Månadsmeddelande 47. April 2004.

Våren är kommen, hopptrallallalla! Tjo och fadderittan i vårdagens frid!
Glad i hatten i påskens härliga tid!


I skrivande stund är det fortfarande mars. Mars. Krigets gud. Och gud ska veta att det krigas på planeten. Att folk aldrig får nog! Om det inte vore så tragiskt vore det komiskt. Ofantliga penningbelopp satsas på vapen för att folk ska döda varandra så fort som möjligt. Ändå ska vi alla dö förr eller senare, så förlåt en stackars sate som tycker att detta verkar vara ett försök att lösa ett problem som inte existerar. Tänk om dessa pengar istället användes för att minska orättvisor, utplåna hunger och fattigdom och ge människor möjligheter att hitta sin rätta plats i livet. Men istället står vi alla inför Dumhetens Domstol för att få vårt rättmätiga straff. Till och med domarna ställs i sin tur inför en annan Dumhetens Domstol och så vidare i all oändlighet. Djävulens kedja. Dumskallarnas sammansvärjning. Djävulens advokater. Att bryta den onda cirkeln. Vad är det för fel på sunt förnuft och medkänsla? Kanske rent av lite kärlek. Eller vanligt enkelt hyfs och en gnutta vänlighet? Kanske rent av politiker som föregår med gott exempel? En sällsam och på något sätt ohygglig tanke. Tänk om rätten någon gång kunde få lite makt istället för att makten alltid till varje pris ska ha rätt. Jag är av allt att döma gnällig idag. Obstinat. Den svenska gnällighetens betydelse för den globala utvecklingen och härtill hörande delfrågor. Med mera och så vidare etc.

Idag ett lätt snöfall, men ingen snö på marken förutom små kvardröjande drivor från kung Bores skafferi. Det är torsdag. Jag ska snart gå ner till hörnbjörnarna och slappna av lite. Men först tänkte jag läsa i en bok om historiska förlopp i det fördolda. Jag orkar inte skriva mer just nu. På återseende.

Nån i Gästboken hade vänligheten att instruera mej om hur jag skulle få bort de röda linjerna när jag skrev. Tack för det! Brända skepp efterfrågas. Dessvärre är den slutsåld sedan länge. Russin. Varför skriver jag det? Jag minns att nån berättade om en person som vandrade runt på Öland en sommar endast medförande en ryggsäck full med russin. Jag blandar ner russin i min pastasås. Allt är möjligt. Jag river mej nervöst i håret. Ju äldre jag blir ju mer liknar jag ett russin.

Långfredag. På stan igår hörde jag en mamma säja till sin lille son: "Det bara heter långfredag. Men den är inte längre än nån annan dag." Det finns många frågor som söker sina halvhjärtade svar. Krisen förvärras i Irak. Tänker på den jämförelse jag gjorde när kriget började. Jämförelsen med general Custer alltså. Han som omringades av indianer under indiankrigen i USA. Värmen börjar komma på allvar. Johan och jag spelade på Storan i Göteborg i tisdags. En nycket trevlig spelning och ett mycket fint hus. Jag hamnade efteråt hemma hos Dan Viktor med några andra och vi satt och babblade tills det blev morgon. Vi voro såsom apor. Jag kom inte tillbaka till hotellet förrän efter sju tror jag. I varje fall hade frukosten redan satt igång, så jag åt frukost innan jag gick och la mej. Jag brukar annars sällan få frukost på hotell eftersom jag inte vaknar i tid. Lömskt. Jag läste att när Per Gessle köpte ett hotell (i Tylösand?) skulle han införa att man kunde äta frukost när man ville på dygnet. En genial och sedan länge efterlängtad reform. Annars äter jag sällan frukost numera. Jag brukar nöja mej med att dricka två glas vatten och sedan lägga ner mat-intaget till lunch. Även det en efterlängtad och genial reform som sorgligt nog alltför länge motarbetats av hänsynslösa och intoleranta frukost-talibaner som anser att de av någon outgrundlig anledning äger ett medfött monopol på sanningen om ett rikt och lyckligt liv. Man kan regelbundet se dem på teve där de envist tjattrande upprepar det sinnessjuka budskapet att alla som inte äter fyra middagar till frukost tio sekunder efter uppvaknandet är dömda att för resten av evigheten brinna i helvetet tvångsmatade med asfalterade våfflor av Djävulen och hans förvirrade assistenter. Gud hjälpe oss alla och döden därtill. Tittar på ett av alla dessa matlagningsprogram. Två kockar, som båda lite generat bekänner att de hatar att äta frukost. Heder åt dessa modiga sanningsägare som, om det fortfarande finns ett uns av hederlighet i en ondskefull värld, bör tilldelas nästa års nobelpris i civilkurage.

"Det som förenar de verk som lever genom årtusenden, och som med tiden endast strålar allt klarare, är ingenting yttre, ingenting ytligt - det är deras rötters rot: konstens eget mystiska innehåll. Och vi ser att allt tal om "skolor", allt jagande efter nya "riktningar", allt ältande om vilken för tillfället giltig "princip" ett verk måste följa, leder vilse - till missförstånd, dunkelhet och tystnad. Konstnären skall stå blind inför former som kallats vedertagna eller icke vedertagna. Han skall göra sig döv för tidens läror och begär. Hans öppna blick skall vändas inåt, mot hans eget inre liv, och hans hörsel endast urskilja den inre nödvändighetens röst." (Om det andliga i konsten, Wassily Kandinsky, 1910).

Påskens mysterium glider som en våt hamburgare över den ostädade trottoaren. Hemliga fönster. Kidnappningar i Irak. Det är skönt att våren och sommaren äntligen är inom räckhåll. Nära. Snart kommer hörnbjörnarna att lämna sitt ide och med ögonen blinkande i det starka ljuset inta sina drycker i uteserveringens obarmhärtiga ljus. Endast starka solglasögon och fåniga solhattar kan då rädda våra usla liv. Ju mer ljus som faller på oss desto mindre ser vi. Omgivningen faller i mörker och blir till en gåta. Vi bländas. En paradoxernas paradox från Annorlundaland. En av mina första sånger heter Annorlundaland. Den har aldrig publicerats och så småningom försvunnit in i tidens glömska. Märkligt nog såg jag många år senare på en konstutställning en textilväv (möjligen en tavla) som också hette Annorlundaland. Jag gick fram till konstnärinnan och berättade om detta sammanträffande i jungiansk anda. Tidens svarta hål. Klockan närmar sej två. Magnum och Days of Our Lives på teve. Meningslöshetens möjligheter. Annars är jag ganska förtjust i Frasier som jag tycker är en intelligent, underhållande och till och med tankeväckande teve-serie. Jämför det med Big Brother och ni får ett raketbränsle som kan driva en rymdfarkost över ljushastigheten. Då uppstår en ljusbang. Påskmåltid med L klockan tre. Då ska åter det gyllene ölets och det vita vinets graalskålar höjas i den kinesiska restaurangens magiska rum. Judas är den obegriplige hjälten. Verklighetens kulisser höjs och ljuset väller in och fyller Platons grotta till brädden. Allt är belyst, inte bara de utvalda apostlarnas självutnämnda genialitet. En lång natts färd mot dag. Jag skulle vilja klättra upp på Mona Lisas berg och titta ut över världen. Förklaringens berg. Tabor. Det berg från vilket Jesus utdelade missionsbefallningen. Nära Jerusalem och Harmagedon. Samt en stad söder om Prag. Samt ett berg i södra Frankrike. Samt ett missförstånd i dårarnas paradis. "Ryktet om min död är betydligt överdrivet." (Mark Twain).

Jag fick ett påskägg igår. Vackert målat. På detta ägg kan man se lyckliga kycklingar och en höna och en tupp som lever sina lyckliga liv i ett hus på landet. Vid närmare undersökning visar det sej att detta hus är en sko eller snarare en känga. Jag blev mycket glad när jag fick detta fina påskägg. Inuti ägget fanns mindre små ägg i eleganta färger. Dessa små ägg bestod av olika lager. Först ett lager av stelnad sockerblandning ungefär som ett äggskal. Under detta ett lager av choklad. Själva kärnan bestod av marsipan. Jag gick runt bland hörnbjörnarna och försökte bjuda alla på dessa små påskägg. Det var inte många som ville ha de goda marsipanäggen. Då blev jag lite ledsen eftersom jag själv tyckte att dessa ägg voro mycket goda och välkomponerade. Men när jag kom hem hade jag trots alla initialproblem bara ett enda mikroägg kvar i det stora ägget. Då hade jag själv ätit två av de fenomenalt delikata miniatyrmarsipanäggen. Det gladde mej vid hemkomsten att jag kunnat utportionera resten av äggen till en lycklig och omtänksam vänkrets i den bästa av alla världar. Makroägget med de vackra målningarna ska jag spara i ett skrymsle till nästa år. Då ska jag åter ta fram detta vackra ägg för att fira en ny påsk och minnas de sköna minnesbilderna från föregående år när jag var glad i hatten i påskens härliga tid. På den tredje dagen uppstånden från de döda. Reinkarnation. Tjo och fadderittan i vårdagens frid. Förlåt en stackars sate. Vilket påminner mej om den gamle kavalleristen som på en kräftskiva skulle hålla ett tal till hösten men som missförstått sin uppgift och istället höll ett tal till hästen.

Kung Sune och jag har under årens lopp utvecklat ett beteende vid bardisken som vi kallar libanesiskt trumsolo. Det går till på så vis att vi osystematiskt angriper bardisken med handflatorna på ett sätt som liknar ett trummande men som örat upplever som något helt ofattbart. En av våra älskade bartenders vid namn M kommer från Libanon och brukar ibland utbrista i sång på sitt hemlands vilda tungomål. Det är förmodligen i anslutning till upplevelser av den typen som Sune och jag i nära samarbete utvecklat det libanesiska trumsolot. Det får nog ses som ett solidariskt och symboliskt stöd för M i en svår tid. Det tror jag i alla fall. Tillfälliga bargäster får ofta svår ångest när de ofrivilligt och utan förvarning drabbas av ett sådant libanesiskt trumsolo. Det är för ovana människor en traumatisk och skrämmande händelse som sätter djupa mentala spår och orsakar tillstånd som ofta bara kan hävas med hjälp av djuplodande psykoanalys i såväl den högre som den lägre skolan. Vår vän L avskyr det libanesiska trumsolot. Han finner det barnsligt och enerverande och tycker inte att det hör hemma på en anständig bar med seriösa ambitioner. Han tycker heller inte om det nervösa handfladdret som Sune och jag också har utvecklat i ett nära och konstruktivt samarbete. Numera vågar vi knappast använda oss av handfladdret eftersom det driver L till tålamodets yttersta gräns. L tror att det är detta fladder som gör att jag hela tiden kastas ut från krogen. "Sluta med det där fladdret" säjer han i all välmening. "Det ser ju inte klokt ut. Det ger inte ett seriöst intryck." L tycker inte om det nervösa handfladdret. Inte heller det libanesiska trumsolot faller honom på läppen. Han tycker kort sagt och helt enkelt att Sune och jag ska skärpa oss. Men, som Sune och jag brukar säja i ärlighetens namn, det är inte så lätt att skärpa sej när man inte är riktigt klok. Matte beställer en Bloody Mary. Jag försöker genast hypnotisera drinken men misslyckas. Istället blir jag hypnotiserad av drinken och tror för några obehagliga ögonblick att jag förvandlats till en Bloody Mary. Sådant kan bara hända vid en bardisk i något bortglömt hörn av världen. Days of Our Lives och Glamour rusar vidare som ett herrelöst tåg mot katastrofernas oundviklighet. Om sådana teve-serier töjdes ut till att omfatta låt oss säja ett antal av tio av en människas alla liv i evighetens vagga, skulle de rentav framstå som rimliga i all sin idioti. Där ser man att livets eventuella vanlighet bara är ett resultat av att evigheten delas in i småbitar, i mindre tuggor, möjliga att konsumera utan att kväva oss. I M:s lägenhet finns en magisk spik. Den är nerslagen i tröskeln till toaletten, men en del av spiken sticker upp ur trävirket. Om man slår in spiken helt och fullt med en hammare så dröjer det inte länge förrän den åter krupit upp ur tröskeln. Ett förnyat försök ger samma resultat. Ännu ett gåtfullt fenomen som trotsar den rationella världsordningens rymdgeometri och inneboende trygghet. Wallström favorit efter Göran Persson. Skop: Lägre förtroende för regeringen. Fler anmälningar om sextrakasserier. Skandias fd styrelse riskerar stämmas. Israel vill inte släppa Gaza helt. Se där några meddelanden på text-teves skärm. Kan det finnas nåt samband mellan dessa till synes kryptiska informationsbitar plockade ur samtidens trollkarlshatt? Nåt vi förbisett som kan kasta nytt ljus över livets mysterium och världsutvecklingens synkronicitet? En gudomlig uppenbarelse som skänker frid och förtröstan i ett sönderstressat samhälle? En insikt om hur vi för alltid får fred i världen i fem enkla steg? Ett bevis på slumpens gåta? "Allt är fortfarande möjligt och vardagen är ett pågående äventyr" säjer en man i svart slokhatt som kryper förbi i gräset utanför mitt fönster i vårsolens glans. Han blinkar hemlighetsfullt med ena ögat och låter mej därigenom för en enda svindlande sekund ana gåtans lösning.

"År 1219 berättas det, att man uppe i örnnästet på klippan intresserar sig för litteratur och vetenskap. Den då levande slottsherren hade hopbragt en rik samling arabiska böcker om astrologi. Krönikan tillägger, att han av dessa studier blev mäkta vidskeplig. Till slut dog han av slag, ihjälskrämd av en flock olycksbådande, svarta fåglar, som lägrade sig omkring hans gästabudsbord." (På vita vägar i Provence, Gabrielle Ringertz, 1939)

O har hittat på ett nytt namn på vårt lilla tillhåll. Han kallar det för "Sanningens Bar". Denna bar ligger vad jag förstår någonstans i Verklighetens Teater. Han har listat ut att han ska registrera beteckningen "Sanningens Bar" hos Patent och Registreringsverket. Förr eller senare kommer någon att kläcka idén att öppna en bar med namnet Sanningens Bar, tror den gode O. Denne någon kommer då att finna att namnet inte går att registrera eftersom det redan är upptaget. O kan i det uppkomna läget, föreställer han sej i sitt kortsiktiga vinstintresse, sälja rättigheterna till namnet för en hutlös summa pengar och sedan dra sej tillbaka till en söderhavsö och spela ukulele (en sorts fyrsträngad gitarr). Här ser vi hur O missbrukar den poetiska vetenskapen som skulle den handla om snöd vinning. På detta sätt kan den fria forskaren aldrig finna någon guldkruka vid regnbågens slut. Guldet har blivit till sand i Verklighetens Teater. Lyckan har smält till tårar.

Kosmiska kirurger och Tutanchamon.
En hittills okänd och osedvanligt stor asteroid upptäcks utanför Jupiters bana. Asteroiden, som döps till Rama, är på väg i riktning mot Jorden med en svindlande fart, som slungad av en jätte. Rama roterar med en hastighet av tusen kilometer i timmen och väger tio biljoner ton. En rymdsond avslöjar att asteroiden i själva verket är en geometriskt perfekt metallcylinder med plana ändar, femtio kilometer lång och tjugo kilometer bred! Den är ihålig.
    'Rendezvous with Rama' (Möte med Rama) av Arthur C. Clarke är en modern klassiker. Boken utkom år 1973 och är den enda sciencefiction-roman som tilldelats genrens samtliga stora litterära utmärkelser. Clarke själv är en levande legend, av många ansedd som den främste sciencefiction-författaren genom tiderna. Och 'Möte med Rama' är kanske hans bästa bok. Från det första ordet till det absolut sista är boken nästan elektriskt laddad med en magisk känsla av förundran.
    'Möte med Rama' utspelas bara skenbart i rymden. Egentligen äger händelserna rum i vår egen vardag. Det är den mänskliga kulturen och människans existentiella dilemma det gäller. Clarke är en kosmisk kirurg och på operationsbordet under hans rakbladsvassa skalpell darrar världens levande hjärta. Clarke släpper en enda liten sten i en damm och krusningarna på vattenytan fortplantar sej obönhörligt i allt vidare ringar. Han åstadkommer detta genom att låta en fem mil lång och två mil bred, ihålig metallcylinder tränga in i solsystemet utifrån yttre rymden och sedan kallblodigt observera resultatet.
    När befälhavaren Norton ombord på rymdskeppet 'Endeavour' långsamt närmar sej den gigantiska cylindern har han hela världens uppmärksamhet riktad mot sej. Norton känner sej som egyptologen Howard Carter just när denne står i begrepp att kika in i Tutanchamons grav i Konungarnas dal…
    Sciencefiction står inte i särskilt hög gunst i den litterära världen. Jag förstår inte riktigt varför. Själv undrar jag om inte den klassiska romanen redan har kulminerat. Jag misstänker att de bästa romanerna redan är skrivna. Frågan är om inte moderna romaner i allt väsentligt är kopior och varianter av redan publicerade romaner. I mitt stilla sinne har jag spekulerat över om sciencefiction - så föraktat av de skriftlärde - möjligen kan vara embryot till en ny litteratur. En klassisk författare som Harry Martinsson skrev 'Aniara'. Doris Lessing har också skrivit sciencefiction.
    Plötsligt och utan förvarning utkom år 1989 en fortsättning på 'Möte med Rama'. Den nya boken - 'Rama II' - har Clarke skrivit tillsammans med Gentry Lee. År 1991 fortsatte serien med 'Garden of Rama' (Ramas lustgård) och år 1993 kom en fjärde och sista volym, 'Rama Revealed' (Rama avslöjad). Då fick miljoner Rama-entusiaster världen över äntligen veta hur den gamle mästaren fått ihop det på slutet.

 
 
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden