MånadsMeddelande 55. December 2004.

Ur vinterdvalans grotta stiger den kosmiska människan.


 
Snö och isande kallt. Igår kastade jag ett par vantar som det gått hål på. Jag fick dom en iskall natt för några år sen av en snäll kvinna på en bar under en av min vilsna rundor. Jag hade glömt att ta med mej vantar och hon tyckte synd om mej och hade ett extra par. Tror jag. Hoppas att inte hon istället fick frysa på vägen hem. Jag kan inte längre se stenbumlingen som liknar en liggande tjur utanför mitt fönster, eftersom den också är täckt av snö. Ingen hare skuttar förbi. Solen lyser fram bakom husknuten. Det är helt vindstilla. Igår kväll satt jag på en libanesisk restaurang och drack några glas vitt vin. Kvinnan som serverade hade ett mycket vackert svart, långt hår. Jag funderade över livets gåtfullhet. Goran (som är idrottskamrat i Filosofernas Klubb) har börjat prata om att vi borde ordna en sällskapsresa till Libanon. "Hela klubben borde åka ner och fyllosofera lite" säjer han levnadsvist. Andra tycker att vi borde åka till Thailand. Allt är möjligt i livets labyrint. Man skulle också kunna ta tåget till Enköping och se om det händer något där. Enköping lär visst vara pepparrotens stad. Där odlades mycket pepparrot förr i världen. Man kanske skulle kunna besöka några nerlagda pepparrotsodlingar och fundera över livets förgänglighet.

"At Erice one feels that all the options of ordinary life are reversed. I do not know how else to put it. We steer our lives by certain beliefs which are perhaps fables but which give us the courage to continue living. But what happens even before you reach the "sickle" of Trapani is that you lose your inner bearings, become insecure. It's as if the giant of the mountain up there, riding its mists, had kicked away your crutches. History begins to stammer; the most famous and most privileged temple to Aphrodite in the whole of the Mediterranean has vanished without leaving a trace. The one late head of Aphrodite is nothing to write home about. The holy shrine of Eryx has been blown out like a light, yet as at Delphi, one can still smell the sulphur in the air. You feel it in the burning sun like a cold touch on the back of the neck." (Sicilian Carousel, Lawrence Durrell)

Jag har hört talas om Baalbeck som ligger i Libanon. Där finns ett antal gigantiskt stora och tunga stenar som återstår efter ett byggnadsverk. Ingen kan förklara hur man i forntiden kunnat lyfta och förflytta dessa enorma stenblock. De anses vara världens största block av huggen sten. Tre stycken är lika höga som femvåningshus och väger över 600 ton styck. Ett fjärde stenblock är nästan 245 meter långt och väger 1100 ton. På något sätt har dessa gigantiska block huggits ut, formats till perfektion och transporterats till Baalbeck från ett stenbrott som ligger flera kilometer därifrån. Dessutom var blocken skickligt infogade i väggarna på ett magnifikt tempel och på en avsevärd höjd över marknivån. Templet omgavs av 54 pelare av ofantlig storlek och höjd. En gåta i klass med Egyptens pyramider.

"Though the apple was the most palatable of wild fruits growing on trees, why should it have been given such immense mythic importance? The clue is to be found in the legend of Curoi's soul that was hidden in an apple; when the apple was cut across by Cuchulain's sword 'night fell upon Curoi'. For if an apple is halved cross-wise each half shows a five-pointed star in the centre, emblem of immortality, which represents the Goddess in her five stations from birth to death and back to birth again. It also represents the planet of Venus - Venus to whom the apple was sacred - adored as Hesper the evening star on one half of the apple, and as Lucifer Son of the Morning on the other." (The White Goddess, Robert Graves)

Jag ställer i ordning en smörgås med mjukost, potatismos och dill som jag ska äta till lunch. Mona Lisa tittar på mej från väggen. I morgon och i övermorgon ska det utföras elarbeten i min hall. Mockasinen och jag sitter både fredag och lördag på den servering som går under kodnamnet 'Kött&Fläsk'. M dricker caffe-latte och tecknar samtidigt som vi pratar. Hon gör den ena teckningen efter den andra i en strid ström. "När jag tecknar kan jag samtidigt föra ett samtal" förklarar hon. "Men inte när jag målar". Jag dricker vitt vin. När jag köper ett nytt glas vid disken berättar ägaren att han är kurd. Snart ska han åka till Kurdistan och hälsa på släktingar och vänner. "Då ska vi ha fest och dansa" säjer han och skrattar. "Kvinnorna har vackra kläder och alla är glada och lyckliga. Det är vår tradition. Vi har varit förtryckta så länge. Men vi älskar att dansa." Han kommer fram och tittar på M:s teckningar. "Dom är mycket bra" säjer han. "Tack" säjer lilla M belåtet. Ägaren bjuder henne på en chokladboll som hon glatt mumsar i sej medan hon fortsätter att teckna för brinnande livet. Konsten som liv och livet som konst.

"6 maj, måndag. Jag befinner mig i Kairo på Hotel Fontana sedan lördag kväll. Varmt och stökigt, men relativt bra hotellrum. Toaletten funkar emellertid inte nu på morron, hoppas tillfälligt.
    "7 maj. Jag åkte ut till pyramiderna, där man lurade skjortan av mig. Lustigt, som en modern pyramidtest med alla som vill ha ens pengar. Jag blev av med bortåt 400 kr på trippen! Man fick inte komma nära sfinxen, som var oväntat stor. Jag såg gravfältet intill (11 LE!). Jag gick in i pyramiden, och låg i kungakistan nån minut innan det kom folk. Blev ensam med en arab som såg ut att kunna plocka fram en kniv så jag flydde. Red på en kamel (30 LE!). Två killar såg hotfulla ut, men kamelmannen (Sabrim?) kom tillbaka (dåligt samvete, rädd för turistpolis?) och räddade mig. Växlade svart för att kompensera mig när jag kom tillbaka till Kairo. Kanske kan Sabrim hjälpa mig att klättra upp på Keops (det verkar vara förbjudet) och komma nära sfinxen? Drack 2 Stella (1 normal, 1 stark) när jag återkom till Fontana (Pyramid Breweries). Söt egyptiska dansade på discoteket och sneglade på mig." (Dagbok, 1985)

Jag vet inte om jag berättat följande historia tidigare. I så fall får det bli en repris. Jag träffade en gång en kvinna som levt många år i Grekland och lärt sej språket. Hon påstod att det inte finns något ord för bakfylla på grekiska. Det verkade mycket mystiskt så jag har tänkt på det ibland. Jag har en annan vän som så länge jag känt honom alltid druckit vitt vin, delvis för att han inte blir lika bakfull. För tre år sedan började jag följa hans goda exempel, och så länge jag håller mej till vitt vin blir jag faktiskt inte bakis. Lite trött och avslagen möjligen. Och när man tänker efter så dricker man i Grekland huvudsakligen det vita vinet Retsina som är smaksatt med kåda. Så kanske vi här har förklaringen till att grekiskan saknar ett ord för bakfull? Om det nu stämmer. Nån som vet? Nån som kan grekiska? Nån annan som enbart dricker vitt vin och därmed vet vad hon eller han pratar om?

Jag har köpt en tomtegubbe. Jag ville nämligen gärna ha lite julstämning i en mörk tid. Jag la ner det här med den röda kulan och änglaspelet. Istället köpte jag en tomte. Han är cirka 9 centimeter hög, med röd mössa, långt vitt skägg, grön jacka och vita till synes stickade vantar med röda och gröna kors och streck, bruna kängor samt en brinnande gulröd lykta i höger hand. Kort sagt en utomordentlig tomte i sina bästa år. Han ser mycket glad och gemytlig ut med bred stor näsa, små svarta ögon, vita buskiga ögonbryn, rosiga kinder, tjock överläpp (snusar han?) och röda läppar. Jag kallar honom Nisse. Jag har också en nyårsklocka som jag fick av min far några år innan han dog, på vilket årtalet 1998 står ingraverat. Såsom av en händelse blir 666 x 3 = 1998 (666 är vilddjurets tal i Uppenbarelseboken). Skumt, kusligt och oroväckande. Jag har på mitt fönsterbräde placerat min tomte bredvid ett grönt glas som jag köpt på Indiska med ett brinnande värmeljus, och sedan nyårsklockan från min far. En trio som skapar en jul och nyårsstämning utöver det vanliga. Senare fick jag dessutom en tomtegumma i present av Lilla M. God jul och Gott Nytt År önskar jag alla levande varelser i hela universum med omnejd.
    Tack för tips om Graal i Gästboken.

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 
Jag kände mej rastlös och hade ingen lust att följa Kens exempel. Istället gick jag ut för att ta en kvällspromenad. Jag följde vägen ner mot den närmaste byn, djupt försjunken i tankar. När jag var ungefär halvvägs till byn hörde jag musik och följde ljudet som blev allt starkare. Musiken kom från en klunga hus som var byggda kring en öppen plats. Nyfiken, och extra djärv tack vare vin och likör, smög jag in på gården för att se vad som försiggick.
    Jag blev genast upptäckt av några yngre kvinnor och män som skrattade och pratade i munnen på varandra. Jag svarade på engelska och det visade sej att två av flickorna läste vid ett universitet i en större stad och pratade engelska ganska bra. De berättade att det var ett stort bröllop som pågick och att jag var välkommen in på festen.
    En av flickorna tog mej under armen och jag fördes in i det största huset, in i en överdådig festsal. Min ankomst väckte allmänt jubel och jag föstes fram till ett matbord som trotsade varje beskrivning. Det dignade av maträtter av varje tänkbart och otänkbart slag, blandat med tårtor, kakor och karameller. Jag har aldrig, varken förr eller senare, sett så mycket mat av så olika slag samlat på ett och samma ställe, och jag betvivlar starkt att jag någonsin kommer att få se något liknande igen.
    Långsamt började en namnlös fasa växa inom mej. Det startade som en odefinierbar känsla av att jag råkat i ett bakhåll utan att jag förstod på vilket sätt, och blommade ut till full visshet om det katastrofala i min belägenhet. Jag var redan proppmätt! Jag kom ju precis från middagsbordet uppe på värdshuset, där jag desssutom satt i mej ovanligt mycket, upplivad som jag var av Kens sällskap. Det var bland annat det lätta illamående som kommer sej av att man ätit alldeles för mycket som drivit mej ut på min kvällspromenad. Skräckslagen vände jag mej om för att om möjligt hitta en reträttväg.
    Men det var för sent. Jag var på alla sidor kringränd av en larmande, berusad hop som skrattande räckte mej fat med de mest skiftande innehåll, flottiga korvar, köttben, pölsor, fiskar, ägg, kåldolmar, grönsaker, gröt, frukt, pastejer, ris, potatis… allt i matväg som överhuvudtaget tänkas kan mellan himmel och jord och i oerhörda kvantiteter.
    Jag försökte förtvivlat överrösta de skrikande människorna och förklara för den av flickorna som talade mest engelska att jag just ätit middag och omöjligen kunde få i mej mer. Hopplöst. Håglöst tog jag för mej från de tallrikar som tycktes vara fyllda med de minst mättande rätterna. Tuggorna växte i munnen, och runt omkring stod rödbrusiga och upphetsade bröllopsgäster och kontrollerade att jag svalde ordentligt.
    Jag var färdig att spy av övermättnad och äckel när jag oväntat räddades av att dansen drog igång. Jag knuffades ut på golvet och hamnade på rad med ett tiotal personer som höll varandra om axlarna och kastade med benen. Till höger om mej hade jag bruden. Min svullna mage värkte, jag hade sura uppstötningar och var nära att svimma. Knappt var dansen slut förrän jag trycktes upp i ett hörn omgiven av framsträckta tallrikar från barn, vuxna och gamla. Men nu hade jag fått nog. Jag kunde inte äta mer. Jag vägrade blankt.
    Ryktet spred sej som en gräsbrand genom lokalen. Den främmande gästen vägrade äta! Nu blev stämningen omedelbart hotfull och aggressiv och jag kände mej som omringad av en lynchmobb. Den flicka jag talat mest med lyckades med största ansträngning tränga sej fram till mej där jag knuffades hit och dit av folkmassan. Hon skrek på sin haltande engelska att jag var tvungen att äta, att säja nej var en förolämpning, det var ett dåligt omen, det betydde otur för bröllopsparet, människorna var upprörda och om jag inte genast började äta kunde det sluta illa för mej.
    Hatiska ögon blängde, ömsom på flickan och ömsom på mej. Det var ingen tvekan om att hon talade sanning. Jag grep med darrande hand en karamell ur en kristallskål och stoppade in den i munnen för att vinna tid.
    - Jag kan absolut inte äta mer! skrek jag till flickan. Jag har redan ätit middag innan jag kom hit! Du måste förklara för dom att jag är mätt. Maten är mycket god, men jag är mätt!
    - Det hjälper inte! skrek flickan tillbaka. Du måste äta! Annars vet jag inte vad som händer! Några av männen är mycket arga nu!
    Jag betvivlade inte det allvarliga i situationen. Jag fick fatt i en tomat och medan jag knaprade på den snodde jag runt och kikade i alla riktningar. Jag var tvungen att hitta på något. Snabbt.
    - Jag tror det är bäst att du ger dej iväg! ropade flickan i mitt öra. Människorna här är vidskepliga. Det finns inget sätt att förklara.
    Folkhopen tryckte på allt ilsknare, den böljade fram och tillbaka och tunnades plötsligt ut i riktning mot utgången. Jag grep ett köttben i höger hand och slog vänster arm om flickans midja. Genom att bita i mej stora köttstycken fick jag trycket att lätta framför mej och vi pressade oss med all kraft mot dörren. Som genom att mirakel var vi utomhus medan den övriga hopen fastnade i dörröppningen några sekunder.
    - Spring! ropade flickan. Jag ska uppehålla dom!

 
GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden