Månadsmeddelande 27. - Augusti 2002.

Jag känner mej lite avslagen efter en månad på vägarna med Johan Johansson. Vi har varit ute och spelat och så har jag varit i Norrland nån vecka i den by där jag tidigare bott. Gabbi från Israel lyckas driva ett motell där uppe i skogarna, ett mirakel i det tysta. Johan har köpt ett backgammon-spel som vi spelar ibland på tåg och båtar och så vidare. Jag är ingen gambling man precis så jag kämpar för att förstå regler och taktik. "Det gäller att vara falsk och elak" förklarar Johan. Jag som älskar att förlora flyttar brickorna i vild förtvivlan. Att förlora är det enda sättet att vinna anser jag. Då blir i alla fall medspelaren glad. Folk har svårt att förstå denna djärva teori. Men man ska komma ihåg att också relativitetsteorin ansågs obegriplig på sin tid.
    Idag har jag varit hos distriktsköterskan och fått en spruta. Det är obehagligt med sprutor. I väntrummet läste jag en artikel om Magnus Uggla. Det stod att han gjort en fotbollslåt. Han berättar att han erbjudits rollen som Joker i Rederiet. I väntrummet satt också en kvinna som verkade vara invandrare. När jag kom hem skrev jag upp mej på tvättlistan. Jag måste göra något åt den växande högen av smutskläder. Jag har en liten dammsugare som jag inte riktigt får att fungera. Jag har försökt byta filter och bundit ihop den med en rem för den går inte att stänga eftersom något gick sönder när jag öppnade den. Kort sagt är det förbaskat dammigt i lägenheten. Ett åtgärdspaket på det området får bli nästa stora projekt. Efter jul eller så. Det är så mycket att göra i vardagens labyrinter. Borsta tänderna exempelvis. Jag borde gå till tandläkaren medan jag har några tänder kvar. Men jag drar mej för det eftersom jag utvecklat en obehaglig kräkreflex. Det är ju inte så kul att spy när man sitter i tandläkarstolen. Häromdagen kom Badol med en underlig liknelse, antagligen från hans hemland. "Man saknar inte tänderna förrän man förlorat dom" eller nåt i den stilen. Badol har så många märkliga liknelser. En gång pratade han om en spindel som försökte klättra upp någonstans och ramlade ner åtta gånger innan den äntligen lyckades. Det var en mycket bra liknelse med en tankeväckande sensmoral som jag tyvärr inte kommer ihåg. Jag har ett dåligt minne och så dricker jag vin hos Badol vilket inte stärker en redan sviktande hjärnfunktion. Se där en anledning så god som någon att inte dricka alkohol.
    På teven snurrar dåliga tecknade filmer. Då och då dyker det upp något mera sevärt så man kan skratta lite. Det är skönt att skratta. Ett gott skratt förlänger livet. Men då gäller det att man finner livet värt att leva. Det kan vara klokt att reflektera över det enkla faktum att många människor faktiskt begår självmord. Världen är en hemsk plats på många sätt, även om de flesta lyckas förtränga detta. Det goda i världen gör inte det hemska mindre hemskt. Om helvetet finns måste det vara här på jorden. Och om himlen finns måste det vara någon annanstans. Förlåt denna sorgsna synpunkt men jag har alltid varit en vän av sanning. "Sanningen ska göra er fria" sa Jesus, en man som antagligen visste vad han pratade om. Ibland när Johan presenterar mej på scenen kallar han mej verklighetens Thomas di Leva. Jag undrar vad han menar med det? Att få ner himlen till jorden måste vara mänsklighetens uppgift. Vad skulle det annars vara?

Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
 

Femtonde kapitlet.

Ett möte med Frankrikes president.

 
En av polisbilarna kör upp vid sidan av taxin och vevar ner en ruta. En polisman sticker ut ett huvud (sitt eget för övrigt) och skriker något. Det är omöjligt att höra vad han skriker. Det kan gälla vad som helst. Vädret. Hur mycket är klockan? Kan herrarna hjälpa mej med en franc? Vad som helst. Det är i alla händelser omöjligt att höra vad han skriker. Bilarna rusar fram med en rasande hastighet. Malroux vevar ner en ruta.
    - Jag är polisdetektiv Malroux! Vi jagar en skurk av första magnituden!
    - Jag är Frankrikes president! skriker polismannen från den andra bilen.
    Nu kan man tydligt höra honom. Det är emellertid obehagligt att höra vad han skriker.
    - Det här är inget skämt! vrålar Malroux tillbaka.
    - Alldeles riktigt! Stanna omedelbart! Ni kör för fort!
    Det är mycket obehagligt att lyssna på dessa franska polisskrik.
    - Absolut inte! Vi jagar en skurk i ambulansen där framme! tjuter Malroux.
    - Ha, ha, ha! gapskrattar den inkompetente och dåligt utbildade franske polismannen.
    De fyra bilarna fräser fram genom ett välplanerat franskt landskap. Hus, träd och stenar blixtrar förbi.
    - Stanna eller jag skjuter! skriker polisen i bilen intill.
    - Hör Ni inte, fårskalle? Jag är Malroux! Jag ska rapportera Er!
    Polismannen i bilen intill plockar fram en stor och otrevlig pistol. Beslutsamt skjuter han tre, fyra skott i taxibilens vänstra bakdäck. Taxin sladdar. Däcket är punkterat. Med möda lyckas den skicklige taxichauffören hålla bilen på vägen. Slängande och slirande kastas den hit och dit. Nu står den stilla. De båda polisbilarna har också stannat. De tre detektiverna rusar ut och omringas av åtta polismän.
    - USLA ORMAR! bölar Malroux och spottar fradga. LÖMSKA PADDOR! OBEGRIPLIGA GRISAR! JAG ÄR MALROUX, MALROUX, M AL R O U X !
    Han flåsar som en bälg.
    - Här är min legimitation, säjer han slutligen uppgivet.
    Malroux har ibland svårt med ordet legitimation. Särskilt när han är upprörd. Vi är just vittne till ett sådant upprört tillfälle. Långt bort mot horisonten dammar en ambulans iväg med otrolig hastighet längs välbyggda och noggrant underhållna franska landsvägar. Ambulansen innehåller bland annat en motorgräsklippare och en katt. Åtta maximalt inkompetenta och fullständigt uruselt utbildade franska poliser studerar en legitimation.
    Holm kan ingenting göra.

 

Sextonde kapitlet.

Holm närmar sej mysteriets lösning.

 
Det är mycket trevligt och stimulerande att tillbringa en semester i Frankrike. Man kan exempelvis besöka Chartres, en liten stad sydväst om Paris. I Chartres finns en vacker medeltida katedral som man kan titta på. Den är berömd över hela världen.
    Efteråt kan man passa på och besöka sina goda vänner pater Pierre, hans syster Anna och hennes två välartade barn som bor i närheten av katedralen. Pater Pierre är provinsialpräst och amatördetektiv. Han återfinns bland prenumeranterna på det välkända månadsmagasinet "Bovar och banditer".
    Man dricker i största lugn och ro några koppar stärkande kamomillte och mumsar i sej ganska många av Annas ännu varma nybakade vetebullar. Man är svag för vetebullar. Man kan om man så vill avslöja lösningen på mysteriet i katedralen i Chartres.
    - Berätta nu Sven! säjer Anna, som hela tiden följt utvecklingen av fallet genom sin bror.
    - Ja gör det, säjer Pierre belåtet.
    Allt är tyst och lugnt. Katedralens klockspel klingar helt nära. De båda barnen (Lill-Pierre och Lill-Anna) leker stillsamt i köket. Holm borstar bort några bullsmulor från byxorna.
    - Mycket goda bullar, säjer han tacksamt.
    Anna blir glad. Hon tycker om att baka bullar. Det är roligt när det man gör blir uppskattat.
    - Det är inte varje dag man får nybakade bullar, säjer Holm.
    - Katedralen! säjer Pierre.
    - Gott med några varma nybakade bullar, försäkrar Holm och torkar sej om munnen med baksidan av handen.
    Han har ett förskräckligt bordsskick.
    - Låt vara sju stycken, fortsätter han.
    - Mysteriet! säjer Anna.
    - Också gott med lite hett kamomillte, förklarar Holm och ser sej förvånat omkring. Bullar i all ära. Kamomillte är också gott. Låt vara tre koppar.
    Alla sitter tysta en stund. Pierre häller upp lite mer av det rykande heta kamomillteet.
    - Det har verkligen varit en trevlig och givande semester, fortsätter Holm. Nu ska det bli skönt att komma hem till jobbet och vila upp sej ett tag.
    Utanför på gatan ser man några barn kasta boll till varandra. Solen lyser på det dukade bordet. Ett syrerikt och uppfriskande luftdrag fläktar in i rummet genom det öppna fönstret.
    - Redan när jag kom ut från järnvägsstationen såg jag katedralen, säjer Holm. De båda vackra tornen. En underbar katedral. Något slog mej.
    Han dricker eftertänksamt en klunk kamomillte.
    - Jag stötte på doktor Mefisto på banken och plockade upp hans växlingsnota. Där stod hans namn och passnummer. Mannen var okänd för mej så jag telegraferade till Malroux.
    Holm tar en bulle till i alla fall. Anna ler vackert och rättar till bordsduken.
    - Malroux skickade ett svarstelegram och meddelade att mannen var okänd och passet falskt, säjer Holm lite otydligt på grund av bullen. Vi hade att göra med en okänd skurk av första magnituden med falskt pass.
    Holm äter bulle och dricker te. En fågel badar i den lilla fontänen som står i trädgården utanför fönstret.
    - Jag skuggade Mefisto till katedralen. Han stirrade på fläcken. Därefter gick han upp i rök. Jag såg inte ens röken efter honom. Han försvann på fläcken. När en okänd skurk av första magnituden försvinner spårlöst i katedralen förstår man att man är något oerhört på spåren. Särskilt som det senare visar sej att passet är falskt.
    - Vad betyder stenen med spiken? fortsätter Holm. Vad betyder solfläcken som träffar spikhuvudet på Johannes döparens dag? Pierre berättade för mej att katedralen är en väldig bok. Där står om Guds plan med världen från skapelsen till den yttersta domen. En kyrka kondenserar andliga krafter. Katedralen i Chartres är en andlig Stradivarius!
    Holm mumsar vetebulle.
    - Jag höll det för sannolikt att de andliga krafterna i katedralen kulminerar just den 24 juni, tre dagar efter sommarsolståndet. Astrologi och det ena med det andra. Jag antog det som en arbetshypotes. Vi påminner oss fallet med den elektrifierade bullen i Sibirien. Den 24 juni är inte bara Johannes döparens dag. Det är också tempelriddarordens heliga dag.
    Holm äter upp det sista av sin bulle. Den är lyckligtvis inte elektrifierad.
    - Säja vad man vill om fransmännen, tänker han förstrött, men de elektrifierar i allmänhet inte sina bullar. I Sibirien kan det hända. Sällan eller aldrig i Frankrike.
    - När doktor Mefisto kom in i katedralen gick han alltså fram till stenen och solfläcken. Han stod och tittade en lång stund. En skurk av den kalibern tittar aldrig så länge på en solfläck av nyfikenhet. Det vet man av erfarenhet.
    Anna och Pierre kan förstå att man kan förstå detta av erfarenhet.
    - Det stod klart att Mefisto kommit för solfläckens skull, fortsätter Holm sin redogörelse. Varför skulle han annars ha kommit? För min skull? Nonsens!
    Han ser sej omkring. Ingen har några invändningar för ögonblicket.
    - Det stod vidare klart att Mefisto gömde sej någonstans i katedralen. Var skulle han annars gömma sej? På järnvägsstationen? Nonsens!
    Holm knackar med pekfingret i bordet och ser sej omkring.
    - Nonsens, upprepar han för säkerhets skull.
    Han vill inte gärna att det ska uppstå några missförstånd bland åhörarna. Sådant leder lätt till förvecklingar. Han slår ut med händerna.
    - Pierre berättade om nattliga ljus och ljud. Han berättade om en nysande orgel. Han berättade om en lastbil. Antingen hade man fraktat bort något eller fraktat dit något eller bådadera. Vi gick ner i kryptan och Pierre berättade om fotspår. Snömannen? Nonsens!
    - Absolut inte snömannen! En man och en kvinna. Mefisto var alltså inte ensam. Över en brunn hängde en lampa som svängde fram och tillbaka. Jag insåg att ett luftdrag inte hade kunnat sätta den tunga metallarmaturen i rörelse. Det skulle ha krävt stormstyrka. Någon måste ha stött till lampan. Någon som krupit ner i brunnen.
    Holm dricker te. Det är alldeles tyst.
    - Nu visste jag var Mefisto gömde sej. Ingenting hade försvunnit från katedralen enligt Pierre, han förnekade till och med att toaletten skulle vara stulen fast det inte fanns någon toalett i katedralen. Alltså hade lastbilen fraktat det något. Tänkte Mefisto utnyttja de andliga krafterna för något ondskefullt syfte?
    Holm avböjer en bulle till.
    - Åtta räcker mer än väl, tänker han.
    Gardinerna fladdrar sakta i luftdraget från det öppna fönstret. Det är en mycket vacker sommardag och man har just druckit hett kamomillte och ätit nygräddade ännu varma bullar.
    Ändå kan det inte hjälpas att Pierre och Anna ryser till.

 

Sjuttonde kapitlet.

Mysteriet i katedralen i Chartres.

 
Pierre harklar sej.
    - Vilket ondskefullt syfte skulle det kunna vara? undrar han och lutar sej framåt över bordet.
    - Precis vad jag frågade mej själv, svarar Holm. Men som jag stod där och tittade på den svängande lampan och tänkte på allt som hade hänt så klarnade det för mej. Jag förstod vad doktor Mefisto var ute efter. Jag hade löst mysteriet i katedralen i Chartres.
    Pierre och Anna håller andan.
    - Jag har studerat alkemi, förklarar Holm. Som ni säkert vet försökte de gamla alkemisterna framställa ädla metaller som guld och silver ur olika andra ämnen. Alkemin var en av de viktigaste vetenskaperna i äldre tid. Det var en andlig vetenskap. Man ansåg bland annat att alla krafter i universum skapas av spänningen mellan den kvinnliga och den manliga principen.
    - Plötsligt förstod jag innebörden av katedralens två torn. Så olika och båda så vackra. Det norra tornet är högre. Det är överhopat med utsmyckningar, småtorn, utstickande spetsar, utskurna fönster och utsirningar av alla slag. Det är ett manligt torn.
    Pierre stirrar häpet på Holm.
    - Det södra tornet är nästan helt naket. Lugnt och värdigt sträcker det sin enkelt sköna spira mot himlen. Det är ett kvinnligt torn.
    Anna stirrar häpet på Holm.
    - Om man studerar de båda tornen närmare, fortsätter Holm, ser man att en halvmåne är placerad på toppen av det södra tornet. Månen är en urgammal symbol för det kvinnliga.
    Anna lyssnar fascinerat.
    - Överst på det norra tornet finns å andra sidan en sol. Solen är en urgammal symbol för det manliga.
    Pierre lyssnar fascinerat.
    - Jag konsulterade ett ockult standardverk som ingår i verktygsväskan. "Mysticismens struktur och innebörd".
    Pierre nickar. Han äger själv ett exemplar av detta standardverk. Som präst vill han hålla sej jour med olika andliga riktningar. Han har dock inte läst boken. Anna nickar också. Hon har läst sin brors exemplar. Anna är kunnig och välinformerad.
    - Där kunde jag läsa att andliga krafter är elektriska krafter. Elektriciteten är i själva verket en andlig kraft. Ingen vet vad elektricitet egentligen är. Det är en andlig kraft. Elektricitet användes redan i Salomos tempel! Det kan man läsa om i Bibeln.
    Man kan höra hur Lill-Anna och Lill-Pierre stillsamt leker i köket.
    - Jag klättrade upp i det norra tornet, återtar Holm. Jag fäste en tunn koppartråd i solen. Sedan klättrade jag upp i det södra tornet och fäste koppartrådens andra ände i månen.
    Anna och Pierre lyssnar fascinerat.
    - Därigenom hade jag förenat det manliga och det kvinnliga tornet. Katedralen i Chartres var andligt kortsluten!
    Holm sörplar i sej den sista teskvätten.
    - Jag informerade Malroux. Pierre och jag gjorde en nattlig sondering. Mefisto hade TV. De var många fler än jag räknat med, men lyckligtvis kunde vi lita på Malroux. Han tog med sej ett fullt betryggande antal välutbildade poliser.
    Holm lutar sej tillbaka i soffan och slår ut med armarna.
    - När doktor Mefisto slöt strömkretsen för att stjäla katedralens väldiga krafter hände ingenting. Katedralen var för tillfället kortsluten. Ingenting hände. Mefistos dröm om världsherravälde gick i stöpet. Bah! Diktatorernas tid är förbi. Världen tillhör alla människor och ska inte styras av diktatorer. När ska sådana som doktor Mefisto lära sej?
    Det blir tyst en stund.
    - Mefisto kom undan. Han släckte ljuset. Antagligen skickade han efter ambulansen per radio. Den fula fisken slank mellan maskorna. Fullt naturligt att någon blir sjuk i sommarhettan.
    Holm suckar lätt.
    - Sånt är livet. Man ska inte gråta över spilld grädde.
    Holm är något av en filosof på lediga stunder.
    - Men vad skulle egentligen Mefisto ta sej till med katedralens krafter? frågar Anna.
    - Som sagt, han tänkte ta makten över hela världen. Andliga krafter är inte att leka med, de är de starkaste krafter som finns i universum. Atomkraften är en leksak i jämförelse. Chartres skulle bli centrum för en världsomspännande diktatur. Och dessutom...
    - Dessutom? upprepar Anna.
    Holm rycker på axlarna.
    - Jag tvivlar inte på att doktor Mefisto hade tänkt sej att göra guld precis som de gamla alkemisterna. Hade hans planer gått i lås skulle han säkert ha satt igång med att tillverka guld på löpande band!
    - En utomordenligt skicklig detektiv, tänker Pierre. Låt vara att han är svensk.
    - Jag har monterat ner koppartråden, säjer Holm lugnande. Katedralen är laddad igen.
    - Konstigt att han inte är gift, tänker Anna. Låt vara att han grinar lite illa.
    - Vi kan lägga fallet till handlingarna, konstaterar Holm och reser sej ur soffan. Det utvisar förvisso ett eller två sällsamma drag. Torde kunna bli en kortare uppsats i "Bovar och banditer".
    - Blir det tillfälle att nämna mitt namn i sammanhanget? frågar Pierre helt i förbigående samtidigt som han reser sej och rättar till sina redan välsittande franska byxor som är tillverkade någonstans i sydostasien.
    - Du har varit till ovärderlig hjälp, säjer Holm eftertryckligt. Jag omnämner dej naturligtvis som min medarbetare.
    Pierre sväljer. Han är en smula blank i ögonen. Även en präst kan bli rörd. En präst kan bli både skakad och rörd.
    - Det är bara en sak som förbryllar mej, säjer Holm sorgset.
    - Vad då?
    - Varför stals toalettstolarna? Och vem stal dem?
    - Förlåt?
    Holm förklarar. Pierre och Anna skrattar gott åt den svenska detektiven.
    - I Frankrike har vi ofta inga toalettstolar, förklarar Anna slutligen. Bara ett hål i golvet.
    - Verkligen? säjer Holm generat.
    Man kan se att han rodnar en aning. Pierre tittar diskret åt ett annat håll och Anna rättar påpassligt till sin sydostasiatiska klänning som redan sitter alldeles utmärkt. Syskonen Pierre är kända för sin taktfullhet. Anna reser sej och alla går ut i köket. Marmeladburken är tom. Lill-Pierre är smetig på händerna och kring munnen. Grädden är försvunnen. Lill-Anna klappar grannens katt som sover sött i hennes knä.
    - Tack för allt! säjer Holm och skakar tass med alla, också med katten.
    Lill-Pierre kommer sist i tur. Pierre och Anna följer Holm till dörren.
    - På återseende! säjer Holm.
    - Au revoir! säjer Pierre och Anna och ger honom var sin kram.
    Nu går Holm ut i det varma franska solskenet. Han är glad och lycklig. Katedralens klockspel klingar vackert och de båda tornen reser sej värdigt mot den klarblå himlen. Detektiv Sven Holm från Sverige slickar bort lite god fransk jordgubbsmarmelad från höger hand.
    Han har ett förskräckligt bordsskick.

     Fortsättning följer.
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden