Vårbilder.
Jag har fortsatt att fundera lite angående diskussionerna i gästboken kring texttolkning. Som jag påpekat i några inlägg har jag svårt att förstå problemet. Jag försöker med en ny liknelse.
Tänk er en konstnär som målar en tavla med en röd stuga och en ko som står på en äng. Det är konkret konst och ingen letar här efter hemliga budskap eller mystiska tolkningar. Men det finns också abstrakt konst där konstnären fritt använder former och färger. Ingen ser numera något märkligt i det.
En normal sång av den typ som exempelvis dansband framför är också konkret. Men naturligtvis kan man även skriva abstrakta sångtexter, vilket jag delvis har gjort. Detta borde vara lika självklart som att det finns abstrakta tavlor, särskilt när man betänker att praktiskt taget all modern poesi numera är abstrakt. Vad är problemet med detta? Kända exempel i min generation är ju Bob Dylan och Leonard Cohen. I nutida pop och rockmusik finns det mycket abstrakta inslag, precis som när det gäller poesi och abstrakta tavlor. Är besökare på min hemsida verkligen omedvetna om detta? Vi skriver ju ändå år 2002. Vi lever inte på medeltiden. Har ni sovit som Törnrosa och plötsligt vaknat upp efter 200 år?
Välkomna till den moderna världen i så fall. Numera finns det något som kallas abstrakt konst. Även om jag inte fanns skulle det vara så. Folk frågar var jag får allt ifrån. Jag tycker inte det är jag som är svaret skyldig. Jag skulle vilja returnera frågan till publiken. Var får ni allt ifrån?
Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
Den försvunna marmeladen.
Herrar Holm och Pierre går först runt hela katedralen och beundrar utsidan.
- Liksom allt i världen har katedralen både ett yttre och ett inre, säjer pater Pierre. En utsida och en insida. Det uppenbara och det förborgade. Det exoteriska och det esoteriska, ockulta, hemliga.
För säkerhets skull bugar sej Holm ett antal gånger. Han påminner åter om en strandskata där han knycker fram vid den franske prästmannens sida. Herrarna beundrar katedralens arkitektur. Katedralen är både kraftfull och graciös.
- Ett mästerverk, säjer pater Pierre försynt.
- Otvivelaktigt, instämmer Holm.
- Arbetet utfördes under ledning av en okänd mästare. Det var klart på bara tjugofem år. Otroligt snabbt!
- Otvivelaktigt.
- År 1220 var det huvudsakliga arbetet fullbordat.
- Otvivelaktigt.
Holm bugar sej för säkerhets skull och en strandskata som kommit ur kurs och råkar flyga förbi betraktar honom häpet. Herrarna kommer fram till en liten oansenlig, brunmålad och mycket sliten dörr på södra fasaden.
- Katedralen har också en underjordisk del, säjer pater Pierre. Här är nergången till kryptan.
- Otvivelaktigt, säjer Holm, disträ som han ofta är.
- Mannen är svensk, tänker pater Pierre och bekämpar framgångsrikt en lätt irritation.
Pater Pierre låser upp den bruna dörren. De går in och pater Pierre låser dörren efter dem. De kliver nerför en trappa och står i en vitkalkad korridor. I taket hänger vackra metallarmaturer med lampor som sprider ett rosa sken. De följer korridoren som löper i en cirkelbäge. På höger hand ligger det ena lilla rummet efter det andra. Där finns stolar, altare och färgade glasfönster. I ett av rummen står en präst i gröna och vita kläder. Han sjunger och pratar framför ett altare.
Pater Pierre låser upp en gallerdörr och de går ännu djupare ner. En trång oupplyst gång sträcker sej in i något okänt. Herrarna fortsätter förbi gången och kommer in i ett relativt litet rum med högt i tak.
- Saint Lubins krypta, säjer pater Pierre andaktsfullt.
De går upp igen och fortsätter längs den vitkalkade korridoren. De kommer in i ett relativt stort rum med många stolar, ett altare och bakom altaret en madonnaskulptur.
- Saint Fulberts krypta, säjer pater Pierre andaktsfullt.
De återvänder samma väg. I korridoren utanför Saint Fulberts krypta stannar pater Pierre och pekar.
- Här i korridoren fanns en regnig natt fotspår, säjer han lågt.
- Fotspår, upprepar Holm spänt.
- Ja, viskar pater Pierre.
- Åt vilket håll?
- Hitåt.
- Vart ledde de?
- De kom samma väg som vi genom den bruna dörren och hit. De blev allt svagare under vägen. De försvann där borta. Omöjliga att följa längre.
- En eller flera personer?
- Två.
- Utmärkt! säjer Holm uppskattande.
- Jag fuskar lite i branschen, säjer pater Pierre med klädsam blygsamhet.
I själva verket är pater Pierre en passionerad amatördetektiv sedan många år. En morgon är marmeladen försvunnen. Pater Pierre följer klibbiga fläckar på möbler och väggar. Han hittar marmeladen i barnkammaren. Det vill säja en tom burk. Hans systerson är klibbig på fingrarna och runt munnen. Pater Pierre är en skicklig amatördetektiv av så där andra eller tredje magnituden.
En annan dag är grannens katt försvunnen. Pater Pierre hittar katten hemma i barnkammaren där hans systerdotter serverar den grädde på ett fat. Grädden i Frankrike kostar ett inte föraktligt antal franc per liter. Det är dyrt med grädde inte bara i Frankrike. På många håll i världen finns det anledning att gråta över spilld grädde. Pater Pierre har för övrigt själv betalat den aktuella grädden ur egen ficka. Han har själv lagt ut pengarna. Det är han som står för kalaset. Han vill gärna betona det.
Pater Pierre är en i bekantskapskretsen oerhört välkänd och uppskattad amatördetektiv av låt oss säja andra magnituden. Som jämförelse kan i förbigående nämnas att Holm är en professionell detektiv av första magnituden.
- Män eller kvinnor eller en av varje? frågar Holm blixtsnabbt.
- Förlåt?
- Fotspåren. Män eller kvinnor eller en av varje?
- En av varje.
- Utmärkt. Jag ska nämna dej i min artikel om fallet.
- Tack! Du är alltför vänlig mot en enkel amatördetektiv.
- Jag ska nämna dej två gånger.
- Åh!
Pater Pierre rodnar lätt.
- Minst två gånger, säjer Holm generöst.
Pater Pierre rodnar ännu lättare.
- Tre gånger! ropar Holm som en auktionsutropare. Jag ska nämna dej tre gånger!
Han har lätt för att dras med av sin egen entusiasm. Pater Pierre rodnar så lätt att man skulle kunna höra en knappnål falla. Lite längre bort finns en brunn till hälften infälld inne i väggen. En av de rosalysande metallarmaturerna hänger lågt över brunnen. Pater Pierre mumlar något om druiderna eller så. Han nämner tempelriddarna. Holm går fram och tittar. Ett galler spärrar vägen ett stycke ner. Den rosa lampan gungar lätt fram och tillbaka.
- Lampan rör sej, säjer Holm och grinar illa.
När detektiv Sven Holm koncentrerar sej drar han ofta upp mungiporna i ett grin. En ful ovana från barndomen. Han biter ibland också på naglarna. Stundtals river han sej i håret, särskilt när han druckit för mycket kaffe. Hans hår kan periodvis påminna om en vassrugge eller två. Just nu grinar han emellertid. Ett i den undre världen fantastiskt fruktat grin. Alla i den undre världen tycker utan undantag mycket illa om detta holmska, låt vara omedvetna, grin. Det är allmänt impopulärt i den så kallade undre världen. "När Holm grinar, lägg benen på ryggen!" säjer ett gammalt talesätt i världen under oss.
Vi är nu vittne till ett sådant obehagligt holmskt grin. Holm grubblar. Pater Pierre, som har läst om grinet i "Bovar och banditer", väntar tålmodigt.
- Har något försvunnit från katedralen på sista tiden? frågar Holm plötsligt. Statyer, tavlor, ljusstakar, toaletter, dopfuntar, biblar, mosaikfönster?
- Nej.
- Lampan rör sej, upprepar Holm osammanhängande och grinar på ett besvärande sätt.
Alla närvarande är besvärade av det osammanhängande grinet.
- Det är luftdraget, säjer pater Pierre lugnande.
- Luftdraget? säjer Holm.
Hans anletsdrag slätas ut. Han ser glad ut. Hans ansikte lyses upp innifrån som av en psykobiologisk lägereld vid vilken några nattvandrare just värmer en burk bönor i tomatsås. Man kan höra en varg yla någonstans mellan bergen. Hästarna rör oroligt på sej. Fullmånen lyser. Det är gott med en tallrik heta bönor i tomatsås med glödstekt klyftpotatis, gurka och nybakat bröd. Möjligen en kopp kaffe efteråt om det passar. Inte så nyttigt kanske men det kan vara gott någon gång.
Detektiv Sven Holm har just löst mysteriet i katedralen i Chartres.
Vi blir vittne till en svart fluga.
Det är natt i den lilla franska staden Chartres. Himlen är svartblå. Husen ruvar tysta och stilla med mörka, blinda fönster. Gatorna sover. Träden slumrar. Inte en människa syns till.
Jo, här kommer en ensam nattvandrare gående längs en smal gränd! Det är en liten spenslig man. Han har en väska i handen. Kan det vara? Ja minsann, det är monsieur S. Holm, den välkände detektiven från Sverige (huvudstad: Köpenhamn). Ingen ser honom. Alla sover.
Holm smyger upp till katedralen. Fasaden är upplyst av strålkastare. I toppen på norra tornet lyser två röda lampar, sannolikt för att varna flygplanspiloter. Holm packar upp en mängd detaljer ur den så kallade verktygsväskan. Det gäller bergsbestigningsutensilier.
Holm är, som så mycket annat, en utomordentlig bergsklättrare. Han har bestigit Matterhorn ett större antal gånger. Nu tänker han mitt i natten bestiga katedralen i Chartres. Ett mycket farligt företag. Få skulle klara det. Holm är en av dessa få. Han är en av Europas mest briljanta och våghalsiga bergsbestigare.
Nu börjar han. Mödosamt tar han sej uppåt meter för meter. Snart ser han ut som en liten svart fluga mot den ljusa upplysta fasaden. Han klättrar uppför det norra tornet och sysslar med någonting. Under honom ligger Chartres och den omgivande franska landsbygden. Katedralens koppartak bildar ett jättelikt grönt kors.
Holm tar sej ner på koppartaket och börjar klättra uppför det södra tornet. Väl uppe sysslar han även där med ett eller annat. Svårt att avgöra vilket på det här avståndet. Skulle behövas en kikare i så fall.
Nu tycks han vara nöjd. Han kastar en sista blick omkring sej. Det är som att befinna sej uppe på Keopspyramiden i Egypten. Så klättrar han ner lika elegant som han klättrat upp. Han packar ner sin utrustning i verktygsväskan och tassar iväg längs husväggarna.
Han är fullständigt osynlig, ty alla sover. Han är en av Europas allra kallblodigaste bergsbestigare, känd från Matterhorn och andra höga berg i såväl in- som utlandet och han är för ögonblicket fullständigt osynlig från topp till tå. Om någon hade kunnat höra honom skulle hon eller han ha hört att denne kallblodige och osynlige bergsbestigare yttrar följande tänkvärda ord i den ljumma franska sommarnatten:
- Såja.
Men hans röst är totalt ljudlös, ty alla sover.
Det är dag i den lilla franska staden Chartres. Himlen är ljusblå. Husen skramlar och ropar med uppslagna fönster. Gatorna larmar. Träden susar. En förfärlig mängd människor syns till överallt.
Här kommer en av alla dessa människor gående längs en av de större gatorna! Det är en liten spenslig man utan väska i handen. Han har inte heller någon väska i foten. Han har överhuvudtaqget ingen väska alls. Kan det vara? Ja minsann, det är ingen mindre än monsieur S. Holm, den välkände detektiven från Sverige (huvudstad: Oslo). Ingen känner igen honom.
Holm har just ätit frukost och är på väg för att äta frukost på första bästa näringsställe. Han har hämtat ett telegram och en hög expressbrev på post- och telegrafkontoret. Han går in på ett café och beställer på lämpligt sluddrig caféfranska en grapefruktjuice, en skål marmelad och två små paket smör. Istället får han fyra gifflar, ett glas vatten och en liten tallrik oliver.
- Det tar sej, säjer han belåtet. Den franska cafékoden är på väg att dechiffreras!
Han läser sitt telegram. Han läser expressbreven. En bulgarisk bagare har bakat in ett ovärderligt recept i något av sina bakverk men vet inte vilket. En dansk diplomat har tappat sina löständer i Niagarafallet. En tvåhundranittiotreårig ryss har tappat minnet och så vidare. En semestrande detektiv är alltid mycket eftersökt. Man vill att han ska åta sej de mest olikartade uppdrag.
Holm går på toaletten. Han är inte det minsta förvånad över att toalettstolen är försvunnen. Däremot skulle han ha blivit mycket förvånad om toalettstolen inte hade varit försvunnen. Hålet är lyckligtvis kvar.
- När de börjar stjäla hålen också blir det svårare, tänker han bistert.
Han är något av en filosof på lediga stunder.
Det är natt i den franska staden Chartres. Himlen är svartblå och husen ruvar tysta och stilla med mörka blinda fönster. Inte en människa syns till på gatorna.
Jo, här kommer faktiskt två nattvandrare gående längs en smal gränd som leder upp mot katedralen. Det är en liten spenslig man utan väska, och vidare en normalbyggd man av medellängd iförd skägg. Kan det vara? Ja, sannerligen är det inte monsieur S. Holm, den välkände detektiven från Sverige (huvudstad: Helsingfors). Den andre är pater Pierre, en utanför den trängre vänkretsen närmast okänd präst från Frankrike (huvudstad: Paris). Ingen ser dem. Alla sover.
Holm och Pierre smyger upp till katedralen. Pierre tar upp en nyckel ur byxfickan. Han är en utomordentlig dörröppnare. Han har öppnat dörrar ett stort antal gånger. Nu tänker han mitt i natten öppna dörren som leder ner till kryptan under katedralen i Chartres. Han är en av Europas mest briljanta och våghalsiga dörröppnare.
Mödosamt sticker han in nyckeln i nyckelhålet millimeter för millimeter. Snart har han stuckit in den tillräckligt långt. Nu vrider han nyckeln runt, runt och öppnar dörren. Gångjärnen knarrar. Pierre och Holm går in. Pierre låser dörren efter dem. Det är kolsvart där inne. Holm tänder en liten ficklampa. En detalj ur verktygsväskan.
De båda vännerna har påbörjat en av de kusligaste expeditionerna i modern tid. Mitt i natten är de på väg ner i den medeltida kryptan djupt under katedralen i Chartres!
Fortsättning följer.
Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden