Månadsmeddelande 41. - Oktober 2003.

Nån i Gästboken frågar om jag läst "Sagan om Isfolket". Det har jag inte. Det har också varit en diskussion om mina "ångestladdade" texter. Om vi för ett ögonblick glömmer just mina sånger så är det ju så att det i musikvärlden finns många melankoliska och sorgliga låtar (tänk bara på bluesen). Andra låtar är glättiga, himlen är blå och hejsan hoppsan! Det finns förstås också andra texttyper: politiska, skämtsamma, poteiska, naturromantiska, absurda, gåtfulla, surrealistiska, kärlekstexter, folksånger, realistiska eller symboliska berättelser och så vidare. Men lägg märke till att många, kanske de allra flesta av mina så kallade ångestsånger faktiskt mynnar ut i ett ljus, i ett hopp, i en tro eller överbevisning om att det mörka, hemska, grymma och svåra i livet leder till något positivt, konstruktivt och kärleksfullt, så småningom, på något sätt, någonstans, någongång, här eller i evigheten eller på en annan planet i ett annat universum. Men så länge vi lever på Jorden måste det vara vår uppgift att efter bästa förmåga bidra till en bättre värld. Det var därför vi kom hit.
    Jehovas vittnen ringer på min dörr. De ger mej tidningarna "Vakttornet" och "Vakna!". Från den senare citerar jag följande om förbjudna böcker: "För att få stopp på "den våldsamma gyttjefloden av besmittade böcker" - som en italiensk jesuit uttryckte det så sent som 1951 - ville kyrkan ha en lista som skulle gälla för alla katoliker. År 1542 inrättades inkvisitionen i Italien. Den tidigare storinkvisitorn Gian Pietro Carafa blev påve Paulus IV år 1555, och han gav genast order om att en lista över förbjudna böcker skulle sammanställas. Rusultatet blev att en första allmän förteckning över förbjudna böcker trycktes 1559. Förteckningen delades in i tre "klasser". Den första klassen gällde författare vars böcker var förbjudna oavsett vad de handlade om. Den andra klassen gällde titlar på enskilda förbjudna böcker av författare som i övrigt inte var fördömda. Och den tredje utgjordes av en lång lista över förbjudna anonyma verk. Förteckningen innehöll 1107 förbud, som gällde inte bara författare som skrev om religiösa ämnen utan också dem som skrev annat slags litteratur. Det fanns också ett tillägg med förbjudna bibelutgåvor, i vilket det stod att alla översättningar till folkets språk var förbjudna."
    Lyckligtvis kan ingen förbjuda Naturens bok, så sanningen kan aldrig stoppas, bara fördröjas. L och jag gjorde ett nytt besök i Naturens skafferi på jakt efter den undflyende kantarellen, skogens magiska drottning. Även denna gång hade vi lyckan att påträffa den skygga och gåtfulla svampen som vi i triumf hemförde till civilisationens brusande centrum. M och jag gjorde svampomelett vilket vi av någon outgrundlig anledning kompletterade med spagetti och bröd. Spagettin var en kvarleva från tidigare måltider. Dessutom gnagde jag i mej en rå morot. Jag undrar vad kostcirkelns heliga företrädare skulle säja om en sådan middag? Nej, egentligen vill jag inte veta. Dom får tycka vad dom vill. Som sandkornen i timglaset, så är dagarna i våra liv.

"Kabbalan är en mystisk tradion som uppkom bland judar i exil under 1200-talet. Utöver de vanliga judiska urkunderna grundade sej kabbalan på filosofiska och magiska skrifter från de första århundradena efter Kristi födelse och framåt. Kabbalan är ett system som är tänkt att ge människan en möjlighet att komma i kontakt med de högsta och mest gudomliga delarna av tillvaron, ja även med Gud själv. En av de främsta kabbalisterna som utvecklade olika system för sefirots struktur (livets träd) var Isaac Luria som levde i Palestina under 1500-talet. Sefirot sattes i cirkelformer, där de kretsade kring varandra som ett livets hjul. Kabbalisterna lärde också att trädet bestod av en positiv och en negativ sida. Dessa två sidor var symboliserade av de två legendariska pelarna Jakin och Boas i Salomos tempel." (Pentagram nr 3-1995)
    Också i nordisk mytologi talas det om ett träd. "Det är den enorma asken Yggdrasil, världsträdet som står i världens mitt. Oden, som trolldomens och de dödas gud, hängde sej själv i världsträdet, spetsad av sitt eget spjut för att söka visdom. Det var så han lärde runornas hemligheter. Kanske betyder ordet Yggdrasil "Odens häst". Oden var gudarnas konung, allfadern som satt på tronen i Valhall. Han bar det magiska spjutet Gungner. Freja var trollkonstens gudinna, en översteprästinna som behärskade sejden, den fornnordiska kvinnliga shamanismen. Sejden besatt en stark kraft och utövades av kringvandrande kvinnor, kallade völvor. De siade om framtiden, sejdade för god lycka, men kunde också slå människor med fasansfulla förgörelser. Ragnarök, gudarnas skymning, är en mycket välregisserad undergångsvision. Först kommer krig att bryta ut över hela världen. Släktskapsband kommer inte längre att hålla samman människorna och blodiga nidingsdåd kommer att begås. Sedan följer Fimbulvintern, en hård och kall vinter som varar tre år i rad, utan sommar emellan. Tre tuppar gal i tre världar, i Asgård, i Jotunheim och i Hel, och sedan bryter helvetet löst. Stjärnorna faller från sina fästen, bergen skakar och rämnar, asken Yggdrasil faller och havet stiger för att uppsluka jorden. Jättarna väller fram över regnbågsbron Bifrost, som rämnar under deras tyngd och den sista striden, där gudar så väl som jättar går under, står på den väldiga Vigrids slätt. Kvar blir bara eldjätten Surt, som tänder eld på världen med sitt svärd - innan havet rusar in för att svälja allt. Men den nordiska myten ger hopp om ett nytt liv efter katastrofen. En ny värld stiger upp ur den gamla förbrända, ett nytt skott av världsträdet börjar gro." (Pentagram nr 3-1996, lätt ändrat)

Jag nås av det tragiska beskedet att utrikesminister Anna Lindh har mördats. Åter kastar brutaliteten sin dödskalleskugga över tillvaron. Jag gråter över människans elände.

 
Nu forsätter diktsamlingen Principia Poetica:
 
 
 
 
 
jag rider på en bakterie
den kastar sej hit och dit som en vild häst
jag klamrar mej fast på bakteriens rygg
det är en ondsint färd
bakterien kastar sej in i en brusande röd flod
det är en blodflod
en åder
som i ett virvlande vattenfall försvinner
ner i ett svart hål
vilket hisnande fall
vilka häpna minnen
slipper jag levande ur detta
ska jag aldrig mer bli förbryllad

bakterien tjuter som en galen gris
det klaskande blodet frusar
jag håller mej envist kvar eftersom jag förstår
att om jag släpper taget är jag förlorad
det är ett väldigt larm
ofantliga talgklumpar brakar ner i floden
det brusar och kluckar och virvlarna vrålar
bakteriens läskiga läppar nafsar efter mej
nu har jag fått nog
det finns gränser
jag låter några fladdermusvingar växa ut på ryggen
nu flaxar jag upp ur blodets flod

uppenbarligen befinner jag mej i en gigantisk grotta
det är mycket mörkt
jag fladdrar försöksvis uppåt
en het vind kommer farande och river i mina vingar
det doftar ingefära
jag tror säkert att allt har sin förklaring

jag hänger mej upp och ner i grottans tak
klänger mej fast med händer och fötter
jag väger säkert inte mer än två kilo, vilket underlättar
djupt där nere flyter den blodiga floden
i ett dunkelt van Gogh-ljus som läcker in underifrån
 
 
blodfloden belyses från undersidan
det ser mystiskt ut
alltihop verkar arrangerat

jag tar kontakt med någon utomstående
det känns som tankeläsning
jag förklarar var jag är
det här svaret får jag
"hip, blup, gril"

jag tänker inte tolerera detta
man driver med mej
varför orkar jag så lite
nu måste jag ta mej samman
jag seglar lite längre fram
på en klipphylla sitter en hel drös med fladdermöss
det är rätt makabert
jag känner mej väl tillrätta
det är som ett cocktailparty i en kyrka
jag går omkring med en grogg i handen
det är antagligen vodka och lingondricka
vätskan glöder som av ett inre ljus
en skimrande, hemlighetsfull kod
vaksamhetens sista utpost
jag slänger ur mej några fraser
succén är fullständig
alla fladdermöss bräker som får
jag tar några försiktiga steg
diskret, väl avvägt, ingenting att tala om
plötsligt är dansen i full gång
framme i koret spelar The Hot Spot Jumpers
vilken stämning, vilket tryck, mycket folk ikväll
lite svettigt kanske

tillståndet är oförändrat kritiskt efter en lugn natt
bara timmar återstår
diktatorn har fått den sista smörjelsen
han kröker sej fast vid livet som en skrämd spindel
vad hjälper honom nu hans stolta drömmar om behärskelse
mardrömmar

hans kropp är full av de dödas ben
de bearbetar honom inifrån
hans andedräkt stinker
hans mun är fylld av dynga
nu är det för sent att spotta, för sent att spy
förgiftningen är ett faktum
det är bara att avvakta utgången
en förlamning sprider sej genom kroppen
själen slocknar

jag vräker undan ett svart draperi
det lyser
ja, det lyser
jag tror jag söker en kraft
jag är ganska säker på det
identitetens centrumförnimmelse
varifrån allt utgår som en virvel som snor sej kring ett stormöga
men kraften glider undan igen
det är svagheten som är det bestående
huvudet i händerna
det faller in ljus genom ett hål i grottans tak
jag flyger upp och ut och landar i ett gult landskap
jag står på min egen nakna mage
jag har flugit ut genom en av de öppna bölderna
det är schizofrent att stå på sin egen mage
därför förvandlar jag min väldiga kropp till ett jordklot
nu kan jag lugnt gå omkring
genast märker jag att mina kliande bölder
är stora vulkaner som ryker och rosslar
och spyr ut
ett slags lava
Etna får ett stort utbrott

nu minns jag
hur vi satt och drack öl i Köpenhamn
då upptäckte jag till min fasa att ölfradgan på mitt glas
formade sej till en perfekt dödskalle
när jag beställde ännu en öl exploderade kranen
jag gick till ett annat ställe
när jag la handen på bardisken satt det en spindel på handen

jag stirrade förfärat
och slog ner spindeln på golvet
bartendern satte sin fot på den
jag drack min öl i desperation
och sneglade på den krossade spindeln
som låg som en anklagande fläck på golvet

det är nu jag inser
att en atom
är ett universum
fyllt av vintergator och planeter i miniatyr
och att vårt universum
är en atom i ett överliggande system
liksom varje atom
är ett universum i ett underliggande system
och att världsalltet fortsätter i oändlighet uppåt och neråt
elementarpartikel är en galaxhop

denna tanke är en belåten tanke
det är något förnumstigt över den
det är ett modigt meddelande
förtjust knaprar jag på en kaka
jag dricker lite kaffe
jag känner mej lugnare
nu gäller det bara
att inte förlora balansen
jag fnittrar som en fågel
jag fäller öronen bakåt
och tar till vingarna
flyg fula fluga flyg
jag sveper in mellan molekyler och atomer
jag faller fritt
jag singlar som ett höstlöv ner i djupet
som en fallskärmshoppare innan skärmen vecklat ut sej
jag ramlar genom elektriska dimmor
jag sjunker som en sten i havet
jag faller in i en elektron, varma blixtar
darrande hinnor, materiens heta mjukdelar, såpbubblornas ugnar
röda solar, brinnande regnbågar
jag landar på alla fyra i en djungel på planeten Xyri

Xyri är en av de blå planeterna kring dubbelsolen Balto
systemet ingår i en galax som är en del av en atom
i en klaff
i mitt eget hjärtas vänstra kammare

Xyri hänger som en blå droppe
i den mikrokosmiska rymden
ljudlöst vrider sej droppen i cirklar runt dubbelsolen Balto

mödosamt hasar jag genom den fuktdrypande djungeln
ormar och paddor, sumpfeber
på en tokig ö ligger Baltokultens centraltempel
där drottning Gia lever
i sitt parfymerade paradis

jag förs över vattnet i en brun båt
som drivs av den varma vinden, chokladvinden
Gia vill träffa främlingen
hon är så vacker, klok och varm att jag börjar gråta
hon bjuder på marmelad som hon själv kokat
jag anser att marmelad är gott
denna åsikt skaffade jag mej i Gias parfymtempel
Gias marmelad kokas av bär från lopobusken
som växer längs templets väggar
lopobären skördas under september och oktober
även om tideräkningen är en annan på Xyri
tiden är annorlunda på Xyri, den är krökt
hos oss är rummet krökt, men man kan säja
att på Xyri är det tiden som är krökt
krökt tid kan man köpa på marknadsplatsen
i basarerna i Gias stad, priset varierar men man kan säja
att det nästan alltid är billigt att köpa tid i Gias stad
tillgången är god
och i tidsgruvorna söder om staden finns det vad man vet
ingen botten
en gammal legend säjer
att om man når botten i tidsgruvorna är det slut på Gias välde
tiden upphör, lopobären skrumpnar till damm
och aldrig mer ska Gia koka lopomarmelad i sitt lilla kök
allt ska vittra sönder säjer den gamla legenden
bara det torra dammet ska bli kvar

dammet ska blåsa genom tomrummet
som en kosmisk sandstorm och ur detta kaos ska Baltos Herre
när tiden åter är inne
skapa nya världar
marmeladen ska förnya sin tunga doft
som påminner om ingefära
nya välden ska uppstå och förvittra, säjer Baltos Herre
marmeladernas mästare

i fyra år
arbetar jag i tidsgruvorna söder om Gias stad
jag är lycklig
jag tänker ofta på Gia

under vintern och våren
utför jag en serie experiment i mitt laboratorium
därefter ger jag mej ut på en längre resa
ibland arbetar jag en kortare tid på något ställe
innan jag drar vidare
jag kommer allt längre bort från Gias stad
och befinner mej i främmande trakter
dagarna går, veckor och månader förflyter
jag lägger mil efter mil bakom mej
mot sensommaren reser jag vidare i hetsigare tempo
rastlöst förflyttar jag mej längre och längre in
bland berg och skogar
sent en oväderskväll kommer jag till en bergsstad
jag går in på en krog, men kan bara peta i maten
fast jag inte ätit på hela dagen
men vinet dricker jag girigt upp
jag är alltför orolig för att kunna stanna
krafter jag inte begriper driver mej att resa vidare samma natt
med tåg far jag i den mörka natten djupare och djupare
in i vildmarken
med kroppen fylld av underliga känslor
stirrar jag ut genom kupéfönstret
så kommer jag till ett värdshus bland bergen
i den hukande förtappelsens dal
jag dröjer mej kvar i värdshuset
värdshusvärdens dotter är varm
 
 
 
 
 
(Diktsamlingen Principia Poetica fortsätter i nästa Månadsmeddelande)

 
 
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden