Månadsmeddelande 30. - November 2002.

Så har sommaren övergått i höst. Jag går och fryser. Men just idag ser vädret ganska bra ut. Jag ska väl snart gå ner till hörnbjörnarna på stamstället och lösa världsproblemen. Det är vi så bra på. D har åkt till Spanien där han och hans fru ska vara ända tills efter nyår. Dom har någon slags bostad där nere. Han har gett mej en kastanj att ha i fickan så att jag inte blir sjuk. Kung Sune av Skottland har som alltid något kul att berätta. O har varit och jagat vildsvin i Frankrike. U berättar om H&M som startade i Västerås. PO pratar om fåglar. B är travexpert. L är före detta rörmokare och boxare. Och så vidare. Hörnbjörnarna vet man aldrig var man har. Det är ett hemlighetsfullt och undflyende släkte.
    På tv lagas det turkisk mat. Det ser gott ut. Värst vad det lagas mat i tv numera. Det verkar som om folk försöker äta sej in i himlen. Jag var i Istanbul för en del år sen. Där var det lätt att hitta vegetarisk mat på restaurangerna. Lasse som jag reste med hade en släkting på Svenska Institutet som tog oss till en fantastisk restaurang. På gården vid Svenska Institutet fanns det katter som strövade runt. Nu börjar nyheterna. En delegat på den tjetjenska världskongressen har häktats i Köpenhamn. Skandia redovisar en förlust. Det går ganska bra för Skandia tycker företagsledningen. Kassaflödet har förbättrats. Man ser över verksamheten. Undersökningen kring en misstänkt flygplanskapare i Västerås läggs ner. En omfattande brand i Gamla stan i Stockholm. Elden är nu under kontroll. Slut med billiga tågresor för en stor del av studenterna. Nittiotusen drabbas av de nya reglerna. Systemet har missbrukats påstås det. Fusket är litet säjer en studentrepresentant. Justitiedepartementet har gjort en översyn. Det handlar om pensioner. Nyheterna är tillbaka 18.30. Vädret i samarbete med vem då? Någon regnskur. Mestadels uppehållsväder under fredagsdygnet. Strax lagens änglar.
    Ny dag. Småregn. Jag försöker fylla i lite papper till Stim. Jag pratar i telefon. Min morgonrock är så smutsig att den väl snart börjar promenera omkring i lägenheten på egen hand. Imorgon måste jag försöka ta mej samman och krypa ner till tvättstugan. (Det är väl säkrast att jag tar med mej morgonrocken i ett koppel. Jag vill inte ha en vansinnig frankensteinmorgonrock springande lös i grannskapet.) Häromdagen försökte jag baka frukostbröd i stekpannan. Smakade degigt och konstigt men det slank ner i alla fall. Jag sköljde ner det med Earl Grey i vilket jag hade honung och tofumjölk. Mina många egendomliga frukostar har alltid förtjänat ett kapitel i Guinness rekordbok. Hittills har dock bokens redaktör och jag haft delade meningar om saken. Besynnerligt. Jag renskriver vidare på Sven Holms äventyr. Det är ett gammalt manus dels från slutet av 70-talet och dels från slutet av 80-talet.
    Vad mer att säja? Jag har egentligen inget att tillägga. Inget jag direkt vill berätta. Världsutvecklingen är naturligtvis otäck just nu och inte lär det bli bättre. Nytt krig mot Irak verkar vara på gång ganska snart. Mellanöstern kokar som vanligt. Det dånar i rättens krater. Såg en uppgift om att världskrisen (det började ju redan 1914) nu rullar in i den kulminationsfas som det står om i Bibeln (exempelvis hos Daniel och i Johannes uppenbarelse) och att den gamla ordningen skulle avslutas 2023 för att följas av "en ny himmel och en ny jord". Kanske bäst att göra en anteckning i almanackan så att man inte bokar in nåt annat den dan. Den som lever får se. Den som dör får också se. Alla får se.
    "You will have a fine capacity for the enjoyment of life" står det på en lapp i en fortune cookie från kinarestaurangen. På en annan står det "When winter comes heaven will rain success on you". På en tredje "A precedent embalms a principle". Alltid lärorikt att gå på kinesisk restaurang. Det verkar som regnet har upphört.
    När man kommer hem från ett skrattande möte med hörnbjörnarna (O var särskilt uppsluppen idag) och efter att ha druckit några glas vin kan man lätt få för sej att man ska skriva ytterligare några rader i månadsmeddelande 30. Imorgon måste jag bära ut sorterade sopor, hårdplast, mjukplast, papp, tygrester, papper, tidningar, diverse, glasflaskor, batterier, matrester till kompost och så vidare. En ny kock på tv. Tar det aldrig slut? Hur mycket konstig mat måste vi äta innan vi får sätta i oss en husmans med margarin? Varför är det ena godare än det andra? Det smakar annorlunda, javisst. Men varför är det ena godare än det andra? Frågorna hopar sej och svaren försvinner in bland skugggorna.

Nu fortsätter Sven Holms äventyr.
 

Tolfte kapitlet.

Hästen.

 
Holm vänder sej om. I dörröppningen står den gänglige i svart från kyrkogården. Ytterst otrevligt. Det är inte det att han är gänglig. Sådant kan man överse med. Men han håller en otäck revolver i handen.
    - Trevligt att råkas, herr Holm, säjer den gänglige och visar upp ett hästgrin. Synd bara att det inte är under lite trevligare former! Ett cocktailparty hade kanske passat bättre. Lite chips och jordnötter med mera. Gröna oliver är också gott.
    Holm svarar inte.
    - Får jag kanske presentera mej? säjer hästgrinet. Mitt namn är Diabolo. Professor Diabolo. Jag är i begravningsbranschen för tillfället som Ni märker.
    - Professor Diabolo! utropar Holm. Nu kommer jag ihåg! Tyckte jag inte att namnet lät bekant! Det var Ni som så när kom undan med Italiens guldreserv!
    - Lite otur, säjer hästen urskuldande. Jag fick tyvärr bara med mej en bråkdel. Även solen har sina fläckar.
    - Och det var Ni som stal en engelsk u-båt och prejade en amerikansk lyxkryssare som Ni tömde på pengar och smycken! Rena sjöröveriet!
    - Smickrare där! skrockar hästen generat.
    - Sist jag hörde om Er blev Ni utvisad ur Tibet där Ni dragit runt och länsat klostren på ovärderliga konstföremål. Ni borde skämmas!
    - En misslyckad expedition, medger hästen motvilligt. Jag åkte fast.
    - Hur kan Ni redan vara ute ur fängelset?
    - Det är möjligt att jag rymde, föreslår hästen och petar sej under hovarna med en tändsticka som han hittat mellan tänderna.
    Hela tiden håller han revolvern riktad mot Holm.
    - Det är synd att Ni ska vara så nyfiken, herr Holm, säjer han och gnäggar.
    - Hur vet Ni vem jag är?
    - Se så! Ingen falsk blygsamhet om jag får be! Vem känner inte till Sven Holm, detektivernas detektiv? Den undre världens fiende nummer 1? Minsta småtjuv känner till Er. Tur att jag råkade lyssna på en kistbeställning häromdagen. Tyckte det var något bekant. På kyrkogården blev jag säker. Solglasögon när det är mulet. Jo, jag tackar jag!
    Holm begrundar detta ett ögonblick.
    - Och Pierre? frågar han. Var finns pater Pierre?
    - Aha! Så ni känner varandra! Det förklarar saken.
    - Var är han? säjer Holm skarpt.
    Hästen gnäggar.
    - Låt oss säja att han sover.
    - Sover? upprepar Holm och ser sej om bland britsarna.
    Hästen flinar på ett obehagligt sätt.
    Holm går fram till en av britsarna. En man ligger på rygg med slutna ögon. Han andas inte. Han är död. Hästens obehagliga flin blir allt bredare. Ett tiotal av britsarna är upptagna av folk som inte bryr sej om att andas. En del är män. En del är kvinnor. På en av britsarna ligger pater Pierre.
    Han andas inte.

Trettonde kapitlet.

Sov gott!

 
- Nu är det slut på det roliga! skriker professor Diabolo. Rör på påkarna!
    Han trycker den otäcka revolvern i ryggen på Holm.
    - Ska vi röra på oss kanske? undrar han i förbigående.
    När en häst trycker en revolver i ryggen är det bäst att lyda. Särskilt om hästen är professor. De båda herrarna återvänder till rummet med kistor och urnor.
    - Ni hade beställt en kista, herr Holm, påminner professor Diabolo och låter ungefär som om han går igenom orderboken. Den är klar nu. Varsågod!
    - Vad menas? säjer Holm vaksamt.
    - Synd att inte använda kistan. Hoppa upp bara!
    - I kistan?
    - Precis. Den är färdig att använda. Den är klar nu.
    Holm ser ingen anledning att vägra. En revolver är ändå en revolver. En revolver kan aldrig jämställas med exempelvis en gurka. Kistan står med uppfällt lock på två bockar och Holm kliver upp i den genom att använda en annan kista som trappsteg. Så diskret som möjligt tar han med sej verktygsväskan.
    - Och så lägger vi oss ner, säjer professor Diabolo tålmodigt. Någon godnattsaga tror jag inte vi har tid med den här gången.
    Holm lägger sej ner.
    - Dokumentportföljen lämnar vi utanför, påpekar professorn och lyfter ut verktygsväskan ur kistan.
    Holm suckar. Professor Diabolo tar tag i kistlocket.
    - Kunde man tänka sej att få en sista önskan uppfylld? undrar Holm försiktigt.
    - Gärna det, svarar professorn generöst. Alltid trevligt att kunna stå till tjänst. Nöjda kunder är vår kvalitetsgaranti.
    - Kunde behöva något att läsa innan jag somnar. Lite kvällslektyr.
    - En vacker tanke. Men här finns inget läsbart. Förutom vår informationsbroschyr.
    - Tack, den har jag redan läst. Men jag har en bok i min väska.
    Hästprofessorn öppnar verktygsväskan och fiskar fram I Ching. Han bläddrar hastigt igenom den.
    - Kinesisk filosofi, säjer Holm.
    Professorn räcker över boken.
    - Min ficklampa kanske? säjer Holm. Kan vara svårt att läsa annars. Dåligt beställt med innerbelysningen även i moderna likkistor.
    Professorn undersöker noggrant ficklampan innan han överräcker den.
    - Vackra drömmar, herr Holm! säjer han godmodigt. Sov gott!
    Professor Diabolo fäller ner kistlocket. Det blir alldeles svart i kistan. Holm hör hur hästen noggrant skruvar igen locket.
    - Här finns inte mycket luft, tänker Holm sammanbitet. Jag kommer att kvävas!
    Svagt hör han hur hästen galopperar ut ur stallet.

Det bästa man kan göra när man ligger i en likkista och håller på att kvävas är att läsa lite i en kinesisk bok innan man somnar. Holm tänder ficklampan. Han lyckas vrida sej på sidan och spenslig som han är får han ganska gott om plats på kistbotten där han kan kasta sina mynt. Svetten glänser på hans panna. Det börjar redan kännas svårt att andas. Hans händer skakar lite när han sex gånger kastar ut sina tre mynt. Varsamt söker sej Holm fram till rätt avdelning i den gamla kinesiska boken. Han låter ficklampans ljus skölja över sidorna och läser högt: "Entusiasm. Det hjälper att sätta in hjälpare och sätta arméer på marsch."
    - Entusiasm? säjer Holm häpet och andas tungt. Entusiasm i det här läget? Hjälpare? Arméer?
    "Tvivla inte. Du samlar vänner omkring dej som ett hårspänne samlar håret."
    - Det är svårt att inte tvivla i det här läget, suckar Holm. Vilka vänner skulle jag kunna samla omkring mej nu?
    Han släcker lampan och grubblar. Har I Ching svikit honom för första och sista gången? Ska han kvävas i denna likkista? Aldrig har Holm tidigare under sina många krävande kriminalfall på olika håll i världen någonsin befunnit sej i en så kuslig knipa som den som nu håller honom i ett skruvstäd i dödens käftar.
    Luften är nästan slut i kistan. Holm ber till Gud, andligt intresserad som han är. Han andas mycket tungt.
    - Tvivla inte, rosslar han. Du samlar vänner omkring dej som ett hårspänne samlar håret...
    De olika pusselbitarna i det diaboliska begravningsfallet cirklar runt i hans medvetande som i en malström. Plötsligt faller den sista biten på plats. Klick!
    I denna oerhörda situation, inskruvad i en likkista på begravningsbyrån Diabolo, är det som om Holms eminenta tankeförmåga koncentrerats till en mental laserstråle. Hans medvetande fungerar som ett elektroniskt brännglas. Alla händelser i fallet fokuseras till en klart lysande punkt.
    Mästerdetektiv Sven Holm är att gratulera. Han har i ett slag löst det ohyggliga begravningsmysteriet i Köpenhamn.

Fjortonde kapitlet.

Det brinner i knutarna!

 
När Holm sjunker ner i medvetslöshetens svarta hål hör han som i en dröm att någon börjar skruva upp kistlocket! Sakta fälls det upp. Holm kippar girigt efter den friska luften och stirrar med häpnad in i ett välbekant ansikte. Han tror inte sina ögon. Är det verkligen...? Men det är omöjligt! Är det en hallucination orsakad av syrebristen? Han gnuggar sina ögon och tittar igen. Gradvis inser han att det faktiskt är sant.
    - Anna! utropar han med stor och innerlig glädje. (Dödens käftar kan gå hem och lägga sej).
    Sven Holm skuttar ur sin kista som en yster kalv och de båda vännerna omfamnar varandra.
    - Tack och lov att du är här! skrattar Holm. Men hur i all världen har du kommit hit?
    - Jag blev orolig, säjer Anna enkelt. Pierres underliga kludd. Telefonsamtalet med dej. Pierre försvunnen. Jag blev orolig.
    Holm dansar lyckligt runt med Anna.
    - Oro är det bästa jag vet! skrattar han. Jag älskar oro! Om folk bara vore lite mer oroliga skulle världen se bättre ut! Hej och hå!
    De sätter sej på en Diabolokista i ädelträ.
    - Jag kommer direkt från Chartres, säjer Anna. Jag lämnade in barnen hos en väninna.
    - Hur hittade du hit? Jag förstår ingenting!
    - Jag ringde till nummerbyrån i Köpenhamn. Jag ringde från Chartres. Tänkte att diabolo kanske kunde ha med begravning att göra.
    - Glänsande! utropar Holm.
    - Begravningsbyrån Diabolo och Co. med Son hade just öppnat.
    - Jag kunde inte ha gjort det bättre själv, myser Holm och gnuggar händerna.
    - Jag åkte raka vägen hit.
    - Men det är ju briljant! skrockar Holm belåtet.
    - Jag tog med mej några gamla omoderna amatördyrkar som Pierre hade gett till barnen att leka med.
    - Makalöst!
    - Jag tog mej in i byrån.
    - Enastående!
    - Jag började med att undersöka det här rummet.
    - Fantastiskt!
    - Då hörde jag dej och professorn komma.
    - Otroligt!
    - Jag kröp ner i en byrålåda. En kista menar jag.
    - Formidabelt!
    - Jag hörde allt som hände.
    - Genialt!
    - När professorn hade lämnat rummet kröp jag ut. Jag hörde hur han ordnade med något. Till sist släckte han ljuset och gav sej iväg.
    - Superbt! skrattar Holm och slår sej på knäna. Jag har väl aldrig hört på maken. Vänta bara tills "Crime and Science" får nys om det här! Delikat!
    - Var är Pierre?
    Holm störtar upp.
    - Följ mej! ropar han. Nu brinner det i knutarna!
    De båda vännerna rusar genom klosterträdgården och kyrkan och in i sovsalen. De rusar fram till britsen där Pierre ligger.
    - Pierre! utbrister Anna lyckligt. Sover han?
    Holm sätter sej på britsen bredvid Pierre som inte andas. Han masserar honom på några utvalda ställen och manipulerar lite både här och där. Nu ser man hur bröstkorgen långsamt höjs och sänks. Nu andas pater Pierre lugnt och lätt. Nu slår han upp ögonen.
    - Gomorron, säjer han och gäspar. Är frukosten klar? Jag vill ha mitt ägg hårdkokt. Starkt kaffe, tack!
    Holm jäktar runt och väcker de övriga sömntutorna i lokalen. Knappt är han färdig med morgonväckningen förrän ett avgrundsvrål brakar loss från dörröppningen. Där står professor Diabolo (utan son) och skakar sina knutna nävar mot dem. Han är nästan svart i ansiktet av ilska. Han har ännu inte uppnått den omtyckta och med rätta berömda Diabolokulören men det är sannerligen inte långt därifrån. En nyansskillnad bara.
    Plötsligt håller han en revolver mellan hovarna.
    - Upp med tassarna! skriker han.
    Alla höjer händerna.
    - Så där ja, väser professorn som en retad orm. Det var tur att jag kom tillbaka, eller vad säjer Ni, herr Holm?
    - Vad ska man säja? säjer Holm. Vackert väder vi har fått. Lite blåsigt kanske.
    Pater Pierre sitter på sin brits med händerna i vädret och ser sej yrvaket omkring.
    - Jag vet vad jag ska säja, säjer Anna lugnt.
    - Låt höra, gläfser professorn som en folkilsken hund.
    - Revolvern är oladdad.
    Professor Diabolo gapar och svartnar ytterligare en grad..
    - Ni la ifrån Er revolvern på disken där inne, säjer Anna.
    Professorn svartnar ännu mer.
    - Medan Ni gick in hit och rotade med något.
    Nu har professorn uppnått den populära Diabolosvärtan. Han darrar av raseri.
    - Jag tog patronerna ur revolvern, säjer Anna.
    - Lite frukost skulle inte skada, säjer Pierre. Kan jag få mitt ägg hårdkokt, tack!
    Professorn försöker skjuta några skott. Revolvern klickar. Han slänger den ifrån sej och springer ut ur rummet.
    - Anna! ropar Holm. Du stannar här! Sätt arméer på marsch! Ring polisen menar jag! Bura in näktergalen! Pierre och jag fångar in hästen!
    Anna förstår i stort sett hur landet ligger. Någon näktergal har hon visserligen inte sett till. Inte någon häst heller.

Femtonde kapitlet.

Kärlek i Söderhavet.

 
Pierre och Holm kommer utrusande på Krystalgade. En bit bort ser de professor Diabolo kasta sej in i en taxi.
    - Taxi! hojtar Pierre på franska.
    Här kommer en taxi farande. Pierre och Holm slungar sej in i den från var sin sida.
    - Follow that car! ropar Holm på danska.
    De båda taxibilarna kör pilsnabbt efter varandra genom nattens Köpenhamn. Professorns taxi bromsar häftigt in framför stora ingången till Tivoli. Man ser hur professor Diabolo försvinner in genom entrén.
    - Han försöker skaka av sej oss bland allt folket inne på Tivoli, säjer Holm till Pierre medan han betalar taxin. Roligt att se dej förresten! Har du sovit gott?
    - Inget fel på nattsömnen, säjer Pierre och betalar entrén till Tivoli. Se! Där framme springer professorn!
    Holm och Pierre lämnar sina biljetter till en vakt i stilig uniform och störtar efter professor Diabolo. Jakten går längs en allé med kulörta lyktor, förbi en kinesisk teaterbyggnad, ett vitt slott i arabisk stil, ballongförsäljare, några vackra plaskdammar och ett stånd där man krossar porslin. På alla håll och kanter glimmar lampor i de mest vidunderliga färger. Ett vimmel av människor syns överallt. Karuseller av alla sorter snurrar i vild förtvivlan. Folk äter sockervadd som tokiga. Snart sagt varenda människa har ett vitt sockervaddsskägg kring munnen, vilket skapar en hemtrevlig och jultomteliknande stämning. Professor Diabolo betalar inträde till Blå tåget. Holm och Pierre är honom tätt i hälarna.
    Professorns vagn slamrar in i en mörk tunnel. De båda detektiverna i nästa vagn. Hej vad det går! Hemska ansikten grinar i mörkret. Det brölar och blinkar. Strålkastare skriker. Djurhuvuden skräms. Ett expresståg kör över dem i all hast. Längre fram hör de professorns vilda hästgnägg. Plötsligt är de ute i friska luften igen.
    Professor Diabolo är redan på väg mot radiobilarna. Holm och Pierre får också tag på en bil. Den lömske hästprofessorn kör på dem bakifrån så att Pierre nästan faller ur bilen. En sådan jakt, en sådan jakt!
    Hästen lämnar radiobilbanan i full galopp. Han försvinner in på en båttur till Atlantis. Holm och Pierre tar nästa båt. På Atlantis har man aldrig varit tidigare, så vitt man kan komma ihåg.
    Ett stort vattenhjul snurrar runt med ett väldigt dån i vattnet. Professor Diabolos båt rutschar i ilfart nerför ett vattenfall och försvinner i vattenkanalen längre ner, in i mörkret. Detektivernas båt följer efter. Där inne glittrar vackra glaskristaller. Sjöormar vrider sej. Havsbottnens självlysande skönheter svävar majestätiskt förbi. Idyllen störs dock på ett markant sätt av ett envist gnäggande.
    Holm och Pierre har hamnat i samma båt som en tysk korvfabrikant.
    - Mera korv! ropar den tjocke fabrikanten. Vem är det som gnäggar?
    Han tycks omöjligt kunna njuta av den oförglömliga och spännande båtresan till Atlantis med omgivningar.
    - Mera korv! ropar han.
    När resan är slut ser de hur fabrikanten med raska steg beger sej till närmaste korvkiosk.
    - Korv! hör de honom ropa. Är det hästkött i korven?
    Folk tjuter av skräck i berg- och dalbanan och andra förfärliga anläggningar runt om på tivoliområdet. Överallt finns små pittoreska serveringar där man sitter och slänger i sej öl och kaffe för att samla lite mod inför någon otäck karuselltur strax intill. Jakten går vidare in i Mystiska huset, längs vindlande korridorer, uppför och nerför sneda, halsbrytande trappor (Pierre har så när brutit halsen), utför lodräta ledstänger och förbi metalliska formationer. Diabolo leder fältet med herrar Pierre och Holm som god tvåa respektive trea.
    Professor Diabolo sliter åt sej en glass från ett stånd när han skuttar förbi. Från en gentleman som sitter på en servering stjäl han en kopp kaffe som han stjälper i sej. Allt i flygande fläng. Holm såväl som Pierre, som gärna vill betala för sej i möjligaste mån, hinner inte få några förfriskningar. De sackar därför efter lite i den vilda tivolijakten. Pierre har inte ens fått någon frukost vad det anbelangar. Blodsockerhalten sjunker. Lite sockervadd vore fina fisken.
    En orkester spelar bland träden. En kinesisk pagod med lysande lampor i alla färger springer förbi. En häst gnäggar någonstans bland människomassorna. Hästen äntrar den ruskiga berg- och dalbanan.
    - Gud hjälpe oss! flåsar Pierre och äntrar samma bana i sällskap med sin gode vän Holm som också tillbringar en kväll på tivoli.
    Fy vad det går! Som en vettskrämd raket vrålar vagnen upp och ner och hit och dit längs den vansinnigt utlagda rälsen. Professorns svarta kappa fladdrar i vinden. Folk tjuter av skräckblandad förtjusning. Pierre håller fast sej så att fingerknogarna vitnar. Holm säjer ingenting. Det skulle förresten knappast höras i luftbruset och skramlet från banan. Han ser sammanbiten ut. Hans ljusa hårtestar piskar längs öronen. Äntligen saktar vagnen in. På darrande ben som nyfödda föl försöker de följa en fullvuxen häst som löper bort från berg- och dalbanan.
    Plötsligt är diabolohästen försvunnen.
    Holm och Pierre letar desperat bland roulettspel, lotterier, lyckohjul, fontäner, caféer, buskar, prickskytte, kasta boll, slå spik i planka, souvenirer, pyttesmå spårvagnar, pilkastning, spegelhuset, totempåle, skärselden, popcorn och enarmade banditer. Holm och Pierre söker en bandit med två armar. Kort sagt en häst. Närmare bestämt en professor.
    - Fördömt! ropar Holm. Var är hästen?
    - Där borta! säjer en tjänstvillig rysk turist som talar lite danska för skojs skull.
    Det har han lärt sej på Internationella språkinstitutet i Leningrad.
    - Hästen är där borta! säjer ryssen på perfekt danska. Jag har själv provat den, intygar han utan minsta brytning. Lycka till!
    Ryssen skakar hjärtligt hand med Holm och Pierre och avlägsnar sej. I sin dagbok skriver han (på ryska): "Hjälpte två danskar till rätta. Eller om det var svenskar. Visade dem i riktning mot hästen. Roligt att kunna stå till tjänst på det världsberömda tivolit i Köpenhamn."
    - Där! tjoar Pierre och pekar.
    Mycket riktigt! Vid ett lyckohjul står professor Diabolo och spelar. Han vinner en jättelik nallebjörn. På Köpenhamns tivoli travar det omkring en häst med en björn under hovarna förföljd av två detektiver. Det är sannerligen något att berätta för barnbarnen vid brasan under mörka, blåsiga höstkvällar!
    - Tror ni inte på farfar, små barn? Men jag säjer ju! En häst med en björn under hovarna! På tivolit i Köpenhamn. En syn för gudar! Nog för att farfar är gammal men minnet är det inget fel på! Kom ihåg det barn! Hör hur det blåser i träden! Det är höststormen som kommer.
    Hästen kastar nallebjörnen med full kraft mot detektiverna. Holm duckar, men Pierre snubblar över björnen och håller på att bryta benen. Hästen betalar entré till en danssalong i närheten av radiobilarna.
    - Nu-har-vi-honom! hojtar Pierre belåtet och flämtar mellan varje ord.
    De båda tandemdetektiverna spränger in bland borden i danssalongen. En samspelt orkester spelar "Kärlek i Söderhavet". Saxofonen klagar som en bitter noshörning. Vokalisten gråter svartsjukt i mikrofonen.
    Profesorn plöjer fram som en isbrytare genom trängseln i riktning mot dansgolvet. Holm och Pierre är nära att drunkna i svallvågorna. Precis när Pierre ska hugga Diabolo i kragen blir den franske prästmannen uppbjuden av en frodig danska. Exakt en sekund innan Holm lyckas lägga krokben för professorn omfamnas den svenske mästerdetektiven av en söt dam i blå klänning.
    - Får jag lov? viskar hon förföriskt i Holms öra.
    - Uhh?
    - Det är vals. "Melankoliskt intermezzo".
    - Hästen...
    - Oförskämda karl!
    - Jag är ute efter en häst!
    - Då ska inte jag störa! Ajö!
    Den frodiga danskan trycker Pierre till sin varma famn. Pierre är nära att kvävas.
    - Är du lika ensam som jag?
    - Nej. "Melankoliskt intermezzo" om jag inte tar fel. Tidigare hörde vi "Kärlek i Söderhavet" i ett fyndigt arrangemang.
    - Låt oss gå hem till mej, raring...
    - Jag är intresserad av en häst, jag menar, hästen glider mej ur händerna. Släpp mej, snälla Ni, det är en häst där framme...
    - För all del! fnyser den danska damen och knycker på nacken. En häst! Inte ska jag stå i vägen!
    De båda detektiverna återupptar tivolijakten på professor Diabolo. Men för sent! Professorn lämnar danssalongen genom ett öppet fönster. Detektiverna efter.
    Det stora Pariserhjulet! Professor Diabolo är på väg mot det stora Pariserhjulet! Han tar plats i en korg och Holm och Pierre i en annan. Högt upp i luften lyfter sej korgarna. Runt, runt svävar de två detektiverna majestätiskt, än flyger de upp mot molnen, än dyker de hisnande ner mot marken! Varje gång de passerar den högsta punkten har de en fantastisk utsikt. Djupt under dem lyser och flimrar det väldiga nöjesfältet med alla märkliga ting. En betagande syn! En sagostad! Ett skimrande smycke utkastat i den världsberömda staden! Wonderful Copenhagen! I korgen framför sitter en häst.
    Varv efter varv svävar det ofantliga hjulet runt med hästar och detektiver i en ständigt strid ström. Nu stannar hjulet för att släppa av passagerarna i den nedersta korgen. Professor Diabolo blir sittande i sin korg högst upp i hjulet. Han har hela tiden under den vilda jakten hållit en portfölj i ena handen. Han måste ha ryckt den med sej när han lämnade begravningsbyrån. Nu öppnar han portföljen och börjar fälla ut något tygliknande.
    Det är en drakvinge! En ihopfällbar drakvinge! Förbålt också! Professorn håller den utanför korgen och just som Pariserhjulet på nytt sätter sej i rörelse kastar han sej rakt ut i luften med drakvingen över huvudet. Människorna i Pariserhjulets korgar och på marken skriker förfärat. Under en fasansfull sekund ser det ut som om professorn skulle störta till marken! Men så får han styrsel på sin vinge och seglar graciöst runt Pariserhjulet.
    - Tack för den här gången, herr Holm! ropar han. Kunde för all del ha varit trevligare förhållanden. Godnatt mina herrar. Sov gott!
    Professor Diabolo glider iväg högt över nöjesfältet. Han gör en stilig sväng runt den kinesiska pagoden. Nu exploderar plötsligt en fyrverkeripjäs! En till! Hela himlen fylls av fyrverkeri! Exploderande solar, brinnande spiraler, glödande kulor i rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett, överdådiga gnistregn och färgkaskader mot den svarta natthimlen! Ljuvligt. Underbart. Charmant på min ära! Det smäller och pyser. Tivoliledningen är att gratulera å det varmaste. Vilken avslutning på en fantastisk kväll på Tivoli!
    Rakt genom fyrverkeriets bländande regnbågsflammor svävar professorn som en stor kråka. Han vinkar åt Pariserhjulet till och svävar vidare ut över Köpenhamn, hängande under sin drakvinge. Snart syns han bara som en liten svart fluga mot fullmånens vita skiva.
    Det är inte det att det inte är roligt att åka Pariserhjul. Men det kanske kan blåsa lite kallt högst upp.
    Sakta vandrar de båda vännerna genom nöjesfältet. Holm köper popcorn. Pierre ersätter tillfälligt sitt svarta helskägg med ett vitt jultomteskägg av sockervadd. Nära utgången spelar en liten symfoniorkester på en ännu mindre scen. Man spelar "Copenhagen cha cha cha".

Fortsättning följer.

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden