll Djäknebergets restaurang för sin årliga vårfest. Någon hade kläckt - eftersom festen ägde rum på påskafton, ha ha - den ljusa idén att man skulle anordna en maskeradbal.
   - Kent, avbröt Karlsson varnande. Inga fåniga skämt. Jag är för trött.
   - Det var ett trettiotal gäster inbjudna. Välkomstbål, middag med vin, kaffe med konjak och likör, drinkar, dans, kort sagt det vanliga programmet. Ingen märkte något speciellt. Alla är skakade och rörda över det inträffade trots att ingen var utklädd till James Bond.
   - Kent, sa Karlsson ihåligt.
   Han drog ut en skrivbordslåda och plockade fram en flaska John Jameson irländsk whiskey och slattade en försvarlig slurk i deras halvfyllda kaffemuggar.
   - Du skvallrar väl inte? Sädeskaraktär, inte rökig. Jag tycker att vi gjort oss förtjänta av en Irish Coffee. Stirred, not shaken.
   - Vem var det som klagade över fåniga skämt? Fast om jag får välja föredrar jag Doctors´ Special. Som sagt, festen förflöt normalt. Den döda kvinnan hette Sanna Johansson. Hon hade åtagit sej att sköta serveringen av påskbålen. Hon var bankkassörska, gift, barnlös. Ingen har den blekaste aning om varför någon skulle vilja mörda henne. Hon var allmänt omtyckt och oskulden personifierad.
   - So far, so good, sa Karlsson. Nu till den springande punkten. Hur kom Sanna till Fiskartorget? Vi såg henne på Djäkneberget cirka klockan fem. Vi hittade henne död ganska precis 5.35. Hon måste ha tagit sej till Fiskartorget samtidigt som vi promenerade dit. Jag undrar hur lång tid det tar att gå från Djäkneberget till Fiskartorget?
   - Hon kan ha sprungit. Eller cyklat. Eller åkt bil. Eller hon kanske flög på sitt kvastskaft?
   - Whatever. På något sätt tog hon sej dit. Och hon måste ha gett sej iväg tämligen direkt efter att vi såg henne på Djäkneberget. Det är inte många minuter att vinka på. Men sedan kommer det viktigaste. Varför? Vad hade hon för mystiskt ärende vid Turbinhuset?
   Widing rätade på ryggen. Nu kom de in på hans mammas gata. Widing var den födde spekulatören. Han älskade att spekulera. Sammansvärjningar var hans specialitet.
   - En hemlig älskare, föreslog han till att börja med.
   - Kan inte uteslutas.
   - Hon kanske var skyldig någon pengar. Eller ännu värre, hon kan ha varit offer för en utpressare.
   - Men varför var det så viktigt att träffas just vid denna tidpunkt, just denna kväll när schackklubben hade sin vårfest?
   - Kanske dök det upp något oväntat?
   Karlsson skakade på sej som en våt hund.
   - Det är något som är fel, muttrade han. Fullständigt fel.
   - Jag har ett ännu hetare förslag. Det där du sa om Sam Lidman. Att han varit diplomat i Turkiet. PKK. Kurdiska befrielserörelsen. Kan det finnas ett samband? Internationell terrorism. Du vet vad jag menar.
   Karlsson tömde sitt kaffe med Jameson och kände sej plötsligt mycket gammal.
   - Förutom att Sannas far har ett förflutet som naziofficer framkom det åtminstone två andra uppslagsändar under förhören, fortsatte Widing hemlighetsfullt och blåste upp sej som en groda.
   - Jaså? Det har du inte sagt något om.
   - Hennes bästa väninna berättade att Sanna faktiskt hade en älskare!
   - Hoppsan! Oskulden personifierad?
   - Dessutom avslöjade väninnan en annan sak som Sanna anförtrott henne.
   Widing lutade sej uppkäftigt över skrivbordet och sträckte fram sin tömda kaffemugg. Nu hade han sin stora stund.
   - Kan jag få en jäkel till?
   Widing slukade en klunk Jameson och sa långsamt, väl medveten om den teatraliska effekten:
   - Sannas farmor var häxa.

När kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson starkt försenad och andfådd kom till Polishuset nästa dag hade han en plastpåse med böcker i handen.
   - Vad nu då? häpnade Widing. Har du börjat läsa på Komvux?
   - Jag har lånat dom av min fru, sa Karlsson ursäktande. Jag har läst halva natten. Det är böcker om trolldom och häxkonst. Eivor är intresserad av sånt. Jag tänkte det kunde ge något. Bakgrundsfakta om inte annat.
   - Vi fick ingen undervisning i häxeri på polisskolan, retades Widing.
   - Hör här. Engelsmannen Gerald Gardner skrev 1954 i sin bok Witchcraft Today att häxkonstens ritualer ärvs från häxa till häxa. Han påstår att det var häxeri som hindrade Adolf Hitler att invadera England. Storbritanniens häxor samlades nämligen 1940 vid den engelska kusten och reste en anhopning av andlig energi som kallas Brännande märket eller Kraftens kägla, och genom denna kanal sände de ett mentalt meddelande till Führern: "Du kan inte komma, du kan inte korsa havet." Besvärjelsen hade avsedd effekt, Hitler fick betänkligheter och invaderade istället Ryssland.
   - Nu får du ge dej, sa Widing med olust i rösten.
   - Gordon Melton, fortsatte Karlsson obekymrat, grundare av Institute for Study of American Religion, säjer att häxkonsten ofta hoppar över en generation. Många häxor har initierats av sina farmödrar, det gäller till exempel den engelska häxan Sybil Lee som vid sin död 1983 gett ut mer än sextio böcker om häxeri.
   - Milde Herre Gud, bevare oss, sa Widing matt.
   Det knackade på dörren och polisassistent Göransson kom in.
   - Lotta Rosenius är här, annonserade han.
   - Visa in henne, sa Karlsson och smällde ihop sin häxbok. Och Göransson! Se till att dykare genomsöker botten vid Turbinhuset.
   - Ska ske, sa Göransson.
   Lotta Rosenius visade sej vara en kortväxt kvinna i gul byxdress och ett dubbelt pärlhalsband dinglande över brösten. Hon påminde om en kyckling.
   - Jag har förstått att du var nära bekant med Sanna Johansson, började Karlsson.
   - Ja. Vi har umgåtts regelbundet i många år. Har ni något emot att jag röker?
   Karlsson sköt ett askfat över skrivbordet, det var ett handgjort mässingsfat från Skultuna Messingsbruk som han fått i femtioårspresent. Själv passade han på att vända sej mot fönstret och klämma in en snus.
   - Du har berättat för inspektör Widing att Sanna hade en älskare?
   - Jag lovade att inte skvallra. Men nu när hon är död... De träffades i hemlighet sedan ett år tillbaka. Han heter Jan Dahl.
   - Var han med på festen?
   - Nej. Han är inte medlem i schackklubben. Men Sanna hade ändå hoppats att få träffa honom under kvällen. Han är taxichaufför. Han skulle parkera vid det gamla vattentornet vid femtiden. Jag hade lovat att ersätta Sanna vid påskbålen en halvtimme.
   - Jan Dahl. Vet du var han bor?
   - Nej.
   - Nå, han kan inte vara svår att få tag på.
   - När jag kom till häxgrytan strax över fem var Sanna inte där. Jag trodde att hon redan smitit iväg.
   - När vi kom dit efter mordet såg vi bara en sjörövare vid grytan.
   - Jag var på toaletten.
   Karlsson suckade.
   - Det här med att hennes farmor var häxa. Vad menar du med det?
   Rosenius lutade sej bakåt och kacklade.
   - Det är inte så konstigt som det låter. Sannas farmor var en klok gumma som det brukar heta. Hon höll på med folkmedicin, örtdekokter, magiska ritualer, salvor, elixirer, spådomskonst och sånt. Hon invigde Sanna i många hemligheter, men Sanna var bara tio år när farmodern dog.
   Karlsson tvekade innan han frågade:
   - Och Sanna, eh, var hon också häxa?
   Lotta Rosenius kacklade till igen.
   - Jag vet faktiskt inte. Hon är... var i alla fall mycket intresserad av ämnet. Hon brukade säja att en häxa är som en trädgårdsmästare. En ros kan inte bli en annan blomma, häxans uppgift är bara att rensa bort ogräset och få blommorna att trivas. Magi är helt enkelt att locka fram människans innersta väsen.
   - Locka fram människans innersta väsen, upprepade Karlsson frånvarande.
   Det lät som en besvärjelse.
   - Vad åt ni till middag? frågade han plötsligt. På maskeradbalen menar jag.
   - Ägg med majonäs, svarade hon förvånat. Kyckling med curry och ris. Vaniljglass med ägglikör. Hur så?
   Karlsson reste sej.
   - Jag är bara hungrig. Tack för att du kom hit.
   Lotta Göransson blåste en rökring mot taket och trippade ut. Karlsson snodde runt som när en balettdansör gör en piruett.
   - Adolf Hitler begick självmord i sin bunker i Berlin tillsammans med sin fästmö Eva Braun natten till den trettionde april 1945, sa han. Det läste jag i en häxbok.
   - Än sen då?
   Karlsson satte handflatorna mot fönsterbrädan och tittade tankfullt ut mot det ruvande slottet. En hare snodde i panik över den låga slottskullen.
   - Valborgsmässonatten, min käre Widing! Den heligaste natten i satanisternas almanacka.

Några timmar efter lunch infann sej taxichaufför Jan Dahl i Polishuset.
   - Det har kommit till vår kännedom, sa Karlsson, att du hade ett förhållande med Sanna Johansson.
   Jan Dahl stelnade till och först efter en stunds tystnad svarade han sammanbitet:
   - Det är riktigt. Men jag har ingenting med hennes död att göra.
   - Ni skulle träffas på bilparkeringen vid vattentornet.
   Nu såg Dahl nästan rädd ut.
   - Hur vet ni det? stammade han.
   Han drog handen genom håret och försökte samla sej.
   - Det är väl bäst att jag säjer som det är, sa han tyst. Jag väntade på henne i min taxibil en halvtimme men hon kom aldrig. Det är som en ond dröm. Vi planerade att gifta oss. Efter helgen skulle hon flytta hem till mej.
   - Om tre dagar och tre nätter, älskade, kom när jag kallar, tänkte Karlsson.
   - Vi träffades för nåt år sen. Hon hoppade in i min taxi vid Centralen efter en operakväll i Stockholm. Hon hade sett Othello. Det var en själarnas sympati mellan oss. Och nu är hon borta. Jag kan inte fatta det.
   - Hade du taxiuniform på dej när du väntade vid vattentornet?
   - Javisst.
   - Så du hade kunnat blanda dej med maskeradgästerna utklädd till taxichaufför.
   - Vart vill du komma?
   - Vi utreder ett mord. Vi måste överväga alla möjligheter. Har du själv någon idé om vem som skulle kunna vara den skyldige?
   - Nej. Sannas död kom som en fullständig överraskning. En blixt från en klar himmel. Som jag sa, vi skulle gifta oss. Och nu...
   Jan Dahl dolde ansiktet i händerna.
   - Vi hör av oss om det skulle vara något mera, sa Karlsson vänligt.
   I samma ögonblick som Dahl lämnade rummet med sänkt huvud ringde telefonen.
   - Karlsson... aj fan... här i Västerås?... märkligt.
   Karlsson la på luren. Hans hand skakade lätt.
   - Vad har hänt? frågade Widing oroligt.
   Karlsson snodde runt på sin stol och blängde bort mot den gråvädersdystra slottsbyggnaden som om den beboddes av troll.
   - Vandalisering på Hovdestalunds kyrkogård. Sönderslagna lyktor, omkullvräkta gravstenar, alla gällde invandrare. Målade hakkors.
   - Det var som tusan, gapade Widing.
   - På den omkullvräkta gravstenen efter en judisk invandrare hade någon placerat ett schackbräde. Pjäserna var uppställda som om det pågick ett parti och en pjäs låg sönderbruten på marken. Damen.
   Karlsson lutade sej bakåt i sin knakande stol. Han grinade illa men beslutsamt.
   - Döden spelar schack. Som i Ingmar Bergmans film. Det sjunde inseglet. Men nästa drag är mitt.
   Han lyfte telefonluren igen och slog ett nummer. Till Widings förvåning vred Karlsson till anletsdragen och förställde rösten.
   - Bonden slår damen, väste han. Rockad vid midnatt. Tiotusen kronor.
   Karlsson släppte tillbaka luren i klykan och såg belåten ut.
   - Jag har ställt kungen i schack. Kom så åker vi ut till Hovdestalunds kyrkogård. Jag vill ta en titt på det där schackbrädet.

- Vart ska vi? undrade Widing när han och Karlsson lämnade Polishuset vid halvtolvtiden på kvällen. Efter besöket på Hovdestalund och en pizza på Piazza Di Spagna hade de åkt hem var och en till sej för att åter sammanstråla i Polishuset vid elvatiden.
   - Till Blåkulla, svarade Karlsson kryptiskt. Vi ska träffa en trollkarl.
   De följde Cityringen och vek av uppför Oxbacken.
   - Pjäserna på schackbrädet på den judiska gravstenen var uppställda till slutspel, förklarade Karlsson. Ett slutspel som kallas "trollkarlens dragtvång" därför att motståndaren tvingas göra ett drag som visar sej vara ödesdigert. Jag hoppas nu att min rockad ska vända på steken och istället tvinga trollkarlen att göra ett fatalt motdrag. Om jag inte misstar mej får den här obehagliga historien snart sin upplösning.
   De följde Djäknebergsgatan fram mot Djäkneberget. Efter ytterligare några hundra meter reste sej det gamla vattentornet på vänster hand. I mörkret påminde det om en fornborg eller ruinen efter ett spökslott. Karlsson snubblade stigen upp till vattentornets port med Widing tätt i hälarna.
   - Nu återstår bara att vänta, sa Karlsson med låg röst. Och se om det samlas några häxor på Blåkulla denna påsknatt.
   - Det måste vara en nynazistisk konspiration, viskade Widing. Sanna Johansson kan ha fått nys om en hemlig plan som skulle föra en svensk Hitler till makten. Kuppmännen har infiltrerat Västerås frivilliga skarpskytteförening och hänsynslöst utnyttjat Sam Lidmans ärevördiga gamla fosterlandsorganisation som en viljelös täckmantel för sina egna dolska syften. Lidmans stolta devis: "Skyr du mödan feg och svag förestår dig nederlag, fångenskap och döden" har man antagligen missbrukat som nazistisk slogan. Sanna hade lärt sej den där häxritualen av sin farmor, den som stoppade Hitlers invasion av England. Brinnande käglan eller vad den heter. På valborgsmässonatten skulle hon sätta igång med sitt hokus pokus och därför mördades hon. En fanatisk nynazist nästlade in sej på maskeradbalen utklädd till polis och blandade bolmört i hennes häxbrygd och körde henne i en motorcykel med sidovagn till Fiskartorget och slog en skiftnyckel i skallen på henne och baxade kroppen i vattnet. Vem skulle misstänka en motorcykelpolis? En djävulsk plan. Det är säkert samma organisation som liggger bakom mordet på Olof Palme. Eller vad tror du?
   Fullmånen kikade då och då fram genom nattmolnens trasor och dränkte scenen i ett dödsblekt ljus. En fågelsilhuett svävade över månskivan som ett ödesmättat järtecken. Plötsligt rasslade det till i gräset och Widing drog efter andan. En svart katt sprang över stigen. Widing spottade tre gånger.
   - Man kan inte vara nog försiktig, mumlade han. Mitt i natten på Blåkulla.
   - Det är inte bara vi som är på jakt, sa Karlsson bistert. Katten jagade en råtta precis som vi. Sch! Håll dej bakom mej, Kent.
   En bil svängde in på parkeringen och stannade. Bilmotorn tystnade. En mörk gestalt klev ur, slog igen bildörren och började gå i deras riktning. När den okända personen tagit några försiktiga kliv på stigen upp mot tornet lämnade Karlsson porten.
   - Godkväll, herr Johansson, sa kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson. Trevligt att du kunde komma.
   Bertil Johansson svor till och gjorde en ansats att fly men när han fick syn på Widing hejdade han sej och blev stående med hängande armar. Karlsson gick fram och tog ett kuvert som Johansson höll i ena handen. Han öppnade kuvertet och fiskade fram en bunt tusenlappar.
   - Schack och matt, sa Karlsson.
   Bertil Johansson grimaserade.
   - Trollkarlens dragtvång, mumlade han som för sej själv.
   

Karlsson och Widing satt och drack påskmust och åt äggsmörgås med kaviar uppe på uteserveringen vid Djäknebergets restaurang. Det var det närmaste en påskmåltid de kunde komma. Vårsolen lyste och jagade bort alla ondskefulla skuggor och all svartkonst.
   - Egentligen borde vi väl äta påskalamm, grymtade Widing.
   - Har du glömt att raka dej? frågade Karlsson och kikade närmare på Widings kinder.
   - Äh, svarade Widing och strök sej över ansiktet. Jag blev inspirerad av Sam Lidman. Jag ska odla polisonger. Nu får du ge mej en sammanhängande redogörelse för det här påskmysteriet, Sven-Åke! Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var som hände.
   - "Björn och Frithiof sutto båda vid ett schackbord, skönt att skåda. Silver var varannan ruta, och varannan var av guld", skaldade Karlsson. Esaias Tegnér.
   - Vad menar du?
   - Det var ett schackparti som pågick. Bertil Johansson hade planerat det länge och grundligt. Det var han som föreslog att Aros schackvänner skulle ha en maskeradbal. Det var ett idealiskt arrangemang, som gjort för att kasta ut rökridåer och ge honom ett alibi. Han var inte utklädd till byggnadsarbetare som vi trodde. Han var utklädd till bonde.
   Widing torkade kaviar från mustaschen med en servett.
   - Johansson infann sej till festen styrande en skottkärra, vilket var fullt naturligt eftersom han var bonde. Han sa till Sanna att han ville diskutera något viktigt och de gick i avskildhet bakom restaturangen. Han slog henne i huvudet med en sten och placerade både kroppen och stenen i skottkärran och täckte över med en ihopvikt presenning.
   - Men han kan inte ha hunnit fram och tillbaka till Fiskartorget, protesterade Widing. Folk skulle ha märkt att han var borta.
   - Det tog honom högst fem minuter.
   - Det är omöjligt. En halvtimme är absolut minimum. Tre kvart skulle jag gissa. Och hur skulle en bonde kunna flänga med en skottkärra genom stan utan att väcka uppmärksamhet?
   Karlsson log.
   - Man skulle kunna säja att han var - osynlig.
   - Du skämtar.
   - Det finns en deckarnovell av Raymond Allen där detektiven smular sönder ett vattentätt alibi genom att bevisa att en schackspelare kunde rekonstruera de två närmast föregående dragen som gjordes under ett slutspel medan brottet begicks. Kommer du ihåg att jag bad Göransson att låta en dykare undersöka botten vid Turbinhuset? De hittade bland annat en kundvagn, en cykel, en gammal bensindunk, ett spinnspö - och en kanot. Bertil Johansson var den ende medlemmen i Aros schackvänner som också var medlem i kanotklubben.
   Widing fastnade med käkarna mitt i en tugga.
   - Bertil Johanssons första drag var att bonden slog damen. Sedan forslade han ner den döda kroppen till Svartån med hjälp av skottkärran. Om någon såg honom skulle han tas för en arbetare eller en villaägare som vårstädade i trädgården. Så på sätt och vis var han osynlig. På stranden hade han gömt en kanot. Han la kroppen och stenen han använt som mordvapen i kanoten och knuffade ut den i strömmen. Därmed hade han gjort sitt damdrag som skulle ge honom ett vattentätt alibi. Sedan återvände han med skottkärran till maskeradbalen.
   Widing vaknade ur sin trance och fortsatte tugga.
   - Hans alibi var avsett att bli vattentätt, men det gällde däremot inte kanoten. Medan den flöt ner mot Turbinhuset sipprade nämligen vatten in genom ett hål som Johansson stuckit i kanotens botten. Vid Fiskartorget sjönk kanoten och kroppen flöt in mot strandkanten. Vandaliseringen på kyrkogården var bara till för att vilseleda. Jag ringde upp Johansson och låtsades vara en utpressare som sett vad han gjort. Jag föreslog en rockad. Det är ett schackdrag där kungen först förs intill tornet. Det enda torn som finns på Djäkneberget är det gamla vattentornet, och kungen och damen i det här schackpartiet kan inte vara några andra än Bertil och Sanna Johansson. Kungen är den viktigaste pjäsen i slutspelet. Johansson trodde att han hade med någon i schackklubben att göra.
   - Men hur kunde du veta att du skulle leta efter nåt på Svartåns botten?
   - Mysteriets kärna var hur Sanna kom till Fiskartorget. Vi frågade oss om hon gick, sprang, cyklade, åkte bil eller flög. När jag på natten låg i min säng och läste om att Hitler skulle invadera England över Engelska kanalen slog det mej att vi hade glömt ett alternativ. Hon kunde ha åkt båt!
   Karlsson suckade.
   - Jag borde ha misstänkt Johansson från första stund. Han pratade obesvärat om Sanna i dåtid fast det bara var sekunder sedan han fått veta att hon var död. Han nämnde omedelbart att hennes far varit medlem i SS, vad det nu hade med saken att göra. Han pratade om att lägga korten på bordet, som om han dolde något, som om det pågick ett spel.
   - Varför dödade han sin fru?
   - Hon tänkte ta ut skilsmässa. Bertil Johansson är en till synes välbärgad man, men skenet bedrar. Det var Sannas pengar. Hon hade ärvt en förmögenhet efter sin farmor. Allt var skrivet på henne och han skulle ha ställts på bar backe. Hon hade satt kungen i schack. Med ett bondedrag och ett damdrag trodde han sej kunna vinna spelet i sista stund. Men Gud ville annorlunda. Un Dio che ti vede.
   - Va?
   - Jag tänkte på Sam Lidmans inskription. En Gud som ser dej. Gud är den störste schackmästaren av alla.
   Karlsson försjönk i tankar.
   - Visste du att man använde ett vattenprov för att avgöra om en häxa var skyldig? frågade han. Om den anklagade flöt när hon kastades i vattnet ansågs hon vara en häxa och avrättades, om hon sjönk förklarades hon oskyldig. Omfångsrika kjolar gjorde att många faktiskt flöt. Om den misstänkta drunknade fick hon åtminstone en anständig begravning.
   - Hu! ryste Widing.
   - Sanna Johansson ska kremeras, sa Karlsson. Så liksom sina olyckliga medsystrar på medeltiden har hon genomgått vattenprovet, befunnits skyldig och ska brännas på bål. Fast hon inget ont har gjort.
   De båda polismännen traskade ner mot stadens centrum. De stannade en stund framför statyn av Sam Lidman. En skämtare hade lutat en kvast mot hans axel. När kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson vände sej om för att återuppta promenaden tyckte han sej i ögonvrån se att den gamle kaptenen blinkade åt honom.

Kjell Höglund, 2003