MånadsMeddelande 57. Februari 2005.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma…
Fimbulvinter, av isländskans 'jättevinter', en treårig oerhört sträng vinter, som enligt eddadikten Vafprúdnismál skulle föregå världens undergång. I nutida språkbruk: mycket kall och hård vinter.


 
L har en papegoja som blir tyst om han läggger en filt över buren. K frågar om hon får flytta in hos L. "Fungerar filten på dej också? undrar L. "Jag kan inte få barn" berättar P. "Det är nämligen ingen tjej som vill ligga med mej." - "Det här måste vara dårarnas paradis" säjer X. K föreslår att bargäster bör medföra ett litet strykjärn för att stryka skrynkliga sedlar. V har flyttat till en lägenhet som bara är 18 kvadratmeter stor. Eftersom han själv upptar bortåt 4 kvadratmeter planerar han en mycket liten inflyttningsfest som dessutom till stor del kommer att försiggå i trappuppgången. Några gäster i taget får turas om att komma in i lägenheten under tre minuter och äta snittar och dricka vin. "En perfekt plan" säjer V lugnt. "Jag har som ni hör läget under full kontroll." Kent köpte en milkshake men när han kom hem kunde han bara hitta ett sugrör. "Dom tar bra betalt för ett sugrör på McDonald's" konstaterar han. "Dyraste sugröret jag har köpt. Vore nåt för konsumentombudsmannen att undersöka."

"And Palermo, despite the fine presence of a colourful capital, exuded simply stress. It was everything that we had come to Sicily to get away from! Yes, the physical amenities were there, the hotel was large and comfortable; but there had been a strike of personnel and the beds were not made, while the meals had to be on the self-service pattern and luggage had to be man-hauled into lifts. Inevitably there was a bit of irritation and Roberto, always sensitive, began to feel once more that everything was his fault." (Sicilian Carousel, Lawrence Durrell)

Ett lätt snöfall utanför mitt fönster. Det har hittills varit en mild vinter vilket jag är tacksam för. Johan och jag har gjort årets första spelning, på Stacken, den här gången tillsammans med Sanna, den levande fyrverkeripjäsen. Thomas Almqvist dök upp från ingenstans, kul att träffa honom igen. Efteråt hamnade vi hemma hos Cissela, vars dotter hade sjungit på Nalen samma kväll i en deltävling för rockband och kommit på andra plats och därmed gått vidare. Stackars Sune har fått lunginflammation. Jag träffade lilla M på Centralen och vi pratade i timmar som vi brukar. Lilla M har ett nytt projekt på gång, vi får se hur det går med det. Tillbaka till Västerås, orkanens tysta centrum. Livet tultar fram som en trött nallebjörn. Snön faller och omgivningen förvandlas sakta till ett julkort. Jag petar förvirrat bland mina olika åtaganden, vilket bara förvirrar situationen ytterligare.

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 

    Jag talade om vad jag hette och berättade att jag kom från Sverige.
    - Vad tänkte dom göra med mej igår egentligen?
    - Äsch, alla var så fulla efter tre dagars festande, sa Madelen. Men om du inte kommit undan hade du nog fått stryk. Det var ett dåligt omen för bröllopsparet att du vägrade äta. Men det är glömt nu.
    - Jag äter idag istället, sa jag och mumsade vidare. Hälsa dom det! Bättre sent än aldrig.
    Det blev tyst ett tag. Nu kom nästa överraskning. Ken kom inpromenerande och satte sej utan vidare vid bordet.
    - Hej! sa han. Jag ser att ni redan har bekantat er.
    Jag gick i trance igen.
    - Känner ni varandra? utbrast jag.
    - Det är klart, sa Madelen muntert.
    - Jag har redan ätit frukost, sa Ken och tittade på klockan. Ska vi ge oss iväg?
    Alla reste sej utom jag.
    - Kom nu, sa Sara och tog mej i armen. Vi ska på sightseeing!
    Vi gick ut och fram till en bil som stod parkerad framför värdshuset. Ken stegade ett varv runt bilen och öppnade alla dörrar.
    - Varsågoda och stig in! sa han. Avgång om någon minut.
    Ken satte sej bakom ratten och körde uppåt bergen.
    - Hur känner ni varandra egentligen? kunde jag inte låta bli att fråga.
    - Ken har bott här på värdshuset av och till i flera år, sa Madelen. Titta vilken utsikt!
    - Ken måste vara en av eleverna, tänkte jag. Kanske flickorna också?
    Jag frågade inte mer.
    Vi körde runt hela dagen, vi var på marknad i små bergsstäder, vi drack kaffe på små kaféer, vi pratade med folk, tittade på kyrkor, beundrade landskapets skönhet och fotograferade. Madelen och Sara hade gjort i ordning en matsäckskorg och vi hittade ett underbart vackert ställe på en högt belägen bergsluttning vid en bäck där vi slog oss ner och dukade upp. Luften var ljum och frisk, utsikten var nästan overklig i sin skönhet, med bergen, dalarna, ängarna och åkrarna, de små byarna och städerna, ljuset, det enorma perspektivet, färgerna, vattnet, himlen, molnen. Bortom den närmaste bergskedjan kunde vi se ett regnområde och en svag regnbåge.
    Vi satt på en medhavd filt och flickorna plockade ur matsäckskorgen. Det var frukt, bröd, ost, grönsaker, nötter och mineralvatten. Men inget kött av något slag.
    Fridfullheten var fullständig. Ingen av oss talade. Jag satt avslappnad och tittade ut över landskapet. Jag kände mej harmonisk och faktiskt lycklig. Solen hade påbörjat sin nedåtgående bana för länge sedan och vi var på väg in i den obestämbara zonen mellan eftermiddag och kväll. Jag tror vi hade suttit så kanske en timme, försjunkna i våra egna tankar, det enda som hördes var bäcken som porlade, en och annan fågel och en enstaka bil som passerade på vägen långt där nere. Det var en djup och gemensam kontemplation, stillsam, som i en kyrka, nästan som en bön. Vi hade alla blickarna riktade åt samma håll, ner mot dalen. En lätt vind blåste upp. En fågel flög förbi.
    Utan förvarning singlade ett stort, metallglänsande föremål upp över träden på höger sida och passerade rakt förbi oss över himlen på kanske tvåhundra meters håll. Det var en platt, skivliknande, rund farkost med en kupol på översidan och ett mörkare parti på undersidan, den var trettio, fyrtio meter i diameter och gjord av ett skinande material som liknade både metall och glas, en solkatt blixtrade till när farkosten vickade i luften och svävade upp mot en bergskam och var borta.  
GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden