MånadsMeddelande 52. September 2004.

När höstens första gula löv mot marken sakta dalarů


 
David frågar i Gästboken varför jag inte svarar på frågor. Saken är den att jag sällan använder datorn. Jag svarar ibland här i MånadsMedelanden om jag tycker att jag har nåt att säja. Försökte delta i Gästboken i början men det blev sånt liv så jag orkade inte fortsätta. Jag har inte så mycket krafter. Någon undrar om Nostradamus. Det är också en fråga om ork och lust.

Kung Sune och riddarna kring runda bordet har samlats en av många helt vanliga eftermiddagar. Sommaren övergår gradvis i höst. Luften är kyligare, särskilt på kvällarna. Det mörknar allt snabbare mot dagens slut. "Jag ber er observera" säjer Kung Sune, "att årskretsloppet nu vänt mot mörker och kyla och att jordklotets gång runt solen passerat ljusets kulmination. Sådant kan kännas dystert" fortsätter han, "men betänk, goda vänner, att utan mörker heller inget ljus, utan kontraster inget liv, utan förändring ingen upplevelse. Detta är livets inneboende utvecklingsprincip som skänker oss alla evigt liv, amen och tjo faderittan! Vet ni förresten att Amen är den egyptiska skaparguden? Varje vecka åkallas han fortfarande i våra kristna tempel världen över. Outgrundliga äro Herrens vägar i dur och moll" avslutar Sune och höjer sitt glas och utbringar en skål för livets oändliga gåtfullhet.

"Gradually, if I go with courage and wisdom, I arrive at my destination, a place called paradise. It is not a land free of struggle, a realm devoid of pain or grief. But it is the place where I feel at home, where I am supposed to be." (Richard Bode)

Eftersom mitt badrum ska renoveras tvingas jag försöka baxa ner en dörr ända uppfrån vinden nedför alla trappor. Dörren behövs nämligen för att stänga till mellan hallen och mitt lilla vardagsrum medan renoveringen pågår. Nån tidigare hyresgäst har uppenbarligen hakat loss dörren och burit upp den på vinden, antagligen för att den inte behövdes. Jag gör ett tappert försök men tvingas ge upp. Dörren är för tung och jag är för svag. En försmädlig nesa i skammens vindsutrymme.

"The town seemed quiet and with little movement despite the earliness of the hour; there was a trifling contretemps at the hotel, where we found that the porters were on strike for the day. We had to hump our suitcases for the night. This would not have been a very serious matter had the lift not been so cramped, and had the French diplomatic couple learned the elementary art of packing. There seemed to be something absolutely necessary to their peace of mind in each of half a dozen suitcases - so the poor husband had to make several trips. Both Deeds and I could afford to be smug, having put our night clobber in one small case, which enabled us to forget the rest. But even this small suitcase became a problem when one found oneself in the lift with the Frenchman who was humping two large ones and a dozen assorted paper bags." (Sicilian Carousel, Lawrence Durrell)

"Den nyupptäckta kometen Hyakutake passerar, stryker förbi Arcturus i Björnvaktaren, Karlavagnen och Polstjärnan. Kan det vara den kometen Nostradamus talar om, inte Halleys? Hyakutake upptäcktes 30-31 januari 96 av en japansk amatörastronom. Rundar solen 1 maj. Senast var den här för 15.000 år sedan." (Dagbok 25 mars 1996)

"The ancient Celts carefully distinguished the poet, who was originally a priest and judge as well and whose person was sacrosanct, from the mere gleeman. He was in Irish called fili, a seer; in Welsh derwydd, or oak-seer, which is the probable derivation of 'Druid'." (The White Goddess, Robert Graves)

 
 
 
Här följer nu det första avsnittet av manuskriptet GRAAL:  
 
 
 
 
 

GRAAL  
 
 
 
***  
 
 
 
Kjell Höglund  
 
 
 
***  
 
 
 
- INTERNET 2004 -
 
 
 
 
 
 
 
 

Han gav oss att dricka en
ur tre flaskor sammanblandad,
hemlighetsfull och underbar likör.
(Stäppvargen, Hermann Hesse)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
FÖRSTA BOKEN

BALTOS HERRE
 
 
 
 
 
 
 

När bågen står bland molnen skall jag se den
och tänka på det eviga förbundet
mellan Gud och alla levande varelser
av alla slag på jorden.
(1 Mos. 9:16)

 
 
 

Mose tog blodet, stänkte det på folket och sade:
"Med detta blod bekräftas det förbund
som Herren har slutit med er på grundval
av alla dessa befallningar."
(2 Mos. 24:8)

 
 
 

1.
 
 
Xyri är en av de blå planeterna kring dubbelsolen Balto. Systemet ingår i en galax i ett annat universum. Xyri hänger som en blå droppe i den kosmiska rymden. Ljudlöst vrider sej droppen i cirklar runt Balto, den stora dubbelsolen.

Mödosamt hasar jag mej fram genom en fuktdrypande djungel. På marken finns krälande giftormar och farliga hoppande paddor, och det värsta är att man när som helst kan smittas av den fruktade sumpfebern som härjar i djungelområdet på Xyri.

På en tokig ö mitt i en stor sjö i djungeln ligger Baltokultens centraltempel. Där lever Drottning Gia i sitt parfymerade paradis. Jag förs över vattnet i en brun båt som drivs av den varma chokladvinden. Gia vill gärna träffa mej. Hon är så vacker och begåvad att jag börjar gråta. Hon bjuder på marmelad som hon själv har kokat. Jag tycker mycket om marmelad.

Drottning Gias marmelad kokas av bär från lopobusken som växer längs templets väggar. Lopobären skördas under september och oktober, även om tidräkningen är en annan på Xyri. Tiden är annorlunda på Xyri, den är krökt.

Krökt tid kan man köpa på marknadsplatsen och i basarerna i Gias stad. Priset varierar, men man kan säja att det nästan alltid är billigt att köpa tid i Gias stad. Tillgången på tid är god, och i tidsgruvorna söder om staden finns det ingen botten.

En gammal legend säjer, att när man når botten i tidsgruvorna är det slut på Gias välde. Tiden upphör, lopobären skrumpnar till damm och aldrig mer ska Gia koka lopomarmelad i sitt lilla kök.

När man når botten i tidsgruvorna ska allt som finns vittra sönder, säjer den gamla legenden. Bara det torra dammet ska bli kvar. Dammet ska blåsa genom tomrummet i en kosmisk sandstorm, och ur detta kaos ska Baltos Herre skapa nya världar när tiden åter är inne. Marmeladernas tunga parfymdofter ska på nytt fylla Baltos tempel. "Nya välden ska uppstå och förvittra" säjer Baltos Herre, Marmeladernas Mästare.

 
 
2.
 
 
I fyra år arbetar jag i tidsgruvorna söder om Gias stad. Jag är lycklig. Jag tänker ofta på Gia.

En vacker dag när dubbelsolen Balto kastar sitt starka regnbågsljus med full kraft över planeten Xyri når vi plötsligt ner till botten på de genomskinliga tidsgruvorna. Vi skrapar förvirrat ihop några sista tidsskärvor. Sedan finns det ingen mer tid i gruvorna söder om Gias stad. Tiden är slut.

Sorgsna överger vi gruvornas skimrande grottor och börjar den långa vandringen mot Gias stad. I början av oktober närmar vi oss staden, trötta av umbäranden. Många har blivit svårt bitna av de hoppande paddorna i djungelområdet, och en av oss har fått sumpfeber och måste bäras på bår. Han yrar och har hallucinationer. Han tror att han fortfarande arbetar i de genomskinliga tidsgruvorna.

Vi passerar basarerna i Gias stad. Där är spöklikt tyst och tomt. De glada tidsförsäljarna är som uppslukade av jorden. De små butikerna är övergivna och spindelväven hänger i tjocka lager. Vi passerar marknadsplatsen. Här är också tomt. Det finns inte längre någon krökt tid att köpa i Drottning Gias stad. Vi vandrar genom de stora glasrummen i Baltos tempel och Drottning Gia kommer oss till mötes.

"Vi har nått botten i tidsgruvorna" säjer jag. "Jag misstänkte det" svarar Gia misslynt. "Kom, jag vill tala med dej."

Vi går in i Gias lilla kök. På spisen brukar det alltid puttra en gryta med lopobär, men idag är spisen tom och kall. "Skörden från förra året är slut" säjer Gia. "Och titta här!" Hon öppnar fönstret och pekar på lopobuskarna som klänger sej fast som gröna bläckfiskar vid templets väggar. "Det är skördetid nu. Men titta på buskarna!"

Jag lutar mej ut och ser en förskräcklig syn. På lopobuskarna hänger bara enstaka lopobär. Och bären är inte gnistrande blå och genomskinliga som vanligt, istället är de grå och skrumpna. Jag sträcker ut min hand för att plocka ett av bären, men så fort jag tar i det sjunker det ihop till ett torrt damm som rinner mellan mina fingrar och blåser bort med vinden.

Gia suckar. "Det blir inte mycket till marmelad av såna bär" fnyser hon. "Jag ska säja dej vad det blir. Det blir gyttja! Ha!" Jag sitter tyst och grunnar. "Vem vill äta gyttja på smörgåsarna?" fortsätter Gia stridslystet. "Inte jag i alla fall. Det kan ju hända att det finns nån idiot som brer gyttja på smörgåsarna, men räkna inte med mej i det fallet. Nån ordning får det vara också när det gäller marmelad!" Jag sitter tyst.

"Varför säjer du ingenting?" Gia ser riktigt irriterad ut. "Tänker du finna dej i det här gyttjeriet, va? Tänker du sitta och glufsa gyttja utan att så mycket som höja på ögonbrynen?" Jag höjer på ögonbrynen. Gia ser lömsk ut ett ögonblick. Så brister vi båda ut i gapskratt och kramar om varandra. "Det är så roligt att du är tillbaka!" säjer Gia belåtet och kramar mej hårt. "Jag har sparat en burk lopomarmelad. Nu ska vi festa!" Vi gör en väldig massa smörgåsar med högvis av lopomarmelad på, och vi kokar bergste med mjölk och så börjar vi mumsa.

"Du kommer väl ihåg den där gamla legenden?" säjer jag och stoppar in en extra sked marmelad i munnen. "Om jag gör!" ropar Gia. "När man når botten i tidsgruvorna är det slut på Gias välde" citerar hon och smackar marmelad. "Tiden upphör, lopobären skrumpnar till damm och aldrig mer ska Gia koka lopomarmelad i sitt lilla kök" fortsätter jag och slickar marmelad från handen.

"När man når botten i tidsgruvorna ska allt som finns vittra sönder, säjer den gamla legenden." Gias röst sjunker till en viskning. "Bara det torra dammet ska bli kvar." Jag reser mej upp och tittar ut över staden. "Usch, det låter ruskigt."

Bakom mej hör jag Gias röst som nu har blivit dov och hotfull. "Dammet ska blåsa genom tomrummet i en kosmisk sandstorm, och ur detta kaos ska Baltos Herre skapa nya världar när tiden åter är inne. Marmeladernas tunga parfymdofter ska på nytt fylla Baltos tempel. Nya välden ska uppstå och förvittra, säjer Baltos Herre, Marmeladernas Mästare."

Tystnaden är tung som bly. Minuterna går. Staden under mej glittrar som ett smycke i skymningen. En svart fågelsilhuett glider över Xyris silvermåne, som heter Soto, och som i sin tur har tre miniatyrmånar runt sej. De heter Unu, Du och Tri. Tystnaden är tung som bly. "Det finns bara en sak att göra" säjer Gia till sist. "Det finns bara en sak att göra."

"Vad då?"undrar jag. "Jag har aldrig trott på den där gamla legenden" svarar Gia. "Jag har alltid trott att det bara var en saga." Jag sträcker ut min hand och tar tag i ett lopobär som genast blir till damm som försvinner i vinden. Gia tittar trumpet på.

"Fast å andra sidan" fortsätter hon. "Man kan ju aldrig veta. Det finns bara en sak att göra i den här situationen. Följer du med? Du måste följa med! Jag kan inte gå ensam. Det förstår du väl att jag absolut inte kan gå ensam!"

"Följa med vart?" frågar jag. "Aldrig mer ska Gia koka lopomarmelad i sitt lilla kök" upprepar Gia ilsket som för sej själv. Runt Soto ser man de tre dvärgmånarna i sina banor, som tre små papperslyktor mot den mörka himlen.

"Det finns bara en sak att göra" säjer Drottning Gia beslutsamt. "Vi måste söka upp Baltos Herre."

 
(GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande)  

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden