Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 

    Jag kunde inte tänka en enda tanke. Efter en lång stund började jag långsamt gå vidare. Där värdshuset borde stå fanns absolut inget annat än en gräsbevuxen slänt, en del buskar och ett par träd. Jag satte mej på en sten och lutade huvudet i händerna.
    Vad var det som hände? Vad kunde jag göra? Drömde jag verkligen fortfarande? Jag måste använda mitt sunda förnuft och inte handla i panik.
    All min packning hade försvunnit med värdshuset. Lyckligtvis hade jag plånboken med mej, och en hel del pengar. Jag hade de kläder jag bar på kroppen, resterna av matsäcken och en armbandsklocka. Det var allt.
    Vad skulle jag göra? Ken hade bott på värdshuset och… flickorna! Sara och Madelen bodde ju nere i byn! Om jag gick ner till husen där jag var på bröllopsfest kanske jag kunde få tag i dem. Utmärkt. Något mer? Tja, överhuvudtaget kanske jag kunde snoka reda på ett eller annat nere i byn. Det var i alla fall värt ett försök.
    Så jag promenerade iväg neråt dalen, fylld av onda aningar som bara växte. Borde jag inte kunna skymta byn mellan de där kullarna? Förra gången jag kom, hade jag inte sett de närmaste husen bakom den här kröken? En kall hand kramade mitt hjärta. Det var ingen tvekan längre.
    Hela byn var som bortsopad från jordens yta!
    Jag gick med tunga steg efter hela den sträckning där byn hade legat. Allt var sej likt, det var bara det att byn var borta. Inte ett hus. Inte en människa. Bara träd, buskar och gräs.
    Nu var goda råd verkligen dyra. Vad in i helvete skulle jag ta mej till? I ren distraktion, upptagen av mina vilt roterande funderingar, fortsatte jag att gå längs vägen.
    - Är det dags att komma nu? sa en barnslig röst i irriterad ton. Jag vet inte hur länge jag har väntat. Skulle inte du ha varit här redan imorse?
    Jag snodde runt. På en grenklyka i ett stort träd satt en flicka som såg ut att vara i tioårsåldern.
    - Nåja, bättre sent än aldrig. Då sätter vi igång då, så vi blir färdiga nån gång. Är du beredd?
    - Beredd på vad? sa jag förbluffad och stirrade som förhäxad på den lilla flickan som hade långt mörkt hår, en stor mun, röd klänning och nakna fötter med vickande tår.
    - Spela inte dum nu, sa flickan ilsket. Du ska lösa de sju heliga uppgifterna förstås, varför tror du annars att jag är här? Dumbom! Är du klar för den första uppgiften?
    Jag bara gapade.
    - Du ska med tankens makt konstruera en evighetsmaskin, förkunnade flickan. Du har en minuts betänketid från och med nu!
    Hon tryckte resolut på ett stort tidtagarur som hon hade fiskat upp ur en ficka på klänningen.
    - Men hör nu här, sa jag nervöst, vad är det egentligen som pågår? Vem är du? Och vad är det för uppgifter du pratar om?
    - Tio sekunder, sa flickan med ödesdiger röst och knackade med ett finger på sitt tidtagarur.
    - Men… försökte jag, jag förstår inte riktigt…
    - Femton sekunder, sa flickan hotfullt.  

GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden