MånadsMeddelande 53. Oktober 2004.

När höstens stormar brusar som en rostig orgelpipa…


 
Det finns många mysterier i vardagens vimmel. Jag har ofta tänkt på att när man sitter på ett tåg och väntar på avgång kommer det ett antal människor precis sekunderna innan tåget går. Eftersom det är svårt att förstå varför dom skulle kliva in i just den vagn där jag sitter antar jag att det kommer in folk även i dom andra vagnarna. Så det måste gälla ganska många personer. Mystiskt. Jag kan bara se tre förklaringar, alla lika obegripliga. Antingen är det en slump. Men då skulle det väl rimligen bara inträffa någon enstaka gång. Eller också är många människor alltid ute i sista sekunden. Men då riskerar dom ju att inte hinna med tåget och att förlora sina pengar. Varför skulle dom bete sej så ologiskt? Eller också står det en mängd människor och lurpassar på perrongen för att i allra sista stund slänga sej upp i tåget. Men varför i herrans namn skulle dom göra det? Kanske för att jag ska få något att grubbla över? Gåtor, gåtor, idel gåtor! Gåtor ur mänsklighetens förflutna. Gåtor ur samtidens framtid. Han grubblar fast ej det lär båta, över en underlig gåta… 'Tomten' av Viktor Rydberg.

"Martine: "But Agrigento for me is the acid test and I am sure you will feel it as I have; it reminded me of all our passionate arguments about the Greekness of a Cyprus which had never been either geographically or demographically part of Greece. What constituted its special claim to be so? Language of course - the eternal perennity of the obdurate Greek tongue which has changed so little for thousands of years. Language is the key, the passport, and unless we look at the Greek phenomenon from this point of view we will never understand the sort of colonisers they were. It was not blood but language which gave one membership of the Greek intellectual commonwealth - barbarians were not simply people who lived otherwhere but people who did not speak Greek. It is hard for us to understand for we, like the Romans, have a juristic view of citizenship - in the case of the British our innate puritanism makes it a question of blood, of keeping the blood untainted by foreign admixtures. The horror for us is the half-caste, the touch of the tar-brush. It is a complete contrast to the French attitude which resembles in a way the ancient Greek notion in its idea of Francophone nations and races. The possession of the French tongue with its automatic entry into the riches of French culture constitutes the only sort of passport necessary for a non-French person whatever the colour of his or her skin. It is easier to find a place in a French world than in a British - language determinates the fact; yes, if you are black or blue and even with a British passport it is harder to integrate with us." (Sicilian Carousel, Lawrence Durrell)

Låste mej ute förra månaden. Jag har en sån där lömsk lägenhet där ytterdörren slår i lås bara man stänger den. Badrummen repareras i vår trappuppgång och jag skulle besöka den tillfälliga toaletten som finns i en barack på gården. Pang, där stod jag plötsligt i tofflor, sommarbyxor och en tunn kortärmad skjorta. Kallt och regn i luften. Panik. Då kom jag på att jag lämnat ett fönster på glänt. Jag bor på nedre botten. Snodde runt huset och försökte klättra in. Lönlöst, det var för högt upp. I en container på gården hittade jag en stor plastrulle som verkade ha fungerat som upprullninganordning får nån kabel eller nåt. Använde den för att stå på. Gick ändå inte. Försökte lugna ner mej. Gick på toaletten för att åtminstone lösa det problemet medan jag funderade. En trave lastpallar stod på gården. Provlyfte en. Om jag kunde släpa den nedanför mitt fönster kanske det skulle kunna fungera. Då fick jag syn på en grupp trädgårdsmöbler i plast som stod på gräsmattan. Värt ett försök. Tog en stol och knatade iväg. Vid porten intill min stod en man och rökte. Jag blev rädd att han skulle tro att jag snodde en av stolarna så jag sa förklarande: "Jag har låst mej ute." Han svarade på engelska att han inte förstod. "I have locked myself out" sa jag. Det slutade med att han erbjöd sin hjälp. Vi ställde stolen utanför fönstret men jag nådde inte tillräckligt högt för att ta mej upp. Jag sparkade av mej ena toffeln och placerade min nakna fot i hans handflator varefter han hivade upp mej så att jag med nöd och näppe lyckades hasa mej in. "Jesus Christ" flåsade jag. "I am no longer the age for this kind of activity" tänkte men sa jag inte. Det skulle annars ha varit ett citat från Polanskis film 'Vampyrernas natt' yttrat av den gamle professorn när han flänger runt tornspirorna på vampyrernas slott i Transsylvanien. Jag har en gång varit i Transsylvanien och bott på ett värdshus och mött en mörk mansgestalt i svart slängkappa sent på kvällen uppe bland bergen och därefter blivit jagad av vildsinta hundar. Ni vill inte veta mer om denna episod i mitt usla liv, tro mej. När jag åter sjunkit ner framför teven efter mitt uppskakande äventyr ute i verkligheten tänkte jag att när som helst kan den oväntade katastrofen slunga in våra liv i förödelsens slagskugga. Och tvärtom.

"Since the close connexion here suggested between ancient British, Greek and Hebrew religion will not be easily accepted, I wish to make it immediately clear that I am not a British Israelite or anything of that sort. My reading of the case is that at different periods in the second millennium BC a confederacy of mercantile tribes, called in Egypt 'the People of the Sea', were displaced from the Aegean area by invaders from the north-east and south-east; that some of these wandered north, along already established trade-routes, some elements reaching Ireland by way of North Africa and Spain. Still others invaded Syria and Canaan, among them the Philistines, who captured the shrine of Hebron in southern Judaea from the Edomite clan of Caleb… The connexion, then, between the early myths of the Hebrews, the Greeks and the Celts is that all three races were civilized by the same Aegean people whom they conquered and absorbed." (The White Goddess, Robert Graves)

"Ena halvan av den trasiga parfymkorken blev liggande på plasthyllan ovanför tvättfatet några dagar. Och faktiskt har det uppstått en fläck som inte går bort, en slags 'Veronica-fläck'. Solljuset? Så så märkligt är kanske inte ex Turin-linnet. Inbränd olja från insmörjningen? Nja, det stämmer nog inte med kronologin. En möjlighet är att man tvättade och smorde kroppen och la om ett linne och lämnade den i klippgraven. Då kan också Magdalena och andra ha varit med. Sedan dematerialisering till Det Allra Heligaste där Josef av Arimatea och Nikodemos utförde balsameringen i hemlighet. Nikodemos var ju bevisligen klar över reinkarnationen och kan inte gärna ha gått på 'uppståndelse-teorin'." (Dagbok 30 juli 93).
    "Enligt kartan både en pagod och en moské i närheten. Men att hitta dit! Inatt ser jag i havet ett ansikte, med ögon och mun. Ett ansikte som kommer närmare. Nu har det börjat le. Nu är det borta. Påminde lite om omslaget till den där boken 'Närkontakt'." (4 aug).
    "Det brinner igen på Rivieran. Jag ser skenet från branden bakom bergen bortom Rocamar." (6 aug)

Nån frågar om stavningen på Tarok-kortleken. Jag menar att Tarot är den engelska stavningen. Men kortleken kommer inte från England utan dök upp i södra Frankrike, då under stavningen Tarok. Själv tror jag att Tarok har sitt ursprung på Sicilien. Daniel frågar om jag håller på med astralprojektion. Det gör jag inte.

"Spring så spelar vi" säjer Magnesium. Iréne är ansvarig. Platons grotta är en italiensk pizzeria i Västerås. "L - en svensk Buddha" säjer Lilla M. "Er trink wie ein Österreicher…"

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 

3.
 
 
Det är tyst och stilla i Drottning Gias stora kristallpalats. En ljum vind drar genom de vackra rummen och salarna, och gardinerna fladdrar. Det är som om det gamla templet andades.

"Vi måste ge oss iväg redan inatt, medan alla sover" säjer Gia. "I gryningen måste vi vara borta. Det blir ett fasligt liv om någon ser att jag lämnar palatset just nu. Bättre att vara puts väck när dom vaknar!"

Vi packar var sin liten ryggsäck med det nödvändigaste, och sedan sitter vi och pratar och pratar vid köksbordet i väntan på att timmarna ska gå. Vi pratar om gamla tider när Gia och jag lekte i sommarträdgårdarna vid Minoliflodens vattenfall i bergen. När klockan är tre på natten smyger vi försiktigt genom kristallpalatset och ut i den klara natten.

Stjärnorna skimrar hemlighetsfullt. I skenet från Soto ser jag hur lopodammet ryker från bärbuskarna längs palatsets väggar. Aldrig har jag känt mej så liten och rädd! Framför mej på stigen traskar Gia, och jag hör att hon muttrar ilsket för sej själv.

När gryningen kommer har vi nått långt in i skogen och vi sätter oss i en glänta för att vila en stund. Gia plockar upp några nyttiga skorpor med lopomarmelad som vi snaskar i oss, och så sörplar vi lite vatten ur en bäck. Olika bäckar på Xyri har olika smak, det här vattnet smakar svagt av körsbär, det är en körsbärsbäck. "Hur ska vi nu hitta Baltos Herre?" undrar jag.

"Ja, det blir inte lätt" säjer Gia. "Jag känner ingen som har träffat honom under vår tid. Men det berättas att min farfars farfars farfar sökte upp Baltos Herre för att få hjälp på den tiden när jättemyrorna höll på att övermanna oss." Gia rör runt i körsbärsbäcken med en pinne. "Enligt vad det påstås ska Baltos Herre bo i en katedral någonstans i en hemlig dal i bergen. Men det är nästan omöjligt att hitta dit. Fast min farfars farfars farfar ritade en karta och den finns kvar."

Gia plockar fram ett gulnat papper ur sin ryggsäck och vecklar upp det. Jag lutar mej fram över kartan. "Här är Kristallpalatset" säjer Gia och pekar. "Här är Ruzzlos Skog som vi befinner oss i, och här är Körsbärsbäcken, och här sitter vi just nu. Här borta är Stora Bergen och här rinner Minolifloden." Jag tittar förskräckt på kartan. "Då måste vi gå genom Döda Öknen!" viskar jag och känner hur håren reser sej i nacken.

"Jag är rädd för det" säjer Gia.

 
 
4.
 
 
Vi fyller vattenflaskorna i Körsbärsbäcken medan körsbärsfiskarna nyfiket tittar på. Så axlar vi ryggsäckarna och fortsätter vår vandring i riktning mot Döda Öknen.

På natten sover vi under en stor fikongran i Ruzzlos Skog. Tidigt på förmiddagen nästa dag börjar skogen bli tunnare och snart breder Döda Öknens gula sanddyner ut sej mot horisonten. Öknen vilar som en stor gul puma som bara väntar på att vi ska vandra in mellan tassarna.

Luften dallrar av hetta. Vi doppar vattenflaskorna i en citronkälla i skogsbrynet och ser till att de fylls till brädden. Vi tittar ängsligt på varandra. "Nu gäller det" säjer Gia och försöker låta uppmuntrande, men mej lurar hon inte.

"Det ska nog gå bra" svarar jag med tunn röst. Redan känner jag hur sanden knastrar mellan tänderna och hur läpparna blir torra. "Det ska nog gå bra" säjer jag ynkligt.

Sedan går vi rakt ut i öknen.

 
(GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande)  

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden