MånadsMeddelande 60. Maj 2005.

Fortfarande dröjer sej kylan kvar och någon riktig värme är det inte i skuggan. Jag har hälsat på i ett sommarstugeområde och druckit rödvin och ätit hälsosam mat samt umgåtts med tre katter och en vän. Ett trevligt miljöombyte för en trasig poet, om jag nu mot förmodan förtjänar en sådan titel. Johan och jag har spelat i Göteborg, staden vid regnbågens slut. Det verkar vara regn i luften. Min dator hängde sej men den vänlige datadoktorn L hjälpte mej per telefon. Hopplöshetens hammare hänger hotfullt över mitt arma huvud. Eller är det förhoppningens tunga slägga? Välj själv. Jag har fått en krukväxt av en granne som jag försöker hålla vid liv (krukväxten alltså) trots att jag inte är kvalificerad för ett sådant högteknologiskt arbete (det rör sej om att hälla vatten i lagom mängd i krukan). Jag har vidare fått hembakat bröd av nämnde granne. Jag har också fått två ljusbehållare för värmeljus av M2. Presenterna haglar över mej som om jag hade gjort mej förtjänt av dom. Nu ska jag ner till Hörnbjörnarna för att se vad som där har timat, vad som där sej tilldragit haver. Kort sagt om det hänt nåt. D drar en rolig historia. Två hästar pratas vid efter ett besök i Stockholm. Den ena hästen säjer att Stockholm är en vacker stad. "Ja, men Hötorget var en besvikelse" säjer den andra hästen. Ramlade in på Blå Månens Bar. Fullt med människor som hade trevligt. Alltid trevligt när folk har trevligt. J försökte i sin generositet köpa en Jäger eller liknande till mej men blev nekad. Antagligen hade han redan avverkat sin kvot för kvällen. Jag vandrade mellan barerna och dansgolven och kvällens avslutning försvinner i ett dimmigt tecken (se 'Stäppvargen ' av Hermann Hesse). Jag hade tidigare varit hemma och ätit vegobullar med bönor och grönsaker och haft ett långt telefonsamtal med Lilla M som var orolig eftersom hon inte fått tag på mej. Jag hade varit borta i ovan nämnda sommarstuga och dessutom kopplat bort telefonens ringsignal och glömt att återställa den. Lilla M är alltid orolig för att jag ska råka ut för något i verklighetens farliga ytterområde. Skönt att åtminstone någon tänker på en stackars usling som irrar runt i en galax långt, långt borta. Häromveckan stukade jag exempelvis foten och haltar nu omkring som en fågelskrämma från ett leksaksmuseum. Ögonblicksbilder från ett avbrutet liv. "Donīt forget that giving happiness also brings happiness." - "Love gives naught but itself and takes naught but from itself." (Karamelltexter från kaffestället 'Rost'). Nästa hörnbjörnshistoria: En kvinna köper en garderob på Ikea. Hon åker hem och skruvar ihop garderoben. En spårvagn kör förbi på gatan och skakningarna från spårvagnen får garderoben att rasa ihop. Kvinnan monterar på nytt ihop garderoben, en annan spårvagn passerar och garderoben kollapsar. Kvinnan ringer Ikea och klagar, varefter en montör anländer för att noggrant skruva ihop garderoben. För att vara riktigt säker stiger han in i garderoben och börjar skruva även där. Samtidigt kommer kvinnans man hem, får syn på garderoben och öppnar dörren. "Du kommer väl inte att tro mej" säjer montören, "men jag står här och väntar på spårvagnen."

"A poem which is moon-magical enough to walk off the page - if you know what I mean - and to keep on walking, and to get under people's skins and into their eyes and throats and hearts and marrows: that is more-than-coincidence at its most miraculous. And Solar Apollo, for all his new thinking-machines and rhyming dictionaries and analytic courses in poetry-writing, can't begin to imitate it." (The White Goddess, Robert Graves)

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 

    När vi kommit tillbaka till värdshuset åt vi middag och hade en underbar kväll tillsammans. Ken pratade om Platon och Sokrates och vi flamsade och babblade om allt möjligt. Vid niotiden skjutsade Ken ner flickorna till byn, jag följde med och vi kom överens om att träffas vid frukosten nästa morgon.
    När vi var hemma igen drog sej Ken tillbaka till sitt rum "för att läsa" som han sa. Jag tog som vanligt en kort kvällspromenad innan jag följde hans exempel.
    Jag brukar nästan aldrig drömma (eller också är det så att jag inte kommer ihåg mina drömmar), men den här natten hade jag för ovanlighetens skull några långa och detaljerade drömmar med förbluffande skärpa.
    Först drömde jag att jag var på semester i Paris. Jag klev uppför Eiffeltornet i en brant trappa och det var fullt med folk före mej och efter mej som också klev uppför trappan, samtidigt som en annan ström av människor var på väg nerför. Människorna som passerade på väg nerför pratade alla möjliga främmande språk med varandra och jag kunde förstå att de kommenterade tornet och utsikten. De talade engelska och tyska och franska och italienska och spanska, jag hörde språk som jag trodde var ryska och kinesiska, jag hörde finska och grekiska och många märkliga språk som jag inte ens vågade gissa vad det kunde vara.
    Ett par passerade förbi och diskuterade med varandra på det underligaste språk jag någonsin hört. Det var en slags sjungande satsmelodi med ganska tydligt markerade ljud och det lät mycket exotiskt. När de hade gått förbi mej vände jag mej om i trappan och tittade efter dem och undrade nyfiket från vilket främmande land de kunde komma. Samtidigt var det som om något välte i huvudet på mej och plötsligt hörde jag att det sällsamma språk de talade var svenska!
    Nästa dröm utspelades i värdshuset. Jag drömde att jag åt middag med Ken och han talade om Sokrates.
    - När det gällde viktiga avgöranden lyssnade Sokrates till en gudomlig röst som han menade sej uppfatta i sitt inre, förklarade Ken. Förstår du vad jag menar?
    - Inte riktigt, erkände jag.
    Ken stoppade en bit bröd i munnen och tuggade.
    - Sokrates hade en egenhet som väckte förundran. Utan synlig orsak kunde han plötsligt stanna, orörlig och främmande för omgivningen. Han sa att han vid dessa tillfällen lyssnade till en inre stämma som han kallade daimonion.
    Ken tuggade och svalde. Jag lyssnade uppmärksamt.
    - Denna inre röst, daimonion, varnade Sokrates för faror eller för att begå fel. När Sokrates valde att gå i döden var det för att hans inre röst inte hade varnat honom. Därför visste han att han gjorde rätt. Därför var han säker på att han var på väg mot något gott, och att det var bättre för honom att han nu fick dö och bli befriad från det jordiska. Därför, menade han, hade den inre rösten inte varnat honom.
    - Sokrates var alltså övertygad om att den inre rösten var ofelbar, konkluderade jag.
    - Javisst. Daimonion var den inre kompass han styrde efter och obetingat litade på. Han var fullständigt säker på att denna inre röst förde honom mot det som var rätt och gott för honom i hans situation, och att varje avsteg han gjorde från den rätta vägen berodde på att han inte brytt sej om att följa den inre röstens vägledning.
    Ken drack en klunk mineralvatten och fortsatte.
    - Sokrates attityd påminner om Tao, ett filosofiskt begrepp från det gamla Kina. Tao betyder vägen, den riktiga vägen, Himlens väg. Det representerar principen eller normen efter vilken man bör leva. Den vise som följer den riktiga vägen verkar utan att handla och lever i enkel ro, utan ambitioner. Eller som Sokrates formulerade saken; för en god man ges det inte något ont vare sej i livet eller i döden och hans öde står alltid i gudarnas hand, inte heller Sokrates öde har gestaltats av en slump.
    Ken tittade ut genom fönstret och satt tyst en stund.
    - Tao är den primära, eviga, allestädes närvarande, skapande och ordnande principen i världen, sa han. Tao kan inte beskrivas eller definieras eftersom det är egenskapslöst och primärt i förhållande till alla andra företeelser. Det kan bara extatiskt förnimmas av den som gör sej tom, befriar sej från all världens ävlan och lever ett enkelt och flärdfritt liv i mystisk samklang med naturen.
    - Men det låter nästan som lurendrejeri att tala om något som inte kan beskrivas och definieras och saknar egenskaper, invände jag.
    Ken lyste upp.
    - Bra! sa han. Du är med i tankegången. Vi ska återvända till det där en annan gång. Nu vill jag bara påpeka att det här är en dröm!  

GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden