Månadsmeddelande 28. - September 2002.

Humayun är kock på Taj Mahal och klagar över att jag inte skriver om honom på hemsidan utan bara om Badol. "Det är i alla fall jag som lagar nästan all mat" säjer han till mej. Humayun är the king of the kitchen. Han är matlagningens Einstein. Häromdagen åt Maria och jag någon slags indisk omelett med en exotiskt kryddad sås. Den smakade som det indiska kökets relativitetsteori. Humayun lagar mat med hjälp av kvantteorin. Det är mycket ovanligt. Johan åt vid ett tillfälle tandoorikyckling. Jag tror nästan han fick en dubbel portion. Johan äter ofta indisk mat i Stockholm. Han tyckte Humayuns tandoori var så god att han glufsade i sej hela portionen. Då blev han så mätt att han nästan inte kunde spela senare på kvällen. Han var tvungen att sitta på en stol och suckade tungt mellan låtarna. "Det var en extremt vällagad tandoori" säjer Johan i pausen. "Den verkade vara tillagad med hjälp av den enhetliga fältteorin som Einstein jobbade med mot slutet av sitt liv." Johan har ändå ätit indisk mat vid ett stort antal tillfällen både i Stockholm och på andra platser. Han vet vad han talar om.
    Humayun är också Jack Vegas överman. Han är dessutom en baddare på att byta glödlampor. Han klättrar upp på en stege och byter med största lätthet ut ett par glödlampor som gått sönder. Ett ansvarsfullt arbete som Humayun utför med stor precision. Nu sprids åter ett behagligt ljus i lokalen.
    Jag är ganska stolt över den här idén med den tredimensionella poesin. Jag har experimenterat med den när det gäller Nostradamus. Men inget hindrar ju vem som helst att konstruera tredimensionella dikter.
    Någon i gästboken undrar över upplagan på min första skiva "Undran". Tyvärr minns jag inte det. Men jag vet att den pressades vid ett flertal tillfällen. Eventuellt i sammanlagt minst 400-600 exemplar. Men det kan också ha varit så mycket som 1000. Jag vet helt enkelt inte.
    En annan undrar över bakgrunden på Mona Lisa. Den tavlan innehåller många märkliga ting. Men jag vill för tillfället inte kommentera det. Bara några små ledtrådar. Kvinnan verkar inte befinna sej på marken utan snarare flera hundra meter upp i luften. Varför? Och varför heter hon Mona Lisa?
    Det har varit en fantastisk sommar vädermässigt. Jag minns inte om jag upplevt något liknande. Idag är det också ett strålande väder. Jag har inget i matväg hemma. Måste åtgärdas. Ibland sitter jag på eftermiddagen nere hos Jan på pizzeria Sorrento och dricker två glas vitt vin som jag spär ut med Sprite. Jag sitter i det vackra vädret och tittar ut över Oxbackens Centrum som jag tycker borde byta namn till Oxtorget. Jag har många synpunkter om än det ena och än det andra. Jag är en mycket förvirrad människa.
    Nu visas på TV en film med den dam som annars är med i deckarserien "Mord och inga visor". Men detta verkar vara en långfilm. Det är nåt hemligthetsfullt drama på tåg och buss med FBI inblandat. Tidigare idag var det Perry Mason. Jag konsumerar kultur som ni märker. Jag är en mycket kulturellt förvirrad människa.
    I en bok av Lawrence Durrell som finns någonstans i min bokhylla och heter "Sicilian Carousel" berättas om en dam på sällskapsresa på Sicilien som plötsligt börjar häva i sej den ena drinken efter den andra i hotellets bar innan hon plakatfull vandrar ut i staden. Durrell följer efter, oroad för att hon ska råka illa ut. Det visar sej att hon varje år just denna dag dricker sej berusad, därför att hennes man avled detta datum.
    Hos Hörnbjörnarna är det sorg och förstämning. D. har drabbats av en stroke och ligger på sjukhuset. Han vill inte ha besök så vi sänder honom våra varmaste tankar. P. har ringt och talat med hans fru. Det verkar ändå som det inte har varit så farligt. Vi får hoppas på det bästa.

Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
 

2. Döden i Köpenhamn.

 
Första kapitlet.

Vi har så när stött ihop med kusin Otto.

 
Om man en vacker sommareftermiddag flanerar omkring i Stockholm (Nordens Venedig) så kan det hända att man upptäcker ett litet antikvariat som ligger på Norrtullsgatan snett emot Observatoriekullen. Det är mycket trevligt att stå och titta i skyltfönstret utanför ett sådant välskött litet antikvariat på Norrtullsgatan i Nordens Venedig.
    Där ligger en mängd spännande böcker prydligt utströdda bredvid varandra. Där finns "Sibyllans hemligheter" utarbetad efter de bästa källor av Sven Linde, "Öknens Ande" av Carl May samt "Tusen och en natt" i tio band. Där finns också ett stort antal andra högintressanta böcker, varibland jag bara vill nämna "Potatisen. Odlingshistoria och användning" av Hugo Osvald, "Blå blommor" av Hjalmar Bergman och sist men inte minst "Lena i Tyrolen" av Paul Nörgaard (ej att förväxla med "Tusen och en natt").
    Vad kan egentligen vara trevligare än att längtansfullt titta i ett sädant välskyltat skyltfönster, fyllt med de mest fascinerande böcker från världens alla hörn? Det skulle i så fall vara att gå in i antikvariatet och drista sej till att bläddra.
    Låt oss göra det! Låt oss för en gångs skull slå oss lösa och unna oss denna enkla men sorgligt underskattade glädje! Copernicus världsomstörtande bok "Om de himmelska sfärernas kretslopp" står sida vid sida med "Brottsplats Bagdad". När som helst kan man vänta sej att i sina darrande händer hålla en ovärderlig, sedan årtusenden försvunnen handskrift från det berömda biblioteket i Alexandria. Se hur Platon dåsar i sällskap med "Filosofins elände"! Se hur spindelväven sträcks mellan Freud och Dracula! Allt kan hända i ett antikvariat.
    Bäst som vi står där och bläddrar med våra flottiga fingrar får vi syn på en liten spenslig man bland hyllorna. Vänta ett tag! Det är något välbekant med den mannen! Kan det vara kusin Otto? Nej, Otto är det inte. Han är förresten allergisk mot bokdamm, kusin Otto. En gång när hans fru gav sej till att damma av familjebibeln ansökte han om skilsmässa. Lyckligtvis glömde han att posta sin ansökan. Den blev liggande i kavajfickan där hans fru hittade den under vårstädningen ett halvår senare. Hon blev så upprörd att hon ansökte om skilsmässa. Som sagt, kusin Otto är det inte.
    Däremot skulle det mycket väl kunna vara... ja! Det är verkligen ingen mindre än den världsberömde detektiven Sven Holm som står och rotar bland de gamla volymerna! Låt oss studera honom i smyg, nu när tillfälle ges! Han är en liten spenslig man, mager också i ansiktet. Oansenlig om man säjer. Han har genomträngande blågrå ögon och det ljusa håret spretar åt alla håll.
    Men vad är det för en gammal bok han har hittat och som han hanterar så varsamt som om det var en dyrbar antik vas, eller snarare en ömtålig levande varelse, eller kanske ett bräckligt jätteägg? Han kommer fram till oss och visar upp den gamla boken och han bläddrar försiktigt i den.
    - Se här! säjer han. Detta är I Ching eller Förändringarnas bok. En uråldrig kinesisk vishetsbok!
    Holm slår igen den kinesiska boken och knackar på den med pekfingret.
    - Den är en av människans allra första försök att förstå sitt förhållande till universum och medmänniskorna, säjer han tyst. I Ching har använts i Kina i tretusen år.
    Han suckar lätt och blinkar åt oss. Så går han fram till antikvariathandlaren och betalar den gamla boken. Han går ut ur butiken och är borta. Själva står vi kvar och fingrar förstrött på "Det förtätade ögonblicket. Tolkningar av T'anglyrik" av Göran Malmqvist.
    Det är utomordentligt trevligt och lärorikt att tillbringa en liten stund på antikvariat när man nu ändå är ute och flanerar en vacker sommareftermiddag i Nordens Venedig.

Andra kapitlet.

Ett hemlighetsfullt telegram.

 
Sven Holm traskar rakt över Odenplan och in på Café Tranan, det hemtrevligaste ölcafé man kan tänka sej. Den här historien utspelar sej nämligen på den tiden då det fortfarande fanns ölcaféer. Sven beställer kaffe och två ostsmörgåsar gjorda på knäckebröd. Han lägger den gamla kinesiska boken på bordet bredvid sej medan han tuggar på de knapriga smörgåsarna och sörplar det goda heta Tranankaffet. Tranankaffet är omtalet för sin aromatiska halt.
    - Får jag ingen öl så ska jag åtminstone ha Tranankaffe! säjer ölgubbarna på Odenplan.
    - Egentligen borde man sluta dricka kaffe, tänker Holm melankoliskt där han sörplar. Tarmarnas fiende nummer 1.
    Han tittar igenom den gamla kinesiska visdomsboken. Den påstås vara ett orakel som kan ge beskrivningar av den situation man befinner sej i och också anvisa vägen framåt. Holm känner naturligtvis till boken, andligt intresserad som han är, men han har aldrig studerat den förut.
    - Det kan vara bra att ha ett exemplar i verktygsväskan, tänker han bistert och dricker Tranankaffe med mycket socker i.
    - Egentligen borde man sluta med socker, tänker han.
    "Verktygsväskan" är en dokumentportfölj som Holm alltid bär med sej på sina många farliga och totalt omöjliga uppdrag runt om i världen. Verktygsväskan kan vara bra att ha om man ska lösa något olösligt problem i Brasilien. Den innehåller praktiskt taget allt en detektiv kan behöva och för säkerhets skull några helt onödiga artiklar som kan vara bra att ha.
    Man använder sej av I Ching genom att kasta tre likadana mynt sex gånger och skriva ner utfallet. Sedan kan man efter ett visst system slå upp i boken och få svar på sina frågor. Holm beslutar sej för att genast pröva. Goda råd är inte att förakta, anser specialdetektiv S. Holm. Han kastar tre tioöringar sex gånger (vid den här tiden fanns det fortfarande tioöringar) och konsulterar orakelboken. Där läser han följande: "Den lille avreser. Den store närmar sej."
    Holm tycker att detta verkar bra. Han är nöjd med svaret och överväger för närvarande inte att återlämna boken och begära pengarna tilbaka. Orakelsvaret är en bra och jämförelsevis välformulerad beskrivning av den situation han befinner sej i. Han har samma morgon fått ett telegram från sin gode vän pater Pierre, provinsialpräst vid katedralen i Chartres, Frankrike. Telegrammet lyder: "Möt mej Köpenhamns huvudbangård torsdag 14.09. Ytterst viktigt. Pierre."
    Den lille som avreser måste vara Holm själv trots att boken är tretusen år gammal. Den store som närmar sej är förstås pater Pierre på väg från Chartres upp till Köpenhamn, även om det faktiskt rör sej om en kinesisk bok. Pierre är stor i förhållande till Holm (som är liten och mager). Pierre är av fransk medellängd, han har svart helskägg och bruna ögon.
    Holm letar vidare i den gamla kinesiska boken för att få råd om hur han bör handla: "Framgång genom det som är litet. Det hjälper att ha någonstans att resa. Det hjälper att träffa den store mannen."
    - Hm, muttrar Holm. Det är tydligt att jag ska åka till Köpenhamn. Men vad betyder framgång genom det som är litet? Hallå,får jag en kaffe till här! Lite fiende nummer 1, om jag får be!

Tredje kapitlet.

Kontraspionage på Balkanhalvön.

 

    Nästa dag ser vi mästerdetektiv Sven Holm med verktygsväska på väg mot Stockholms centralstation. Han väljer en biljettkö som ser kort och snabb ut. (Vid denna tid fanns inget kölappssystem). Det visar sej emellertid vara den i särklass långsammaste kön. Holm skuttar över till en annan kö som hela tiden rört sej raskt framåt. Men så fort Holm är på plats stannar kön av och börjar dra benen efter sej på ett tuggummiartat sätt. Den kö som han just lämnat sätter däremot upp ångan riktigt ordentligt och är nu den kvickaste kön av dem alla. Holms kö masar sej framåt som en mycket gammal snigel. När han äntligen når fram till biljettluckan stängs den.
    - Jag stänger nu! säjer biljettexpeditören vänligt. Ha en trevlig dag!
    - Hallå! tjoar någon från en lucka längre bort. Jag öppnar här nu!
    Människor från samtliga köer kastar sej som utsvultna vargar över den nyöppnade luckan. Holm hamnar sist. Den nya kön är osedvanligt långsam och påminner i sitt rörelsemönster om iskall sirap. Man kan knappt tänka sej en mer långsam kö. Nästan omärkligt hasar den sej framåt. Holm byter till en snabbare kö som omedelbart stelnar till och blir stående. Den kö han kom från gör samtidigt ett oväntat ryck och smälter undan som margarin på en het potatis. Långt om länge kommer Holm äntligen fram till biljettluckan som omedelbart stängs.
    - Hallå! hojtar någon en bit bort. Ny lucka här, varsågoda!
    Från alla köer slungar sej folk fram som rasande hajar mot ett blodigt köttstycke. Holm placerar sej på en hedrande sistaplats. Den sålunda nybildade kön avancerar ungefär med hastigheten hos en lus på en tjärad sticka. Runtomkring knattrar de andra köerna fram som skjutna ur kulsprutor. Endast Holms kö står stilla.
    Han når fram till biljettluckan samtidigt som den stängs och en ny öppnas. Omedelbart förvandlas lokalen till ett hav i storm. Som sinnessjuka gorillor vräker sej folk mot den nyöppnade luckan och Holm håller nästan på att bli nertrampad. I sista stund räddar han sej undan i en lugn kö längst bort där han försjunker i tankar. Väl framme vid luckan visar det sej att han står vid informationsdisken.
    - Jaha? säjer en vänlig dam.
    - Var går tåget till Köpenhamn? undrar detektiv Sven Holm.

Tåget till Köpenhamn går från Stockholms centralstation klockan 12.22 (spår 10). Det är liv och rörelse på perrongen. Alla ska resa till något trevligt ställe. Sven Holm letar rätt på första bästa Köpenhamnsvagn och hittar en kupé alldeles för sej själv. Strax innan täget ska avgå stormar det in en familj med ett komplett flyttlass inklusive två blodhundar, en papegoja, en hamster, ett uppstoppat älghuvud och åtta barn.
    - Är det ledigt här? undrar den glade familjefadern som har en tyghatt full med kastspöflugor runtom.
    Utan att invänta svar börjar han kasta upp väskor så det brakar och bågnar i bagagehyllorna. Väskorna verkar innehålla betong. Nu rullar tåget ut från Stockholm Central. Äventyret har börjat. Kupén förvandlas inom några minuter till en dåligt underhållen svinstia som djurskyddsföreningen borde titta närmare på så snart som möjligt, helst redan idag. Speciellt älghuvudet är illa tilltygat.
    - Ursäkta mej! säjer Holm, men ingenting hörs i larmet. Förlåt, får jag komma fram här, hoppsan, det var inte min mening, oj, oj! Så där ja!
    Ingen i kreatursvagnen lägger ens märke till honom där han varsamt klänger ut i korridoren. Han beger sej på gott humör till restaurangvagnen. Det kan vara skönt att slappna av med en kopp onyttigt kaffe med mycket fettbildande och kariesframkallande socker i en restaurangvagn på väg i full fart mot den danska huvudstaden.

I restaurangvagnen är det lugnt och skönt. Holm äter en ostbricka och dricker två koppar hett kaffe. Mitt emot sitter en gentleman och läser The Daily Telegraph. Utanför rusar landskapet förbi. Det är skönt att åka tåg. Allting kan inträffa på ett tåg. Mannen med The Daily Telegraph kanske är en kvinnlig spion på väg till Ankara? Man kan aldrig så noga veta när det gäller tåg. Med bil är det annat. Man vet i allmänhet vem man har bredvid sej. Men på ett tåg! Vad som helst kan hända i nästa kupé. När som helst kan man bli invecklad i en internationell härva eller bli förälskad i en gift fransyska. Tåg vet man aldrig var man har.
    Nu kommer konduktören för att titta på biljetten.
    - Får jag titta på biljetten, säjer han och klipper i luften några förberedande gånger liksom för att värma upp tången.
    Holm, som för tillfället jagar ett gäng kontraspioner nere på Balkanhalvön och just har spårat hela bandet till en enslig hydda uppe bland bergen mitt i natten och när han kikar in genom ett av hyddans fönster blir vittne till hur de tar kontakt med någon avlägsen och samvetslös del av jordklotet via en högljutt knastrande radiosändare, denne Holm tycker sej höra hur någon frågar var man kan hitta toaletten.
    - Får jag titta på biljetten, säjer konduktören igen och klipper uppfordrande i luften.
    - Den ligger där framme, säjer Holm lugnande. Ingen anledning till oro för all del. Den ligger där framme.
    - Det är kanske bäst att Ni hämtar den då, föreslår konduktören irriterat.
    - Vore det inte enklare om Ni gick dit?
    - Dumheter. Raska på här. Vi har inte hela dagen på oss.
    - Jag förstår att det brådskar. Men hur skulle jag kunna hämta den, snälla Ni? Låt oss nu vara resonliga. Det är inte lång väg.
    - Desto enklare för Er att hämta den i så fall. Skynda på nu!
    - Hur skulle jag kunna bända loss den och baxa iväg med den hit? Och vad skulle det tjäna till? Här finns ändå inget hål. Det är enklast om Ni går dit istället.
    - Bända och baxa? säjer konduktören vaksamt och förstår att det antingen rör sej om en fripassagerare eller en galning.
    I värsta fall kan det vara en galen fripassagerare. Av erfarenhet vet han att lämpor är bäst. Det blir bara värre om man hetsar upp sej. Det gäller att försöka behålla lugnet. Det sa man alltid på konduktörsskolan. "Behåll lugnet för all del" förklarade man för de förhoppningsfulla kandidaterna i utbildningens slutskede.
    - Om inte berget kan komma till Muhammed så får Muhammed gå till berget, säjer Holm tålmodigt. (Lite kulturhistoria skadar inte, tänker han).
    - Muhamma mej hit och muhamma mej dit, säjer konduktören och känner att han blir lite irriterad i alla fall. Jag är väl ingen bergsbestigare!
    - Som sagt, här finns ändå inga hål, avslutar Holm glatt och återvänder till sina angenäma dagdrömmerier.
    Han betraktar saken som utagerad.
    - Hål! säjer konduktören och klipper hotfullt med tången. Här är det jag som gör hål!
    - En galning, tänker Holm. Här gäller det att bevara lugnet.
    Det sa man alltid på detektivskolan. "Behåll lugnet för all del" förklarade man för de förhoppningsfulla kandidaterna i utbildningens slutskede.
    - Hålet finns där framme! säjer Holm bestämt.
    - Försök inte slingra Er! Hålet gör jag!
    - Hålet finns där framme. Vill Ni ha hål här får Ni göra det själv.
    - Det är precis vad jag tänker göra!
    - Har Ni tänkt på konsekvenserna?
    - Konsekvenserna?
    - Skadestånd.
    - Skadestånd?
    - Till SJ. Här gör man inte hål ostraffat.
    - Ha! SJ BETALAR mej för att göra hål!
    - Verkligen?
    - Jag har gjort hål på tåg i det här landet i fyrtio år och det tänker jag fortsätta med!
    - För all del, gör som Ni vill, säjer Holm fryntligt och rycker på axlarna. Men vad är det för fel på hålet där framme? Det finns ju redan!
    - Inga trix ! Hålet görs HÄR och NU!
    - För all del. Ursäktar Ni att jag inte hjälper till? Jag är inte säker på att min drulleförsäkring täcker ett fall av det här slaget.
    - Drulle kan Ni vara själv, oförskämda människa! En fräck drullputte, det är vad Ni är! Och vad hålet beträffar så klarar jag den saken på egen hand bara Ni langar fram biljetten. Mej lurar man inte så lätt.
    - Biljetten?
    - Just det. BILJETTEN.
    - Det behövs ingen biljett. Det är gratis.
    - BEHÖVS DET INGEN BILJETT! GRATIS! Hör nu, min bäste herre, nu förlorar jag snart tålamodet.
    - Det kostar ingenting. Hålet är gratis.
    - Jag har faktiskt betalt för att göra hål!
    - Det är möjligt. Men Ni behöver inte betala något för att använda det.
    - Jag ska inte använda något hål. Jag ska GÖRA ett hål!
    - Men det är väl ändå meningen att Ni ska göra hålet för att använda det, inte sant? Och då kan Ni väl först som sist använda det hål som redan finns?
    - Här finns inget hål, människa! Jag har inte gjort det än!
    - Nej, gudskelov. Men det finns redan ett hål där framme. Använd det för enkelhetens skull. Det kostar ingenting. Man behöver ingen biljett. Det är bara att sätta igång. Lycka till! Ha en trevlig dag!
    - Försök inte blanda bort korten! Fram med biljetten, drummel!
    - Jag säjer ju att det inte behövs någon biljett.
    - ALLA SKA HA BILJETT!
    - Jag försäkrar, Ni behöver ingen biljett.
    - Det är klart att JAG inte behöver biljett, men NI måste ha biljett, envisa människa!
    - Men jag ska inte använda något hål.
    - Hålet ska inte användas utan göras! Jag förstår nog att Ni försöker smita undan här, men den gubben går inte. RAPPA PÅ!
    - Hör här, säjer Holm och försöker hitta en ny vinkel. Man behöver inte biljett i det här fallet. Biljett behöver man exempelvis om man ska gå på bio eller åka tåg eller...
    - VI ÅKER TÅG NU!
    - Visserligen. Men hålet ingår i biljettpriset. Hålet är inräknat i priset.
    Konduktören börjar motvilligt bli intresserad av resonemanget. Det finns en viss logik i vad galningen säjer. Han känner sej yr och utmattad och torkar svetten ur pannan.
    - Det har Ni förstås rätt i, säjer han tveksamt.
    - Det är klart att jag har rätt, säjer Holm hypnotiskt. Kom nu, så ska jag följa Er till hålet.
    Han tar konduktören under armen och leder försiktigt iväg honom till toaletten, öppnar dörren och föser in honom.
    - Så där ja, säjer Holm berömmande. Duktig ponke!
    Holm stänger försiktigt igen dörren och konduktören, som inspirerad av omgivningen känner behoven pocka, låser den inifrån.
    - Få se nu, tänker han fundersamt.
    Holm återvänder till sin tomma kaffekopp.
    - Jag undrar förresten var konduktören håller hus, tänker han. Jag har ännu inte köpt någon biljett. Och vad höll jag på med egentligen? Jovisst ja, i bergen på Balkanhalvön...

Fjärde kapitlet.

I väntan på Kometen.

 
På kvällen rullar tåget från Stockholm in på Köpenhamns huvudbangård. En liten man med dokumentportfölj hoppar av. Antagligen en påläggskalv i karriären som kommer till Köpenhamn för att gå på konferens. Det kan gälla försäkringsbranschen. Det kan vara olja från Arabien eller kött från Sydamerika. Det kan också vara kaffe från Turkiet, socker från Kuba och grädde från Belgien. Kort sagt, det kan vara vem som helst.
    I själva verket är det Sven Holm från Sverige. Han går resolut rakt ut i staden, förbi Rådhusplatsen och vidare längs Ströget. Holm tar in på hotell City och beger sej sedan ut på en liten uppfriskande kvällspromenad.
    Han har hört att de gamla hamnkvarteren i Nyhavn är ett rysligt tillhåll. Det ser dock ganska trevligt ut. Några segelskepp och andra gamla skutor ligger och gonar sej längs kajen. I dolska källarkrogar sitter skrattande människor och dricker öl. Man kan också tatuera sej. Holm strosar längs hela Nyhavn utan att bli rånad en enda gång.
    Han äter en sen middag på Nikolajkällaren strax intill den lilla vackra Nikolajkyrkan. Han äter Maccheroni Arlecchino, det vill säja makaroner med röd paprika, tomat, gröna ärtor, champinjoner och gräddsås. (Vi påminner oss att Holm är vegetarian).
    Nu går Sven Holm till hotell City för att njuta en stärkande sömn. Föga anar han vidden av de skrämmande händelser som morgondagen bär i sitt sköte...

Idag är det torsdag. Klockan 14.09 kommer tåg 235 från Paris till spår 1 på Köpenhamns huvudbangård. 235:an är ihopkopplad med Alpexpressen från Rom (över München) och Kometen från Basel.
    Det är oerhört spännande att stå och vänta på 235:an. Det är också spännande att vänta på Alpexpressen. För att inte tala om Kometen. Vem som helst kan vara med på en komet. Pater Pierre från Chartres till exempel. Vad som helst kan ha inträffat under resan. Något spännande italienskt kontraspionage från Bolognatrakten kanske?
    Sven Holm står på perrongen och väntar på sin vän pater Pierre som kommer med 235:an direkt från Paris. Holm har inte träffat pater Pierre sedan förra sommaren då de tillsammans löste det sällsamma och svåröverskådliga mysteriet i katedralen i Chartres. Holm rapporterade om fallet i kriminalmagasinet "Bovar och banditer" och artikeln rönte berättigad internationell uppmärksamhet. Men så innehöll fallet också flera originella och unika drag. Holm drog vissa kriminalhistoriska paralleller och gjorde några kriminalfilosofiska reflektioner. Artikeln uppskattades i vida kretsar. Även Pierres insats uppmärksammades. Den franske amatördetektiven blev i ett slag internationellt känd för sina djärva insatser i katedralfallet, som redan ansågs försvara sin plats bland klassiska kriminalfall världen över.
    "Katedralfallet är utan tvivel ett skolexempel på ett välskött och mångfasetterat kriminalmysterium", skrev Vienna Chronicle.
    "Holm och Pierre visar en balans och briljans som man sällan skådar på dagens brottsplatser", underströk Kairos Kriminella.
    "Lysande! En milstolpe! Missa inte denna unika redogörelse! Holm överträffar om möjligt sej själv denna gång", tyckte Månadens Mysterium, San Fransisco.
    Life & Crime Illustrated Press utnämnde Holm och Pierre till "Årets detektiv med medhjälpare".
    Nu rasslar 235:an in på spår 1. Spänningen stiger bland de väntande. En dam har inte sett sin älskade på tjugo år. En herre väntar på sina barn som dock tagit flyget denna gång. En ficktjuv mjukar upp händerna.
    235:an gnisslar och står stilla. Folk väller ut på perrongen. Holm sträcker på halsen och spanar efter Pierre. När som helst får han syn på den välkända gestalten med det svarta helskägget (på vilket även en dålig detektiv kan se vad Pierre ätit till frukost) och de varma bruna ögonen. Snart ska Holm få en hjärtlig kram av sin franske vän och få höra hans bullrande chartriska katedralskratt!
    Damen kysser sin älskade och tårarnas floder gräver djupa dalar i hennes ansiktes kosmetiska landskap. Ack, kärlekens lycka och olycka! Herrn undrar vart barnen tagit vägen? Ficktjuven jobbar på ackord. Pierre syns inte till. Långsamt töms perrongen på folk. Snart gapar den öde och tom. Få platser är så ödsligt och melankoliskt tomma som perrongen intill spår 1 på Köpenhamns huvudbangård när alla utom Holm har gått.
    Det är i detta ögonblick som Sven Holm med isande tydlighet inser att fallet är allvarligare än han trodde.
    Pater Pierre är försvunnen!

Femte kapitlet.

En småsak egentligen.

 
Det enda man kan göra när pater Pierre har försvunnit är att sätta sej på närmaste café.
    Holm knaprar dystert på ett danskt wienerbröd och dricker tarmarnas fiende nummer 1. Läget är förtvivlat. För det första har han inte den blekaste aning om vad det är frågan om. För det andra är Pierre försvunnen. För det tredje vet Holm inte vad han ska göra. Man kan inte göra något i ett tomrum. Även en skicklig detektiv måste ha något att ta på. Man kan inte ta på något som inte finns. Aldrig har Holm varit i en ohyggligare situation. Han kan ingenting göra.
    Plötsligt studsar han upp som en stålfjäder och skriker:
    - I CHING!
    Den kinesiska visdomsboken! Det är lösningen! Om någon har ett råd att ge i detta farliga läge måste det vara en uråldrig kinesisk orakelbok som använts i Kina i tretusen år. Holm känner sej genast lugnare. Han kastar sina tre tioöringar sex gånger på bordet. Med darrande fingrar slår han upp den gamla boken och läser: "Framgång i småsaker. Uthållighet hjälper. I början god lycka, i slutet oordning."
    - Återigen framgång i småsaker! utropar Holm. Vad i all sin dar kan det betyda?
    Han bläddrar vidare för att få veta mer: "Familjen. Kvinnans uthållighet hjälper."
    - Familjen, viskar Holm. Familjen, kvinnan.
    Det går upp ett ljus för honom.
    - Det måste naturligtvis vara pater Pierres familj! säjer Holm till sej själv. Och vem i familjen? Hans syster Anna naturligtvis!
    Holm rusar till närmaste telefon och ringer till Chartres. Han menar att kinesiska visdomsböcker är löjligt underskattade. Han anser att de borde användas betydligt mer än vad som nu är fallet. Han anser vidare att kinesiska böcker på det hela taget borde synas i sömmarna. Det är inte bara inbindningen han tänker på. Det är framför allt innehållet som har försummats på ett närmast skandalöst sätt. Vad I Ching beträffar bedömer han den boken som praktiskt taget ovärderlig för en detektiv. Det är inte tal om att återlämna boken. Blotta tanken på att begära pengarna tillbaka fyller Holm med vämjelse.
    - Hallå!
    - Bonjour, monsieur! säjer en välbekant röst. Vem talar jag med?
    - Hallå Anna! Det är Sven Holm. Jag ringer från Köpenhamn.
    - Åh?
    - Hur mår barnen?
    - Lill-Anna och Lill-Pierre mår bra. De försöker mata grannens katt med marmelad.
    - Det var roligt att höra. Pierre är försvunnen.
    - Åh?
    - Han var inte med på 235:an idag.
    - 235:an?
    - Jag menar Kometen.
    - Kometen?
    - Jag menar Alpexpressen. Över München. Pierre var inte med.
    Anna har träffat Holm förut och förstår i det stora hela hur saken ligger till.
    - Jag förstår, säjer hon lugnt. Han gav sej i alla fall iväg härifrån till Paris för några dagar sedan.
    - Sa han vad saken gällde?
    - Han ringde från Paris och sa att han skulle till Köpenhamn.
    - Hm. Vet du inget mer?
    - Nej.
    Det blir tyst i luren.
    - Det är en liten småsak förstås, fortsätter Anna dröjande.
    - EN SMÅSAK! ryter Holm.
    - En bagatell.
    - Bra!
    - Pierre har en liten egenhet.
    - Ingenting att oroa sej för. Själv är jag vegetarian. Vi har alla våra egenheter.
    - En liten ovana.
    - Jag biter på naglarna, försäkrar Holm.
    - Det är inget att nämna egentligen. En liten detalj.
    Holm tystnar. Ibland måste en detektiv ha förmågan att vara alldeles tyst. Det finns detektiver som avslöjat den ena skurken efter den andra genom att helt enkelt inte säja ett skvatt. Särskilt viktigt är det att hålla käften när det gäller en bagatellartad men oerhört viktig liten småsak som en kinesisk visdomsbok vill fästa uppmärksamheten på.
    - Pierre kluddar.
    Holm är absolut tyst. Man skulle kunna höra en knappnål falla.
    - Särskilt när han pratar i telefon. En småsak egentligen.
    Holm säjer inte ett ljud.
    - Pierre pratade i telefon innan han for till Paris. Som vanligt satt han och kluddade i telefonblocket.
    Holm svarar inte.
    - Jag råkade titta i blocket sedan han åkt.
    Holm tiger. Hans läppar är förseglade.
    - Hans kludd var sej inte riktigt likt. Jag ska erkänna att jag blev lite orolig.
    Holm biter ihop tänderna.
    - Han hade ritat två teckningar. Den ena föreställer en likkista.
    - En likkista? andas Holm och torkar svetten ur pannan.
    - Den andra teckningen föreställer en grav.
    - Herregud!
    - Nej, en grav.
    - Jag förstår. Något mer?
    - Bredvid teckningarna hade han skrivit ett ord.
    Det blir tyst en stund.
    - Vilket ord då? frågar Holm och sväljer.
    Han känner en serie kalla kårar rusa som blixtar upp och ner längs ryggraden.
    - Diabolo, säjer Anna.
    Det blir tyst. Någonstans på linjen kan man höra ett annat samtal pågå. Det verkar röra sej om ett mindre parti turkiskt kaffe utan socker. Det kan också vara något i försäkringsbranschen. Det är svårt att avgöra i det allmänna bruset på linjen.

Sjätte kapitlet.

Holm får en idé.

 
- Likkista, muttrar Holm för sej själv. Grav. Diabolo. Nej, jag begriper inte denna rebus!
    Han suckar. Han har återvänt till Hotell City och sitter på sitt rum och grubblar. Sällan har han haft att brottas med ett motspänstigare fall. (Senare skulle han komma att beskriva Köpenhamnsmysteriet som "ett typiskt kautschukfall".)
    Han beslutar sej för att försöka tänka på annat ett tag. Som erfaren detektiv med mångårig branschvana är han väl medveten om att tankeförmågan kan gå i baklås om man spänner sej. Det blir ett slags hjärnkramp som är mycket fruktad bland världens detektiver.
    - Hjärnkrampen, säjer man och ryser.
    Att drabbas av hjärnkramp under pågående fall är något av det hemskaste man kan råka ut för. I en sådan situation gäller det att till varje pris behålla lugnet.
    - Behåll lugnet grabbar och tjejer! brukar man säja på detektivskolorna när krampen står på schemat.
    Man måste försöka slappna av och tänka på annat. Då kan krampen plötsligt lätta. Det undermedvetna får friare spelrum och simsalabim så FATTAR man.
    Holm beslutar sej för att turista lite. Han går ner i hotellfoajén och griper en bunt turistbroschyrer. Väl ute på gatan får han omedelbart syn på Vår frälsares kyrka som han i många år velat besöka. Vår frälsares kyrka har ett spiraltorn längs vilket en utvändig spiraltrappa löper. Denna trappa kan man gå uppför ända till tornets topp.
    Holm traskar iväg till den vackra kyrkan och allt eftersom han långsamt klättrar de fyrahundra stegen upp mot kyrktornets topp lättar dimman i hans huvud. Han klättrar under de väldiga träbjälkarna, förbi kyrkklockorna, förbi det stora urverket som hackar fram tidens gång och kommer ut på tornets utsida där trappan vindlar vidare uppåt.
    Vinden är häftig och sliter i kläder och hår. Holm andas djupa friska andetag och håller ett stadigt tag i skyddsräcket. Under honom ligger Köpenhamn. Någon som har sin lägenhet högst upp i ett hus har byggt en liten terass mitt på taket. Där kan man sitta och dricka hallonsaft i godan ro medan den rena havsvinden blåser över taknocken.
    Nu kan han inte komma högre upp. Han klänger sej fast strax under en förgylld jättekula som är två och en halv meter i diameter. Han får ett anfall av svindel och blundar. Han är nittio meter över marken. Vinden viner kring öronen. Luften är frisk och klar. Här uppe kan man tänka fritt.
    Tjong! Javisst! Så måste det vara!
    - Likista, grav, diabolo! ropar Holm över nejden med sina lungors fulla kraft.
    En dödgrävare nere på kyrkogården faller på knä och gör korstecknet.
    - Jag hör dej Herre! kraxar han fram. Ha misskund med en fattig syndare! Förlåt att jag har smygdruckit av nattvardsvinet. Nu får det vara slut med det, halleluja!
    Holm har fått en idé.

Fortsättning följer.

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden