Månadsmeddelande 40. - September 2003.

Jag blev inviterad att hänga med på en golfrunda. Inte så att jag skulle spela (jag kan inte spela golf) men jag vandrade runt banan tillsammans med fyra andra personer och fick således uppleva spelet inifrån. Det var en trevlig upplevelse, trots ett lätt strilande regn. Efter tionde hålet kom vi fram till en liten servering där jag åt en smörgås med stekt ägg och drack en öl. Nu började det hällregna varvid jag gav upp och återvände springande till klubbhuset, drack en whisky och tog en taxi hem. Det var min första golfrunda, även om den blev avbruten, det var meningen att vi skulle gå arton hål (här ett av de många mysterier som finns inom golfens sällsamma värld: varför spelar de så länge? Sex hål vore väl fullt tillräckligt kunde man tycka). Men nu kan jag i alla fall med större självförtroende delta i de resonemang om det mystiska nionde hålet som numera uppkommer varhelst mer än en människa samlas på samma plats. Men någon golfspelare blir jag nog aldrig. Jag får väl nöja mej med att med hjälp av tummen och pekfingret knäppa iväg en och annan nöt mellan hörnbjörnarnas immande ölglas. En nog så givande sysselsättning när höstens kyla kommer krypande som en halvdränkt råtta längs trottoarerna.
    L, M och jag gav oss ut för att plocka kantareller, skogens glimmande guld. Väl ute i vildmarken greps vi genast av guldfeber. Här ute hade ingen vit man någonsin satt sin smutsiga fot. Här voro vi prisgivna till varg, björn och älg. Vi lufsade runt med ögonen på skaft för att lokalisera de gula guldklimparna som då och då blänkte nere i den gröna mossan mellan uråldriga forntidsträd som hotfullt sänkte sina mossiga grenar över oss. Men det var bara enstaka kantareller som fann sin väg ner i påsar och hink. Timmarna gick, tröttheten tilltog men skogens guld lyste i stort sett med sin frånvaro. Vid förtvivlans yttersta gräns när vi nästan gett upp hoppet snubblade vi plötsligt över några generösa fläckar där svamparnas konung i sitt höga majestät tålmodigt väntade på oss i de djupa skogarna. Vi begav oss hemåt med vårt byte, stekte de gyllene delikatesserna i smör och läto oss väl smaka efter en slitsam men givande dag fylld av allehanda strapatser och vedermödor ute i ödemarken långt bortom all ära och redlighet och långt borta från civilisationens tvivelaktiga välsignelser. Det var just denna dag som det numera så berömda uttrycket myntades: "Det dräller av kantareller!"
    Ja, höstkylan har i sanning kommit krypande. Men det ska bli varmare igen säjer meteorologen. Jag tittar på dåliga såpor på teve. Det är mycket lärorikt. Jag äter ris och knäckebröd, tar en tablett med vitaminer och mineraler och dricker vatten. Det är mycket näringsrikt. Jag har i en månads tid haft ont i bröstkorgen eftersom jag under ett nattligt hopp föll så olyckligt att jag fick en fraktur på revbenen. Där ser man faran med nattliga hopp. Dagliga hopp är säkrare men även de medför en betydande risk. När jag blir glad får jag ibland för mej att jag ska hoppa och skutta och springa runt i cirklar. Här ser man faran med att bli glad. Då är det betydligt klokare att vara lessen och deprimerad. Sällan företar en sådan person riskfyllda nattliga hopp och skutt. När man är lessen går man långsamt och med ett av bedrövelse sänkt huvud. Svårare revbensfrakturer är mer sällsynta i denna kategori. Jag har efter stor vånda köpt nya skor. De gamla håller nämligen på att falla isär. De är i ett framskridet stadium av förfall. Ungefär som jag själv. Jag börjar alltmer likna en gammal sko. Jag läser på text-teve om emu. Är inte emu en fågel förresten? Australisk struts, Dromaeus novae-hollandiae, art av familjen kasuarer, två meter hög, kraftiga ben, kan inte flyga. Den lever i Australiens glesbebyggda stäppområden. Den har under parningstiden ett råmande läte. Hanen ombesörjer i allmänhet det mesta av ruvningen och vården av ungarna. Emun har under årtionden blivit utsatt för utrotningsförsök, eftersom den anses vara svår skadegörare på grödan, men är ännu talrik. Detta enligt ett lexikon tryckt 1980. Själv har jag redan röstat ja till emu. Det kommer en dag när alla världens stater är förenade. Då kommer krig och diktatur att bli lika olagligt som mord. Det är i den riktningen historiens tåg rullar. Först då kan vi få fred på jorden och åt människorna ett gott behag.
    Det har klarnat upp och solen lyser. Dags för en promenad kanske?
    G berättar om när han i sin ungdom arbetade som springschas och då ibland skickades till en verkstad som låg vid Stora gatans nedre del. Inne i verkstan var det ett förfärligt oväsen, det var mörkt och bara sparsamt upplyst av lampor. Luften var full av smuts och föroreningar. Där inne sysslade folk med smidesarbete utan öronskydd och munskydd. När G kom ut och snöt sej blev näsduken alldeles svart.
    J berättar att hennes far arbetade som målare. På kvällarna tog han extrajobb hemma hos olika människor. Han kom hem sent och sov några timmar och gick sedan iväg och delade ut tidningar. Han var tvungen att ha tre jobb eftersom mamman var hemmafru och de var många barn. J minns hur pappan stank av illaluktande lösningsmedel ur munnen. Han dog i förtid av lungödem liksom alla hans kamrater i samma arbetslag. Dessa dystra berättelser från förfluten tid fördunklar hörnbjörnarnas sedvanliga sammanträde vid uteverandans stambord nummer tretton.

 
Nu forsätter diktsamlingen Principia Poetica:
 
 
 
 
 
Och när jag klämde dej på pulsen
om vad du sagt och tänkt
såg du skrämt åt båda sidor
och skrattade ett nervöst skratt och sa:
"nej, det var bara hugskott
ja, det var bara, bara hugskott
det var bara hugskott från min sida
bara, bara hugskott
hugskott, tomma infall
bara hypoteser utan grund
lösa hugskott rakt i tomma rymden
hugskott utan vikt och värde
substanslösa hugskott
utan vikt och värde
hugskott skjutna rakt i intet
slocknande som fallande stjärnor
inte värda ett vitten
helt utan innebörd och innehåll
bara floskler i tidens ström"
 
 
 
 
 
Den kalla kulan
och den heta
svävar kring varandra
repelleras
attraheras
vibrerar kring varandra
den kalla kulan
och den heta
svävar kring varandra
 
 
 
 
 
Låt mej vända kappan efter vinden
och flyga till ett varmare land
för att få lite färg på kinden
och kanske lite värme i min hand
låt mej glömma att jag lever i en öken
i ett island utan märg och kraft
glömma de fåfängliga försöken
och alla förhoppningar jag haft
låt mej sjunka, låt mej drunkna, låt mej dö
och långsamt täckas över av snö
 
 
 
 
 
En frätande droppe
faller på mitt huvud
gräver sej ner genom kroppen
rinner genom ena benet
och ut genom fotsulan

plötsligt får jag för mej
att det jag gör betyder något
hur ska jag komma ur denna villfarelse

i en värld där allting lever
där atomerna skriker
och galaxerna vrålar

jag öppnar det ondas ask
och finner det goda
 
 
 
 
 
Meningslöshet är det enda jag har
men redan det är för mycket
tankarna kommer och tankarna far
tankarna går
dagarna går

en doft av parfym
det är vad jag får nöja mej med
en svag doft av kvinna
en våg av kroppsvärme
när hon råkar luta sej nära
 
 
 
 
 
Jag kryper upp på låret
pressar mej mödosamt in genom öppningen
ålar mej genom slidan
nära att kvävas
häver mej upp i livmodern
drar en suck av lättnad
rullar förnöjt ihop mej
somnar i den goda värmen
och dör
 
 
 
 
 
Mellan galaxerna
i den yttre rymden
svävar ett ägg
 
 
 
 
 
Jag sitter på scenen som vanligt
och gör mina buktalerier
med homunculus i mitt knä
som buktalardocka

hallå
finns det ingen som visar runt
i kuriosakabinettet

hallå
 
 
 
 
 
Dra ett lakan över ditt huvud
och låtsas att du är blind
rusa omkring
stöt emot dörrar och möbler
och njut av ditt nyfunna lyte

när du tröttnat på leken
slit av dej ditt lakan
och låtsas att du ser
 
 
 
 
 
Det är till exempel det här att man plötsligt kan dö
jag har en skjorta som jag har fått av en vän
den ägdes av en som inte behöver den längre

en dag fick han plötsligt en lätt huvudvärk
dagen därpå var den värre och synen var sämre
han gick till ett sjukhus på inrådan av sina vänner
det visade sej att han hade en hjärntumör
han opererades men det var alltför sent

det är till exempel det här att man plötsligt kan dö
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

PRINCIPIA POETICA

 
 
 
 
 
Istanbul är den stad
vars moskéer är fyllda med minnen
av den prostituerade kvinna som jag mötte där
dessa minnen rinner som rök på gatorna
som om gatorna vore flodbäddar

den poetiska grundforskningen
måste som all annan vetenskap
vara en njutning
bläcket som rinner ur pennan
måste vara en förlängning av de blodströmmar
som rinner genom själens landskap

genom att röra sej i de områden
dit lägereldens uppflammande ljus bara oregelbundet når
otydligt, det kan inte förutsäjas
genom att röra vid dessa områden
kan solens uppgång frambesvärjas

galaxernas cirkulationer och planeternas gång
styrs således från en liten lägereld i ödemarken

varför skulle inte ett klot
av låt säja samma omfång som Venus eller Mars
eller Merkurius
kunna tränga in i vårt solsystem från den yttre rymden
och ställa till oreda

varför skulle inte en ny sol
kunna antändas

mitt argument är
att varje vandring mot Kashmir
som det judiska folket skulle kunna anträda
för att återställa förbundsarken i ursprungligt skick
måste löpa genom en viss bergsby i norra Spanien

det är möjligt
att den alkemiska analysen
av ett sådant påstående
skulle väcka förvåning
jag utesluter inte den möjligheten

anta vidare
att de beräkningar man utför
påvisar ett skönhetsvärde som överstiger det maximala
skulle då en matematiker
våga sej på en gissning
vilken av siffrorna är vackrast

om en apelsin bestod av mycket små körsbär
och vart och ett av dessa körsbär
bestod av mikroskopiska bananer
är det då rimligt att anta
att längst nere bland vecken
några gamla utdöda indiankulturer skulle kunna återuppstå
och på nytt börja med sina obehagliga besvärjelser

besvärjelser som redan ställt till med
så mycket sattyg i de övergivna katakomberna
varje politiskt parti skulle ta avstånd
från en sådan linje

ändå är det inte länge sedan som Aves-teorin
hade sina ivriga förespråkare
Aves-teorin hävdar som bekant
att det inte är fåglarna som kvittrar
utan att det så kallade fågelkvittret uppstår
som en följd av spontana molekylrörelser i lufthavet

de fåglar
vars egenfrekvens
står i överensstämmelse med molekylrörelserna
på en viss geografisk plats
ansamlas där

frekvensernas överensstämmelse
innebär en njutning för fåglarna
de sträcker på halsen och öppnar näbben
och här har vi ursprunget till
den så allmänt förekommande vanföreställningen
att det skulle vara fåglarna som frambringar fågelkvittren
när det i själva verket är fågelkvittren
som drar till sej fåglarna

så långt hunnen i mina funderingar finner jag
att jag nått fram till en flodmynning
sanden jäser

jag har vandrat längs stranden
på min vänstra sida böjer sej havet mot horisonten
så som en hund sträcker ut sin tunga
så sträcker havet ut sina gröna vattenvågor
och slickar mina fötter

jag följer floden inåt land för att söka dess källa

i en glänta i skogen
eld, värme, människor
gemenskap
minnen från barndomen
smärtsamt intensiva
de släckta lyktornas väg

asfalten blänker
motorer vrålar
det är natt i storstaden
det pyser rök ur underjorden

två händer ur rymdens djup
tar tag i jordklotet
och bryter sönder det
som om det vore ett hårdkokt ägg

bitarna far isär i ultrarapid

på kyrkklockornas insidor
växer tjocka lager av mossa

jag sitter på marken och vilar
då kommer en beväpnad man
och sparkar mej i sidan
och tvingar mej att stiga upp
han pratar på ett konstigt språk
jag packar min ryggsäck och går
då hejdar han mej hotfullt
och höjer sin kulsprutepistol
han säjer något obegripligt
jag tycker mej höra ordet dokument
jag visar honom passet
han muttrar och bläddrar
äntligen får jag gå min väg

så kommer jag till ett värdshus bland bergen
i den hukande förtappelsens dal

värdshusvärdens dotter
öppnar sej för mej
genom att
stående med ryggen mot mej
vrida hälen på höger fot utåt

genom en lucka i molnen
faller en giftig fågel

utgången ur globen man är instängd i
finns paradoxalt nog inåt i globens mittpunkt
alla begränsningar är koncentriska glober

ut över hedarna
in under träden
nedåt längs bergen
sakta längs floderna
nu har det förflutna hunnit ifatt

om man ser in i hans ögon
ser man rakt genom seklerna
genom oräkneliga inkarnationer
bakåt för evigt
alla dessa existenser
lever genom hans ögon
och han lever genom dem alla
på hans ögas fuktiga yta seglar ett mycket litet skepp

jorden spricker upp i en krater
där finner jag blommorna
skrikande sköna
fullkomnade i väntan

jag följer floden för att söka dess källa

jag har fått bölder på kroppen
kanske är det syfilis
kanske har jag smittat alla mina vänner

jag kliar mej våldsamt
jag klöser sönder mej, sliter av kläderna
jag suger in mej i en av bölderna
jag simmar i gult var

det är varmt och sirapsaktigt
varet tränger in i min näsa och min mun
jag är nära att kvävas

jag svartnar som silver
på en fotografisk plåt
överbelyst
 
 
 
 
 
(Diktsamlingen Principia Poetica fortsätter i nästa Månadsmeddelande)

 
 
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden