Min dator är på väg in i evigheten. Därför är detta Månadsmeddelande kort. Jag vill önska alla hemsidesbesökare en mycket God Jul 2003 och ett mycket Gott Nytt År 2004. Glöm nu inte att äta risgrynsgröt gjord på råris. En gnutta ingefära är heller inte fel. Lite russin förstås. Kanel är närmast självklart. Dessutom önskar jag er alla en Glad Påsk, en Trevlig Midsommar och ett Långt Och Lyckligt Liv.

 
Här följer årets sista avsnitt av diktsamlingen Principia Poetica:
 
 
 
 
 
jag flyter makligt iväg i nervströmmen
jag behöver inte längre skita mej fram
jag lämnar dyngan bakom mej
det här är ett symbiotiskt förflyttningssätt
nu närmar jag mej på nytt markytan
och landar intill ett monument
härifrån utgår en mängd nervbanor i olika riktningar
jag förstår att det är en nervknut
det är som att byta tåg
jag följer med en nervimpuls söderut
planeten sjunger, nynnar och viskar
jag flyter iväg till restaurangvagnen
här kan man få kosmisk mat, härligt anrättad
vidunderlig fruktjuice, laddad med nervenergi
allt till ett överkomligt pris
härliga tider, och vilken utsikt, jag försäkrar er
bedövande

kapitalet håller västerlandet i spänntröja
andra delar av världen stryps av diktatur
kaptalismen är en murken gubbe
kommunismen har tagit sina första stapplande steg
ofullkomligt, diktaturens kreatur, sataniska brott
en äppelkart sur i smaken, en omogen frukt
långt från mognad och sötma
kapitalismen ruttnar och faller sönder
äkta kommunism och fullkomlig demokrati är samma sak
kärlek, alkemi, om femhundra år, kristuspolitik
Gud är Universum

i förvirrade dödsryckningar
slår kapitalismen sönder världen
livligt understödd av kommunismens fanatiska barnskrik
och religionernas mardröm
vi förgiftar vår egen planet
förstör och härjar
mördar i blind förtvivlan, terror
det tredje världskriget 2006
det är inte bara Diktatorn som ligger i en utdragen dödskamp
hela världssystemet, hela det djuriska psykets struktur
ligger i sin dödskamp
dödsattesten är redan utskriven
den sista smörjelsen är given
tillståndet är oförändrat kritiskt efter en lugn natt
bara timmar återstår
buken sväller som på en förgiftad fisk
kapitalet kröker sej fast vid livet
som en skrämd spindel
med kroppen full av de dödas ben
andedräkten stinker
munnen är fylld av rutten dynga
nu är det för sent att spotta
för sent att spy
förgiftningen är ett faktum
det är bara att avvakta utgången
en förlamning sprider sej genom kroppen
som blod på en linneduk

diktaturen skakar i sina grundvalar
varhelst den förekommer
trumpeter skriker
Jerikos murar faller
förbundsarken ska sju gånger bäras runt staden
allt kommer att öppnas
vi ska rinna mot varandra
psyket är som ett rör med vattentäta skott
vindar ska blåsa genom rören

kärnfamiljen, den som en näve knutna kärnfamiljen
slår ut som en öppen blomma
och låter sina fångar gå
för att söka upp varandra
den fullständiga demokratin
är en levande organisk funktion
medan diktaturen är en övergiven maskin, sönderrostad
en mekanisk nickedocka utan liv
ett skrotskelett i öknen, tomma ögonhålor
där gamarna bor

jag försäkrar dej
jag säjer dej innerligt
att diktaturen är dömd att upplösas
som en sockerbit i varmt regn
redan nu kilar den skrämt omkring
som en vattendroppe på en het platta

du är din egen diktator
du har en gammal gubbe i ditt huvud
en spindelvävsgubbe av mångtydig kaliber
som med sträng hand styr sitt imperium mot stupet
jag säjer dej en hemlighet
denne gamle elake gubbe ligger på sin dödsbädd
tillståndet är oförändrat kritiskt efter en lugn natt
han kröker sej visserligen fast vid livet
som en skrämd spindel
men vad hjälper honom nu hans stolta drömmar om behärskelse
när hans kropp är full av de dödas ben

min optimism är en skenande häst
så varifrån kommer min svaghet
är det svagheten hos en döende människa
eller svagheten hos en havande kvinna i födslovärkar

mina förbannade bölder kliar
vulkanerna har vaknat
min kropp skakar i spasmer
jordklotet kränger i sin bana
som ett urspårat tåg
sparkat av häftiga jordbävningar
som en kosmisk fotboll
instängda känslor söker sina utlopp
bryter fram som en vårflod
mitt psyke är armerat med frusna känslor
nu smälter isen vid polerna
Noak sjösätter sin ark
den flyter över nysjunkna kulturer
Atlantis dyker upp ur havet
mitt psyke blir en fritt flytande vätska, planetens arméer
drabbar samman för att utrota kriget och utrotar
mycket riktigt sej själva

oändligt försiktigt
skjuter jag upp dörren till trollkarlens rum
det är överbelamrat med allsköns flaskor, kolvar och mortlar
överallt böcker kringslängda
en katt, några kaniner och en duva
stirrar avvaktande på mej
annars är rummet tomt
en brun rökstrimma ringlar mot taket
böckerna flinar

min svaghet
min kraftlöshet
jag kan inte förstå annat
än att jag någon gång
måste ha varit stark
och skändligen misslyckats
kraft är inte detsamma som våld
kraftlöshet är inte detsamma som pacifism
tvärtom

var ligger felet
vem är den skyldige
jag säjer dej
ingen är skyldig
synd och skuld är tankefel
som drivit oss att jaga de oskyldiga
spåra upp alla syndabockar
alla förbannade häxor och trollkarlar

för att krossa dessa kryp
som ligger bakom allt ondskefullt
har vi försökt utrota det onda med det onda
vi har sått ogräs i trädgården
och vi har skördat ogräs
vad är det som håller på att födas
vad är det som reser sej ur ruinerna
Gud och Djävulen brottas i ett makabert slagsmål
inneslutna i alkemistens glaskolv
motsättningarna dödar varandra
förruttnelsens likgifter sipprar genom verkligheten  
 
 
 
 
(Diktsamlingen Principia Poetica fortsätter i nästa Månadsmeddelande)

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden