Vinterbilder.
Igår hade det på grund av omväxlande regn och snö och kyla bildats små isprismor i de två träden utanför mitt fönster. När solen lyste stod det som en skimrande ljusgloria kring trädkronorna. Jag kan inte minnas att jag sett något liknande förut. Mycket overkligt och vackert.
Det är annars ovanligt mycket snö i Västerås. Julkortsstämning. Jag travar runt i drivorna med nyinköpta kängor eftersom det blivit hål också i mina sista skor, som förresten är sommarskor och illa lämpade för vinterväder. På krogen sitter det vanliga gänget på ljugarbänken. Där är alltid en glad och positiv stämning bland den eftermiddagsgrupp som passar på när det är happy hour. Dom kallas hörnbjörnarna eftersom dom sitter runt ett hörn vid bardisken. Där får man höra många underliga historier.
Det har dragit fram en storm över södra Sverige under natten som gjort hundratusen hushåll strömlösa. Stormen har nått Stockholm får jag veta per telefon, så jag antar att den snart är över oss här också. Jag får söka skydd nere hos hörnbjörnarna i deras ide inne på krogen.
Och så är det lika plötsligt blidväder igen.
Minnesbilder.
Inget minne anmäler sej till tjänstgöring. Men vid min ålder, femtiosex år, kan det inte hjälpas att det känns som om livet alltmer består av minnen och allt mindre av framtidsplaner. Jag har ju levt mer av livet än vad som rimligen återstår, och det som återstår består av tilltagande kraftlöshet, ålderdom, krämpor, sjukdomar och så den sista resan. En av gubbarna på krogen säjer att han tycker det ska bli spännande att få kika bakom skynket. "Det är väl bättre att tro att det finns något efter döden än att tro att det inte finns nåt alls", säjer han. "Ingen vet ju, så varför inte tro på ett positivt alternativ. Jag tror det blir en jävla resa", säjer han och skrattar.
Nu har också Astrid Lindgren gett sej iväg på den resan efter ett rikt och produktivt liv. Hon dog som en älskad människa och mer kan en människa inte hoppas på.
Strövtåg i bokhyllan.
En bok som jag länge hört ryktas om är "The White Goddess" av Robert Graves. Så jag skaffade den för skojs skull. Det är en underlig bok som försöker utforska poesins väsen. Det handlar om folklore, mytologi, religion och magi. "Since the age of fifteen poetry has been my ruling passion and I have never intentionally undertaken any task or formed any relationship that seemed inconsistent with poetic principles; which has sometimes won me the reputation of an eccentric."
Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
Holm möter en skugga.
Under natten vaknar Holm av en isbit mellan skulderbladen. Han ser hur dörrhandtaget sakta rör sej neråt. Dörren är emellertid låst. Handtaget återvänder i horisontalt läge. Knarrande steg avlägsnar sej i korridoren. Det kan inte hjälpas att han sover lite oroligt resten av natten.
Sven Holm äter frukost, eller petit déjeuner som fransmännen säjer, på sitt hotell. Den franska frukosten kommer liksom aldrig igång. Man får en kopp kaffe. I en skål ligger några torra brödkanter som antagligen blivit kvar på bordet sedan igår. Man väntar sej att någon ska komma och städa bort brödkanterna och servera frukost. Inget händer. Medan man väntar dricker man sitt kaffe innan det kallnar. På bordet skräpar en sannolikt kvarglömd marmeladportion. Man brer ut marmeladen på en av de torra brödkanterna och tuggar förstrött medan man väntar. Man trummar med fingrarna i bordet. Man väntar. Inget händer. Man petar tänderna. Inget mer händer.
Detta är den franska frukosten. Den kommer aldrig igång. Varianter av den uppträder lite varstans på kontinenten. Det rör sej om ett mysterium. Holm har aldrig löst det. Det är en gåta. Han är emellertid en resande detektiv som har vant sej vid både det ena och det andra. Efter frukost brukar han därför äta frukost på något lämpligt näringsställe.
Denna morgon går han emellertid direkt upp till katedralen. Vaxljusen fladdrar. Glasfönstren glittrar och glimmar som en påfågelsstjärt och katedralen fylls av ett skimrande dunkel. Katedralen gäspar i morgonljuset. Även Holm gäspar. En skugga lösgör sej från en av pelarna och kommer fram till honom med utsträckt hand.
- Detektiv Holm, förmodar jag? säjer skuggan.
- Ja. Vem är Ni?
- Jag är pater Pierre. Välkommen till Chartres! Jag är förtjust över att få göra Er bekantskap, monsieur Holm.
- Det var precis vad jag tänkte säja.
- Mycket vänligt av Er.
- Ni tog orden ur munnen på mej.
- Det var absolut inte min mening.
- Har Ni läst franska i gymnasiet?
- Naturligtvis.
- Det förklarar saken.
- Förlåt?
- Hur kan Ni veta vem jag är?
- Jag är mångårig prenumerant på månadsmagasinet "Bovar och banditer", franska editionen. Jag har haft nöjet att läsa Era föredömligt genomarbetade artiklar. Den som publicerades i senaste numret under titeln "Detektiven och den sociala utvecklingen" var i sin helhet lysande. Jag bugar mej.
Pater Pierre bugar sej.
- Jag har vidare sett Ert porträtt i månadsmagasinet "Bovar och banditer", franska editionen, ett flertal gånger. När jag nu har glädjen att få se Er i verkligheten måste jag säja att inget av dem gjorde Er rättvisa.
- Jag är glad att Ni är här, monsieur Holm, fortsätter den franske prästen. Ni kommer i rätt ögonblick. I själva verket har jag här ett brev som jag just tänkte skicka till Er. Express. I brevet ber jag enträget att Ni genast måste komma hit. Och innan jag ens skickat det är Ni här! Briljant, monsieur Holm! Fullständigt briljant! Jag bugar mej.
Pater Pierre bugar sej.
Sven Holm bugar sej. Han har varit med om detta förut. En skicklig detektiv är ofta på plats redan innan han tillkallats. All tid är dyrbar, särskilt för en detektiv, särskilt om han är betydande och i synnerhet om han är på semester. En enda sekund kan avgöra skillnaden mellan hipp och happ. En skicklig detektiv är ofta före sin tid. Det tillhör yrket.
- I vilket ärende önskar Ni konsultera mej?
Pater Pierre ger Holm en bekymrad blick ur sina bruna ögon.
- Det händer underliga saker i katedralen i Chartres, säjer han.
- Vad då för saker?
- Låt oss gå runt och titta på katedralen. Så berättar jag under tiden.
- Utmärkt.
De både herrarna vandrar iväg under de väldiga valven. På golvet glöder här och var färgfläckar som solen kastar ner genom glasfönstren.
- Fönstren och skulpturerna här i Chartres är som sidor i en väldig bok, säjer pater Pierre. Här berättas om Guds plan med världen ända från skapelsen till den yttersta domen.
Holm bugar sej medan han går vilket resulterar i att han för ett ögonblick ser ut som en strandskata (haematopus ostralegus, art av underfam. egentliga brockfåglar; huvud, hals och rygg svarta, undersida vit, ben och näbb röda; Sveriges kuster och större insjöar). Herrar Pierre och Holm passerar de många vaxljusen framför den svarta jungfrun. Människor sitter försjunkna i stilla bön. Orgeln spelar.
- En kyrka är ett instrument för att fånga upp och kondensera andliga krafter, förklarar pater Pierre. Precis som en gitarr eller fiol fångar upp tonen från strängarna. En kyrka är en andlig klanglåda. Och katedralen i Chartres, monsieur Holm, är en verklig Stradivarius!
Pater Pierre blinkar några gånger med sina stora, bruna hundögon.
- Även människan är en katedral, tillägger han.
De går uppför en trappa och kommer fram till en stor glasmonter med allehanda guldföremål. Ovanpå montern finns ett stycke vitt linne i en guldram vaktad av två gyllene änglar.
- Linnet är katedralens heliga relik, säjer pater Pierre. Om katedralen liknas vid ett skrin så är detta skrinets viktigaste innehåll. Det är själva anledningen till att katedralen byggdes. Linnet anses ha burits av jungfru Maria när hon födde Jesus.
Holm bugar sej. Även pater Pierre bugar sej.
- Katedralen i Chartres är jungfru Marias helgedom, säjer han.
De återvänder nerför trappan. Rökelsen efter morgonmässan ligger söt och tung i luften. De kommer fram till den mystiska stenen i golvet. Den är snedställd och tycks vara av ett annat material än de övriga stenarna. Ingen solfläck syns.
- Känner Ni till den här stenen, monsieur Holm? undrar pater Pierre.
- Ja.
- Glasfönstret ovanför oss ligger inklämt i ett mörkt hörn på katedralens utsida. Så här års lyser solen på fönstret ungefär en timme och tjugofem minuter varje dag. Såvida det inte är mulet. Det dröjer ännu några timmar innan solfläcken visar sej. Den rör sej snett över golvet ett stycke från spiken i stenen och kommer närmare för varje dag. På Johannes döparens dag den 24 juni passerar solfläcken rakt över spiken.
- Vad har stenen och solfläcken för innebörd?
- Ingen vet.
- Kan det ligga något gömt under stenen?
- Kanske.
De båda herrarna står tysta och tittar.
- Snart är det Johannes döparens dag, säjer Holm.
Fortsättning följer.
Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden