Månadsmeddelande 26. - Juli 2002.

Så är vi då inne i juli. Dagarna rullar på. Redan har vi passerat midsommar och nu blir det alltså mörkare för varje dag som går. Midsommar hade jag tillfälle attt tillbringa i Roslagen vilket kändes skönt, istället för att trava runt på gatorna i ett övergivet Västerås som jag gjorde förra året medan Margaretha låg en period på sjukhus. En svår sak med att förlora en nära vän är alla ständiga påminnelser och minnen som sköljer över en. Inte för att Margaretha och jag gjorde nåt särskilt på midsommar, men vi brukade i alla fall köpa färskpotatis, gräddfil, gräslök och jordgubbar och sitta på balkongen med Mirre och filosofera. Nu är det slut med det. Tidens ridå har för alltid slutit sej framför den världen.
    Imorse ringde en av Margarethas väninnor och frågade hur jag hade det. Som alla vi andra saknar hon de goda råd och synpunkter som Margaretha alltid hade till hands. Men lyckligtvis hade väninnans problem löst upp sej det senaste halvåret och hon verkade glad och lycklig. Sådant värmer alltid att höra. Det är väl Margaretha som rycker i trådarna från någon annan dimension kan jag tänka. Hon har i alla fall gett mej ett personligt tecken på att hon fortsätter att existera och har det bra. Det finns en solnedgång, det är sant. Men det är också sant att det finns en soluppgång. En annan bekant sände mej några artiklar han skrivit i Svenska Dagbladet: "Döden blott en illusion" och "Jaget har evig existens". Nåväl, det må vara att döden är en illusion. Men den är också verklig och definitiv i sin förfärlighet, vilket alla vet som kommit den nära.
    Tittade in hos Badol på Taj Mahal igår. Då dök det plötsligt upp en man som doktorerat på Sveriges lantbruksuniversitet och som tidigare gett mej en dedicerad kopia av sin doktorsavhandling, eftersom jag är omnämnd där bland folk som han tackar i sina Acknowledgements. "Det är mig en stor glädje att kunna sända denna bok till betraktaren & filosofen Kjell Höglund" har han skrivit på doktorsavhandlingens framsida. Doktorn var i Västerås med sin fru för någon slags konferens tror jag, och hade letat upp Taj Mahal för att träffa den berömde Badol som han läst om på min hemsida. Snart är Badol berömd i hela världen. Snart kommer inte bara doktorer utan också presidenter, sopåkare och direktörer med flera till Taj Mahal för att få ett gott råd av Badol. Vid Badols bardisk är det fullt med folk som söker råd och synpunkter i allehanda ärenden. "Det ingår i mitt jobb" säjer Badol, som snart kan titulera sej konsult. Inte för att han bryr sej om titlar. "Jag är arbetare" säjer Badol. Någon annan titel behöver en människa inte. Badol har nu också startat Club Latino på Taj Mahal. Den äger rum på fredagar. Då dansar folk latinska danser och är mycket glada. "Men män måste vara tjugo år och kvinnor arton" säjer Badol. "Annars kommer man inte in på Club Latino." Efter stängningsdags håller Badol filosofiska föreläsningar för sina stamkunder. Då får man veta mycket om livet och döden.

Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
 

Trettonde kapitlet.

Fiffel inom ett visst område.

 
Klockan är 13.55.01. På bildskärmen man har framför sej visas ett högintressant och tankeväckande program. Det rör sej om en direktsändning. Man ser en grupp ockult intresserade runt ett spikhuvud som sticker upp ur en sten. Man ser en solfläck alldeles intill på golvet.
    Minuterna rinner bort för att aldrig återkomma. Tidens sand frasar mellan ödets fingrar, som en kinesisk poet mycket väl skulle ha kunnat uttrycka saken i en berömd handskrift från tolvhundratalet om någon sådan hade upphittats. Alla arkeologiska utgrävningar har emellertid hittills varit förgäves. Man har så att säja grävt i lösan sand. Handskriften har aldrig påträffats. Sommarens utgrävningar i Tsong-Tse har också de varit en besvikelse. Några krukskärvor, en coca-colabutelj fråm femtiotalet, en balsamerad fluga - det är allt.
    Klockan är nu 13.59.02. Solfläcken faller mer eller mindre rakt över spikhuvudet. De ockult intresserade på bildskärmen stirrar som förhäxade, vilket de förmodligen också är. Kameror klickar. Ficktjuven från Chartres arbetar snabbt och metodiskt. Det är alltid vilsamt att se en skicklig yrkesman i arbete.
    Doktor Mefisto uppe i kontrollrummet har rest sej upp. Han håller höger hand på en stor spak. Hans ögon glöder som kattögon. De är gröna.. Detektiv Sven Holm ser intresserad ut.
    - Förbålt intressant televisionsprogram! säjer han till pater Pierre. Alltid intressant med direktsändningar. Lite väl tidigt på dagen kanske.
    Pierre håller andan. Klockan är 13.59.59. Solfläcken omfamnar spikhuvudet. De ockulta jublar så det dånar i den vackra medeltida katedralen. Doktor Mefisto slickar sej om läpparna. Han drar långsamt och begärligt till sej den stora spaken. Han dreglar lite grann i höger mungipa. Ett spinnande ljud hörs från hans struphuvud.
    Ingenting händer.
    Mefisto stirrar på sina instrument. Han för spaken fram och tillbaka. Han ser häpen ut. Absolut ingenting händer. Mefisto stirrar tomt framför sej.
    - Din olycksfödde gubbe! väser han plötsligt och vänder sej kattsnabbt mot Holm. Det måste vara du som ligger bakom det här! Vad har du gjort din tusenfallt förbannade strandskata?
    Holm kväver en gäspning. I samma ögonblick börjar alarmklockor ringa. Röda lampor blinkar på kontrollbordet. Ett stort antal kompetenta och välutbildade franska polismän kommer inrusande i maskinhallen där nere. Mefisto snor runt. Han griper en mikrofon. En motorgräsklippare startas i kontrollrummet.
    - Detta är doktor Mefisto! dånar den komplett kattlösa motorgräsklipparen. Var och en rädde sej själv! Förbannad vare Holm!
    Mefisto måste ha tryckt på en hemlig knapp någonstans. Allt blir plötsligt svart. Samtliga lampor slocknar överallt. En formidabel förvirring utbryter. Även i det totala mörker som råder lyckas den kompetenta franska polisen gripa en mängd representanter för den undre världen av olika magnituder och utbildning, från analfabeter till doktorer i civilrätt. Ficklampor tänds. Snart får man fart på facklor. Även tändstickor och cigaretttändare flammar i mörkret.
    Holm är en strandskata med falkögon. Han har följt Mefistos minsta rörelse från topp till tå. Han iakttog ett visst fiffel inom ett visst område under kontrollbordet strax innan mörkret föll. Han trevar sej fram. Han prövar den ena knappen och spaken efter den andra. Han arbetar snabbt och metodiskt som en yrkesman vilken som helst. En ficktjuv till exempel. Till sist hittar Holm en liten obetydlig vippkontakt. Han vippar.
    Vips återvänder den elektriska strömmen. Ljuset flödar i vinklar och vrår. Den franska polisen griper fler element per tidsenhet än någonsin. Facket skulle kunna tänka sej ackordslön.
    Men doktor Mefisto är försvunnen.

 

Fjortonde kapitlet.

En delikat operation.

 
- Omringa hela katedralen! ropar Holm i mikrofonen.
    - Det är redan gjort, monsieur Holm, säjer någon bakifrån.
    Holm och pater Pierre vänder sej om. I dörren till kontrollrummet står en omfångsrik man med mustasch. Gorillorna har avdunstat.
    - Detektiv Malroux! utropar Holm. Ett stort nöje!
    - Nöjet är helt på min sida, försäkrar den franske polisdetektiven.
    - Tack för hjälpen!
    - Som sagt, ett nöje.
    - Det här är pater Pierre, en ovärderlig amatördetektiv från trakten av Chartres, samt präst.
    - Ett stort nöje, försäkrar Malroux.
    Alla skakar hand. Även Pierre och Holm skakar hand i hastigheten.
    - Men vad tjänar det till att omringa katedralen? frågar Pierre dystert. Här vimlar av gångar. De kan mynna var som helst.
    - Kanske, säjer Holm. Men jag tvivlar. Varför skulle man behöva ta risker med lastbilar, ljus och ljud här ovanför om det fanns andra ingångar? Doktor Mefisto har gömt sej. Gott. Vi väntar ut honom.

Under dagens lopp tillåts alla att obehindrat passera in i katedralen. Alla som går ut kontrolleras däremot. Några småskurkar av olika magnituder infångas på detta sätt när de försöker smyga ut, bland annat en falskmyntare och en professor i hållfasthetslära. Detektiverna Malroux (Frankrike) och Holm (Sverige) samt amatördetektiv Pierre (Chartres med omgivningar) övervakar personligen den delikata operationen.
    Det formligen kokar av turister som kommer för att titta på katedralen. De kommer per ben, per cykel, per bil, per buss och per tåg. Katedralens utsökta glasfönster sprakar och brinner som vore de gjorda av jaspiser, safirer, kalcedoner, smaragder, sardonyxer, karneoler, krysoliter, beryller, topaser, krysopraser, hyacinter, ametister med flera ädla och eftertraktade stenar från in- och utlandet.
    En turist blir sjuk inne i katedralen. Sådant händer. Det är ingenting ovanligt. Turister är känsliga. De insjuknar ofta i olika åkommor. Det kan vara magen eller en plötslig yrsel. En ambulans kör fram och turisten lastas in på bår.
    - Mefisto kan ha ett matförråd där nere, säjer Pierre. Han kanske kan hålla ut i veckor.
    - Kanske, säjer Holm. Men jag tvivlar. Alla gångar och grottor badar i ljus. Överallt kompetenta poliser som letar efter gömställen. Han måste handla snabbt.
    Holm börjar grina illa.
    - Snabbt? upprepar han tankfullt.
    Han gnager på en nagel.
    - Bah! utropar han. Naturligtvis! Jag är en åsna! Taxi!
    Detektiverna Malroux, Holm och Pierre kastar sej in i en taxi som just avlämnat ett knippe tyska turister framför katedralen.
    - Follow that car! ropar Holm på franska till chauffören och pekar på ambulansen som avlägsnar sej med tjutande sirener.
    En vild jakt börjar. Ambulansen vräker sej runt gathörnen i Chartres. Det är ohyggligt. Två polisbilar hakar på. Det rör sej om fortkörning. En ambulans får köra hur fort som helst, i nödfall ännu fortare. Däremot inte en taxi.
    Ut på franska landsbygden går den vilda jakten. Först ambulansen med tjutande däck och sirener. Därefter taxibilen innehållande bland annat tre detektiver av olika sorter och magnituder, varav en lokal förmåga. Slutligen två polisbilar fyllda med kompetenta och beslutsamma franska poliser.
    Det är ohyggligt.

     Fortsättning följer.
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden