Månadsmeddelande 48. Maj 2004.

I den härliga vårsolens glans!


Första gången jag var i Sala var för många år sen. Jag hade åkt dit för att kolla Ivan Aguélimuseet. Jag tror också jag försökte hitta hans grav på kyrkogården men minns inte om jag lyckades. Jag övernattade på ett litet pensionat som låg i en park och drevs av en äldre, tystlåten kvinna. Det var religiösa bilder på väggarna. Jag kom tillbaka igen efter många solvarv resande med tåg från norra Finland och vandrade runt i stan och den närmaste omgivningen. Gruvhål och märkliga dammar med svart vatten. Åter bodde jag på samma pensionat hos den gamla damen. Jag åt pizza med två ungdomar som var engagerade i problemet med skogsskövling. Tiden rusade som ett expresståg och för tredje gången kom jag till Sala. Nu var pensionatet stängt och tillbommat och tyst. Man kunde bara gissa vad som hänt. Nu fanns där ingen plats i härbärget. Till Sala ytterligare några gånger. Senast tillsammans med M för att besöka en astrolog. Kinarestaurangen där jag brukade sitta hade flyttat till en mindre lokal högre upp på torget. Pensionatet stod tigande kvar, tyst som en dödskalle bortkastad av en jätte.

Har jag berättat om fallet med Sunes förlorade plånbok? Det hände sej julen 2002. Vi hade som vanligt suttit på Sanningens Bar och småljugit. Sune firade julafton hos släktingar när han till sin fasa upptäckte att plånboken var försvunnen. Med alla pengar och kvitton och foton och legitimationer och kontokort och det ena med det andra. Katastrof! Härdsmälta! I rasande fart spärrade Sune sina kort och vidtog alla övriga åtgärder som en förtvivlad människa vidtar när plånboken försvunnit. Samtidigt hade jag tillbringat några dagar i Stockholm hos min syster där jag funnit plats i härbärget och sålunda firat en jul i frid och stillhet. När jag på eftermiddagen tog på mej min vinterjacka för att återvända hem upptäckte jag att min plånbok låg i en ficka där den inte brukar ligga. Jag fiskade fram den tjocka tingesten och kunde genast konstatera att det inte var min plånbok. Ve och fasa! Lyckligtvis klargjorde en snabb undersökning att min egen plånbok fanns kvar i sin vanliga ficka. Det är alltid en skrämmande upplevelse att hitta en främmande plånbok i sin jacka. Hade jag stulit den? Vem var den okände ägaren? Jag trevade försiktigt genom plånbokens alla fack och skrymslen. Ett körkort dök upp. Det var kung Sunes plånbok! Men hur i all världen hade detta gått till? Jag ringde med darrande fingrar till Sanningens Bar. Sune var redan på plats och jag kunde meddela att hans plånbok på okänt sätt hade teleporterats till Stockholm men att den var i gott skick, till synes oskadad både till form och innehåll. Hörnbjörnarnas Underrättelsetjänst (HU) kunde snabbt reda ut händelseförloppet. Kvällen strax före jul hade jag hängt min jacka över barstolen. När Sune anlände hängde han i sin tur sin jacka över min eftersom det vimlade av jackor överallt på alla krokar och stolar som ett logiskt resultat av vinterkylans julaktiga innehåll. När Sune sent omsider betalat sin nota stoppade han tillbaka plånboken i jackan, ovetande om att den gled ner i min jackficka istället för i hans. Se där hur verkligheten alltid är en illusion! Det som synes ske är inte det som verkligen sker. Mayas slöjor. Ett nytt uppklarat fall kunde läggas till HU:s allt mer dignande arkiv.

Da Vinci rullar.
"Fem sekel efter efter Leonardo da Vincis död har forskare lyckats bygga en bil efter den italienske uppfinnarens egna ritningar. Det meterlånga träfordonet ses som en föregångare till våra moderna bilar. Bilen, som kan förflytta sig för egen maskin, finns att beskåda på Florens vetenskapshistoriska museum till juni." (Citat från kvällstidning). Nån i Gästboken tipsar om Da Vinci-koden. Tack för det.

"Var givmild i framgång och tacksam i motgång. Var värdig din nästas förtroende och se på honom med ett ljust och vänligt ansikte. Var en skatt för de fattiga, en förmanare för de rika, ett svar på ropet från den behövande, en bevarare av heligheten i ditt löfte. Var ärlig i ditt omdöme och vaksam i ditt tal. Var orättvis mot ingen och visa idel ödmjukhet mot alla människor. Var som en lampa för dem som vandrar i mörker, en glädjekälla för de sörjande, en sjö för de törstande, en hamn för de nödställda, ett stöd och en försvarare för förtryckets offer. Låt redbarhet och uppriktighet utmärka alla dina handlingar. Var ett hem för främlingen, en tröst för den lidande, en stark fästning för den flyende. Var ögon för den blinde och ett ledande ljus för den vilsegångnes fötter. Var en prydnad för sanningens anlete, en krona på trofasthetens panna, en pelare i rättfärdighetens tempel, en fläkt av liv i mänsklighetens kropp, en symbol för rättvisans härskaror, en lysande sol ovan dygdens horisont, ett daggstänk för det mänskliga hjärtats mull, en ark på kunskapens ocean, en sol på givmildhetens himmel, en ädelsten i visdomens diadem, ett lysande ljus på din generations himlavarv, en frukt på anspråkslöshetens träd." (Bahai:s höga visa)

The mystery of Ubar remains unsolved.
"In a completely inaccessible area where today there is little or no camel traffic, a wellmarked highway centuries old, made by thousands of camel caravans, leads west for many miles from the famous spice lands of Dhofar and then, on a bearing of north 75 degrees west, mysteriously disappears without a trace in the great sands. A dozen Ubars could well be lost among these high dunes, unknown even to the present day bedu. I firmly believe some day some explorer will solve the mystery of Ubar, Arabia's most intriguing lost city."
    "References to Ubar in Yaqut's Wonders of the World and in The Arabian Nights, in which the fictional cobbler Maruf visits the Sands, are so fanciful that later generations of Arabs were brought up on a legend of a marvellous city of sparkling spires and tapered pillars of gold hidden in the midst of giant dunes."
    "Atlantis, Noah's Ark and the Lost City of the Incas have no greater wealth of historic reference behind them yet all have been sought by many expeditions mounted by explorers from all over the world. Ubar, the Atlantis of the Sands, has remained one of the world's great riddles for two thousand years, but up until 1969 only two expeditions had been allowed into Oman to search for it…" (Atlantis of the Sands, Ranulph Fiennes)

Kristi himmelsfärds dag. Sol men ganska kallt.

"The new entrance to the Paris Louvre had become almost as famous as the museum itself. The controversial, neomodern glass pyramid designed by Chinese-born Amerikan architect I. M. Pei still evoked scorn from traditionalists who felt it destroyed the dignity of the Renaissance courtyard. Goethe had described architecture as frozen music, and Pei´s critics described this pyramid as fingernails on a chalkboard. Progressive admirers, though, hailed Pei´s seventy-one-foot-tall transparent pyramid as a dazzling synergy of ancient structure and modern method - a symbolic link between the old and new - helping usher the Louvre into the next millennium." (The Da Vinci Code, Dan Brown)

 
 
 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden