Johan och jag har gjort en resa till Prag. Vi drack öl förstås. Vi vandrade genom Alkemisternas gata. Det fanns många alkemister i Prag på sin tid. Numera gör man guld genom att ta inträde och sälja souvenirer. Säkert en mer tillförlitlig metod. Det är kapitalisterna som är vår tids alkemister. Den andliga dimensionen är avskaffad bland dagens guldmakare. Det är snarare girighet och maktberusning som styr börsens roulettspelare, eller aktörer som det heter. Man dyrkar pengar snarare än kunskap om livet och universum. Men vi lever ju i ett fritt samhälle som det brukar säjas.
Jag åt panerad ost med potatis, en delikat tjeckisk konstruktion som jag också brukar äta i Stockholm på de två tjeckiska restauranger jag känner till där. På väg hem till pensionatet på nattkröken kunde man köpa snapsar på fem centiliter i korvkioskerna till priset av praktiskt taget ingenting. Livsfarligt. Jag har glömt det konstiga namnet på den tjeckiska nationalsnapsen (motsvarar vårt brännvin) men egendomligt nog smakar den julafton. Det är något pepparkaksliknande över den. Jag dricker sällan ren starksprit men den här tycker jag verkligen om. Rekommenderas, men ni kan ju nöja er med fem centiliter.
Vi tittade på slottet som figurerar i Kafkas berömda bok. Vi passerar huset där han bodde. Som ni vet skrev Kafka en gång en novell som handlar om en man som vaknar en morgon och har förvandlats till en stor skalbagge. Sådana djärva idéer behövs det mer av i litteraturen. Vi tittade på kyrktornet som har ett stort astrologiskt ur som såg mycket avancerat ut. Tråkigt att inte Margaretha fick se det. Prag var ju en gång ett centrum för ockultism i Europa. Längs floden såg man spåren efter sommarens översvämningar eftersom vattnet alldeles nyligen dragit sej tillbaka. Fortfarande gick bara delar av tunnelbanan så alla spårvagnar var proppfulla av resenärer. Jag fick böta för att min biljett var ogiltig. Men böterna var så låga att jag misstänker att jag knappt kunnat åka mellan T-centralen och Slussen på det beloppet. Vi gick förstås över den berömda Karlsbron med alla statyer där till och med Indiana Jones passerade under ett av sina många äventyr.
Väldigt få i Prag talar engelska, så man får vanligtvis halta sej fram på tyska. En man på gatan stoppar oss och visar med gester att han vill veta om vi har snus. Uppenbarligen förstår han av någon anledning att vi är svenskar. Johan plockar fram sin snusdosa och öppnar locket och mannen skrattar lyckligt som ett barn på julafton. Men han vill inte ha någon snus, han vill bara ta chansen att betrakta och lukta på denna märkliga substans som han tydligen visste att dårar från Nordpolen begagnar.
Vi befinner oss i Prag under den 11 september så vi undrar om det ska störta något flygplan eller om vi kommer att kapas under flygresan hem och sluta våra dagar i ruinerna efter den amerikanska ambassaden i Stockholm. Men allt är lugnt.
Att studera en tjeckisk öltappare är som att betrakta en stormästare i arbete. Dessa öltappare äro formidabla i sin yrkesutövning och det är sannerligen en fröjd att se dem jonglera med sejdlarna. Johan säjer att de bästa turnerar runt ungefär som popstjärnor. Att sedan avnjuta det färdiga resultatet är kronan på verket. Det finns i princip bara tre ölsorter som serveras i halvliterssejdlar. En sådan sejdel kostade sex kronor om jag minns rätt. Men då ska påpekas att åtminstone en tredjedel består av ett tjockt lager mustigt skum som ligger som ett tomteskägg över den gyllengula drycken.
I Prag verkar alla vara rökare. Alla röker cigarretter och de röker cigarretter hela tiden. När jag säjer hela tiden menar jag hela tiden. Exempelvis medan de äter. Maten som serveras är robust och rakt på sak. "Det är inget tjafs", som Johan säjer. Några korslagda morotsstänger ser man inte till. Inte heller tryffelinbakade sparrisbitar i körbärssås inlagda i en krabba rostad över kanderade ekollon. Skulle något liknande serveras är jag rädd att tråkiga ting skulle inträffa som det känns mycket obehagligt att tänka på. Låt oss glömma det, stryka ett streck över saken och gå vidare. Johan berättar att när han först besökte Prag var vegetarisk mat en total okändhet (men panerad ost är ju faktiskt en vegetarisk rätt). Numera finns här till och med en vegetarisk restaurang och det är inga problem att få sallad och grönsaker på restaurang.
Alla människor är för övrigt mycket vänliga. Prag är en ljus och vacker och vänlig stad. Inte ens sent på nätterna märker man något som oroar. Prag bombades aldrig under kriget så här är fullt med vackra gamla hus och var och varannan krog verkar ha funnits sedan tolvhundratalet. Johan säjer att nazisterna planerade att spara Prag som ett slags museum varför staden lämnades orörd.
Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
Näktergalen i klosterträdgården.
Holm beger sej med stora steg till första bästa telefonkiosk. Han slår upp begravningsbyrå i telefonkatalogens yrkesregister (vid denna tid fanns det faktiskt telefonkataloger i varje telefonkiosk). Kan diabolo möjligen ha med begravning att göra? Detta är Holms ytligt sett enkla men på djupet briljanta idé.
Pater Pierre är trots allt präst, säja vad man vill. Om en präst ritar likkistor och gravar är det inte osannolikt att han tänker på begravning. Sin egen eller någon annans. Men ingenstans i den långa listan av begravningsbyråer hittar Holm en förklaring till det gåtfulla ordet diabolo. Han har huggit i sten.
- Fördömt! utbrister han. Likkista, grav, Köpenhamn... Jag MÅSTE vara på rätt spår.
Systematiskt börjar han ringa upp de olika begravningsinrättningarna. En detektiv i världsklass skiljer sej från den mer lokalt uppskattade detektiven bland annat genom sin omutliga, nästan fanatiskt betonade grundlighet. Världsklassdetektiven är så grundlig att man nästan blir rädd.
Redan på det tredje numret får han napp. Javisst har man hört talas om Diabolo. Fattas bara! Det är en nyöppnad begravningsbyrå någonstans i centrum. Jojomensan! Nej, tyvärr vet man inte på vilken gata den ligger. Nej, man vet inget mer om Diabolo. Det är visst något nyöppnat eller i den stilen.
Holm tackar och bugar i luren. Han är ytterst tacksam. Det var ingenting alls, intygar begravningsrösten i luren. Basra roligt att kunna hjälpa till. Skulle någon dö är det förresten bara att ringa. Holm lovar att ringa ifall han skulle dö eller någon annan.
- Pater Pierre kanske är död, säjer han till luren för att muntra upp.
Hos nummerbyrån får han namn och adress på den nyöppnade begravningsbyrån. Den är så färsk att den ännu inte kommit in i telefonkatalogen. Begravningsbyrån Diabolo & Co. med Son har helt nyligen öppnat sin verksamhet på Krystalgade 18 och är rykande färsk.
- Ah, säjer Holm uppskattande och smackar med tungan.
- Förlåt? säjer nummerfröken.
- Det börjar röra på sej.
- Förlåt?
- Jo, jag säjer att det börjar röra på sej.
- Röra på sej?
- Ja, äntligen! Tack för hjälpen! Får jag bjuda fröken på middag ikväll? Som ett ringa tack. Det passar ju bra nu när det görjar röra på sej.
- Vet hut! Adjö!
Luren slängs på.
- Besynnerligt, tänker Holm och vinkar till sej en taxi. Sa jag något olämpligt?
Krystalgade är en ganska kort gatstump med det berömda utsiktstornet Rundetårn i den ena änden och universitetet i den andra. Ovanför nummer 18 hänger en skylt i svart på vitt: BEGRAVNINGSBYRÅN DIABOLO & CO. MED SON AB M. FL. står det, fast på danska. I skyltfönstret ser man en stilig kista och på en lapp kan man läsa: "Den omtyckta Diabolokistan. Passar varje tillfälle. Oöm. Bärbar. Lätt att hantera i alla väder. Alla modefärger i lager. Ädelträ eller plast."
Bredvid kistan står en sober ornamenterad urna om vilken man kan läsa: "Den populära Diabolournan. Etta på bestsellerlistan. Tre storlekar: Lilleman, Standard och King Size. Tre utföranden: Lyx, Super Lyx och Pharaoh Royal Super Lyx Special. Diabolournan kan även begagnas som askkopp."
Holm kliver utan betänkande in på begravningsbyrån Diabolo & Son. Bakom disken står en vacker dam med det svarta håret mjukt draperat över axlarna. Hon ser egyptisk ut.
- Välkommen till Diabolo! säjer hon med en behaglig melodisk röst, ungefär som en näktergal i en klosterträdgård.
- Gumman är död, säjer Holm.
- Jag får beklaga sorgen, säjer den undersköna damen och sänker sina långa ögonfransar.
- Kanske bäst att begrava henne, säjer Holm.
- Vi ombesörjer också kremering.
- Kommer inte på fråga.
- Vi rekommenderar alltid kremering. Askan läggs i en vacker Diabolourna.
- Jag föredrar kista.
- Kremering är mer hygieniskt.
- Då säjer vi kistbegravning.
- Nio av tio filmstjärnor kremerar sej.
- Kanske någon annan byrå, säjer Holm och närmar sej utgången.
- Kistbegravning alltså, säjer näktergalen snabbt. Vilken färg på kistan?
- Vit. Låt oss säja vit.
- Svart är populärt i år.
- Som sagt. Vit. Annars får det vara.
- De flesta kunder föredrar svart.
- Låt mej tänka. Jag tar en vit kista.
- Svart är kanske lite mer passande?
Holm sträcker ut handen mot dörrhandtaget.
- Låt oss säja vit, kvittrar näktergalen, snabbt som en huggande kobra.
- Jag skulle gärna vilja studera en av era kistor i levande livet, fortsätter Holm. Direkt under själva begravningsakten. Jag vill se hur kistan tar sej ut ute på fältet. Vilken gammal trälår som helst kan se sober ut i ett skyltfönster. Det är först under fältmässiga förhållanden man ser vad man får för pengarna.
- Jag tror inte...
- Jag är inte den som snålar. Det här kommer att bli en dyrbar historia. Men först vill jag se kistan i arbete.
- Men...
- Annars kanske jag inte bestämmer mej.
- Fast...
- Kanske skulle höra mej för hos någon annan byrå, säjer Holm och trycker ner dörrhandtaget.
- Det går naturligtvis utmärkt att studera kistan! påpekar näktergalen i all hast. Vi har faktiskt en kista redan imorgon. Annars är det mest urnor.
- Var är begravningen?
Näktergalen tittar i en pärm.
- På kyrkogården intill Esaias kyrka. Klockan tio.
Holm öppnar dörren.
- Namn och adress! pipoer näktergalen förskräckt. Var kan vi nå Er?
- Jens Jensen, poste restante, Köpenhamn, säjer Holm.
Han snappar åt sej en broschyr från ett ställ och är försvunnen. Näktergalen torkar med ena vingen bort några svettdroppar från näbben.
En diabolisk broschyr.
Sven Holm äter middag på en vegetarisk restaurang. Under tiden studerar han noggrant broschyren från Diabolo.
LÅT OSS TA HAND OM DET SVÅRA!
Alla drabbas vi ibland av svårigheter. Svårast
är kanske när någon av våra nära och kära rycks
bört. Sorgen är en tung börda att bära.
I sorgens svåra stund är det skönt att hålla en
vän i handen. En gammal god vän som kan hjälpa
och stödja.
Begravningsbyrån Diabolo & Co. med Son AB är
en sådan gammal god vän. Vi ser det som vår uppgift
att stödja den som sargats svårt i sorgens stormar.
Låt oss hjälpa Er att bära sorgens tunga mantel!
Vi tar hand om alla praktiska problem som följer
i liemannens fotspår. Vi agerar snabbt, diskret
och värdigt. Lägg Era problem i våra händer!
Diabolo är ett gammalt familjeföretag som hjälpt
sörjande människor i århundraden. Vänd Er därför
med förtroende till oss. Erfarenhet, takt och
finess är vårt motto. Ert förtroende, vår hederssak!
Den enes död är den andres bröd.
När döden är som störst är Diabolo som närmast.
LÄGG DETTA MEDDELANDE BLAND ERA VÄRDEPAPPER.
EN DAG BEHÖVER KANSKE OCKSÅ NI EN GAMMAL GOD VÄN.
Holm unnar sej jordgubbar med gräddmjölk som efterrätt. På kvällen kopplar han av några timmar genom att lyssna till folkmusik på ett litet ställe som heter The Purple Door.
Han sover oroligt under natten. Det kan inte förnekas att Pierre fortfarande är försvunnen. Men vad ska man göra? Det är omöjligt att veta vad Diabolo har i kikaren. Och det är heller inte lätt att veta vad hans son kan hitta på. Eventuella döttrar, svågrar och mostrar gör problemet ännu mer komplicerat. Hela detta kriminalfall är som att gå i kvicksand.
Holm vaknar svettig efter en mardröm. Han drömde att han låg instängd i en likkista.
Draken.
En mulen morgon när det är regn i luften och man ska gå på begravning kan det vara skönt att hålla en vän i handen. En gammal god vän som kan hjälpa och stödja.
Den gamla kinesiska visdomsboken I Ching (Förändringarnas bok) är en sådan gammal god vän. En familjevän som hjälpt människor i årtusenden. Holm bestämmer sej för att konsultera sin goda vän innan han sätter allt på ett kort i det diaboliska begravningsfallet i Köpenhamn. Det kan vara tryggt att få en objektiv analys av situationen och de möjligheter den erbjuder innan man lämnar sitt hotellrum och går ut i det trista vädret där ondskans makter lurar och vad som helst kan hända.
Holm plockar fram sina tre slantar. Sex gånger kastar han ut dem på golvet. Den här gången blir det sex identiska kast. Ett märkligt utfall. Holm öppnar försiktigt sin gamla vän: "Gömd drake. Gör ingenting."
- Aj, aj! säjer Holm och grinar illa. Jag får vara ytterst försiktig.
"Drake visar sej på fältet. Hela dagen lång är den överlägsne mannen kreativt aktiv. Vid mörkrets inbrott är hans sinne fortfarande fullt av bekymmer. Fara."
Holm betvivlar inte att han själv är den överlägsne mannen. Är han inte en av världens erkänt skickligaste detektiver?
- Vid mörkrets inbrott, mumlar han.
På en kyrkogård någonstans i Köpenhamn pågår en begravning. Regntunga skyar hänger i himlen. Det är grått och fuktigt. En svart kista sänks ner i jorden. Runt om står en liten skara människor. En äldre prästman håller en bibel i handen. Inte så lätt att hålla den i foten kanske.
På en bänk i närheten sitter en liten man med böjt huvud. Han ser ut att vara försänkt i djup bön. I själva verket håller han noggrann uppsikt över allt som sker i skydd av ett par mörka solglasögon fast det är mulet. Det är vår vän Sven Holm. Bland de närvarande kring graven lägger han särskilt märke till en gänglig man med svart rock och forskande ögon. Med sin erfarenhet i bakfickan står det klart för Holm att denne man skiljer sej från mängden.
Efter begravningsakten gör Holm ett försök att skugga den gänglige i svart. Redan efter ett par kvarter har han förlorat honom ur sikte. Ändå är Holm en av Europas bäste skuggare. Han har tillåtit sej att skriva en essä i ämnet: "Skuggandet som konstart". Ändå är den svarte borta redan efter några kvarter. Sådant är illavarslande.
Nu förstår Holm att detta Köpenhamnsfall inte bara är betydligt allvarligare än han trodde när han lämnade Nordens Venedig. Nu förstår han att detta ruggiga begravningsfall är av värsta tänkbara kaliber.
- Drake visar sej på fältet, tänker han och huttrar i den fuktiga luften.
Nu börjar det regna också.
Vid mörkrets inbrott.
Obeslutsamt vankar Holm omkring på Köpenhamns gator. Aldrig har han varit inblandad i ett fall som varit så gummiartat. Det känns som att gå på nattgammal is. När som helst kan man braka igenom. Varje litet misstag kan bli ödesdigert. Varje åtgärd måste vägas på guldvåg.
- Jag får inte förhasta mej, tänker Holm.
För att styrka sej återvänder han till hotellrummet och läser ett flertal klassiska kriminalhistoriska uppsatser av hög och jämn kvalitet. (Han har själv skrivit några av dem.) En handlar om ett kanadensiskt sol- och vårfall. En manlig läkare i Toronto började få kärleksbrev från en okänd kvinna. Det hade gått rutin i hans äktenskap så han var ett lätt byte. Han skickade den okända kvinnan stora penningbelopp under flera års tid. Till sist visade det sej att den okända kvinnan var hans egen fru som behövde extra hushållspengar.
En annan uppsats gäller en tivoliägare på Malta. Han hade tagit sej för att sätta upp ett tält i vilket besökaren utlovades en sensationell upplevelse som sent skulle glömmas. Endast trettio kronor. Den strida strömmen av betalande matades in i tältets ena ände och föstes omedelbart ut genom den andra. Då alla skämdes för att ha låtit lura sej försäkrade de som kom ut ur tältet att "det var en fantastisk upplevelse, det får du bara inte missa!" Tivoliägaren skrapade ihop en hel miljon innan han avslöjades.
Holm studerar också en rad andra kriminalfall från hela världen. Det gäller bananbluffen i Blekinge (en låda bananer visade sej innehålla äpplen). Det gäller de fyra tabletterna i Thebe. Det gäller ytterligare ett par tre besynnerliga fall.
När skymningen sänker sej över Köpenhamn har Sven Holm noga övervägt sin situation.
- Vid mörkrets inbrott är hans sinne fortfarande fullt av bekymmer, muttrar han.
Detektiv Sven Holm har fattat ett beslut.
Månen lyser mellan trasiga moln som rusar fram över himlen. På kyrkogården vid Esaias kyrka är allt tyst och mörkt bortsett från att det lyser i sakristian. Det är prästen som sitter och dricker nattvardsvin. Men inga spöken är uppe och tassar i månskenet bland gravstenarna.
Jo, ett spöke är visst uppe och motionerar i alla fall! Ett spöke med spade. Spöket börjar energiskt gräva upp en av gravarna. Märkligt att ett spöke ska behöva spade för att komma hem! Nå, tiderna förändras.
Läsaren har naturligtvis redan förstått att det inte är något spöke när allt kommer omkring. Det är Sven Holm. Med hjälp av en ihopfällbar spade ur verktygsväskan gräver han upp den grav som grävdes igen under dagen. Han arbetar snabbt som en grävling. Snart har han nått ner till en stilig Diabolokista i svart ädelträ. Han torkar svetten ur pannan.
Månens bleka ljus fladdrar mellan molnen. Vinden river bland trädkronorna. En bil tutar olycksbådande någonstans i staden. Prästen har öppnat ett fönster i sakristian för att få lite frisk luft. Han ser ett spöke som gräver en grav ute på kyrkogården. Han beslutar sej för att bli nykterist.
Spöket tar ett djupt andetag. Han får fram en skruvmejsel ur verktygsväskan och lossar skruvarna runt kistlocket. Han slickar sej om läpparna. Tyst! Är det någon som kommer? Nej, det är bara de gamla träden som knarrar i vinden. Holm sjunker på knä nere i graven. Han räknar långsamt till tio. Nu fäller han upp kistlocket. Nu lyser Holm med sin verktygslampa ner i den öppnade kistan.
Den innehåller ett lämpligt antal tegelstenar.
Drakens håla.
En nattvandrare som kanske har druckit lite väl många Tuborg på någon hemtrevlig krog och nu är på väg hem i alla fall, en sådan nattvandrare som passerar begravningsbyrån Diabolo med son på Krystalgade kanske känner sej lite olustig till mods. Det är inte det att det till sist blivit lite väl många Tuborg (eller om det nu var Carlsberg, man har under alla omständigheter tappat räkningen). Det är snarare så att det trots allt kan vara lite kusligt med en begravningsbyrå så här mitt i natten och allting. Särskilt som man tydligt kan se ett ljus fladdra där inne!
Det ska nog vara lite mindre Carlsberg i fortsättningen när allt kommer omkring. Inte så många Tuborg heller kanske.
Nattvandraren övergår till att bli en nattspringare.
Sven Holm har tagit sej in i begravningsbyrån Diabolo med hjälp av en välgjord dyrk. Han har gett sej direkt in i lejonets kula. Eller drakens håla, om man så vill.
Hans ficklampa lyser längs väggarna. Där är en dörr. Holm öppnar den och kommer in i ett rum. Mitt på golvet står ett mindre antal oömma Diabolokistor staplade på varandra. De passar varje tillfälle och är lätta att hantera. De flesta är i trä, några få i plast. Alla är svarta.
Nej, förlåt mej, uppställd på två bockar står det faktiskt en vit kista ser jag nu. Det är inte alltid så lätt att upptäcka allt på en gång när man bara vågar använda ficklampa. Men vad är det som luktar? Holm sniffar. Nu känner han. Det luktar färg. Han sätter ett finger på den vita kistan. Den är nymålad. Längs väggarna står drösvis med populära Diabolournor uppställda på hyllor. Mest ser man de ståtliga Pharaoh Royal Super Lyx Special i största storleken (King Size).
Holm går ut i själva affärslokalen igen. Hans lampa lyser över disken bakom vilken han personligen haft det stora nöjet att få se en näktergal i full aktion. Han öppnar en dörr i andra änden av klosterträdgården och kommer in i något som liknar en liten kyrka. Framför altaret hänger ett svart draperi. Han drar det åt sidan. En ugnslucka blir synlig.
- Kremeringsugnen! viskar Holm.
En liten diskret dörr leder in i rummet bakom ugnsluckan. Där gör Holm den hemskaste upptäckt man kan göra. Ugnen är bara en lucka i väggen. Det finns ingen ugn. Bara en ugnslucka. Bakom ugnsluckan står ett bord.
Han visslar lågt. Allt detta betyder något, särskilt för en första rangens detektiv. Holm är en detektiv av första rangen. Hans ficklampa irrar runt i rummet. Allt betyder något. Tingen talar till en detektiv av rang 1. På bordet innanför ugnsluckan står några attiraljer. Holm synar dem noga. De småpratar med honom. Attiraljerna är två blåslampor.
Rummet är stort. Från golv till tak har man i långa rader spikat upp britsar. Det måste vara sammanlagt flera hundra. På varje brits ligger en madrass. Nästan alla britsar är tomma. Men på ett tiotal av dem ligger människor utsträckta på rygg. Det ser ut som om de sover.
- Välkommen till begravningsbyrån Diabolo, herr Holm! säjer en kraftig röst bakom hans rygg.
Samtidigt tänds ljuset i lokalen.
Fortsättning följer.
Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden