MånadsMeddelande 65. Januari 2006.

Marias och min bok "Det snöar i Edens lustgård" har nu kommit ut på Förlaget Mormor. Vi hade bokrelease på Mondo i Stockholm. Till och med Kung Sune tog på sej sin finaste kostym och slips och infann sej. Han hade inte varit i Stockholm på sådär trettio år. Nu tog han bussen från Västerås och hamnade i ett hav av tokiga människor som rusade hit och dit i en myrstack av okontrollerat vansinne. Han var nära att bli nertrampad men kom undan med blotta förskräckelsen och tog en taxi till Medborgarplatsen. Berättelsen om Kung Sunes äventyr i Stockholm skulle kunna fylla en hel bok. Bland annat vräkte han omkull redaktören för Playboy med stol och allt på restaurang Il Tempo. Ett svårslaget rekord som står i en klass för sej till och med i Kung Sunes annaler.
    När vi kom hem till Johan Johansson, sent på natten (Johan hade som klok strateg åkt hem många timmar tidigare) stod en flaska vodka från Tallinn på köksbordet. Johan hade nämligen nyligen varit i Tallin och spelat med Diamond Dogs eller gjort något annat minnesvärt. Johan har en jättegarderob full med sprit från hela världen. Själv dricker han nästan aldrig starksprit. Förrådet är till för hans gäster. Sune och jag drog i oss tre fjärdedelar av flaskan blandat med apelsinjuice som jag stal ur kylskåpet. Sune sov på Johans soffa fullt påklädd i kostym och slips (som han hastigt rättade till på morgonen). "Sådärja" sa han belåtet. "Så är man fit for fight igen".
    Vi drog i oss den sista fjärdedelen av flaskan från Tallin till frukost plus lite bröd och ost och ett äpple. Vi åkte ut till Solvalla tillsammans med min före detta revisor och hans bror och fru, och Sune trasslade ihop 2 rätt på V-75 och drog i sej en lyxmiddag och några flaskor vin. "Delicious" smackade han förtjust. En kung Sune vet man aldrig var man har.
    På natten sov vi över hos revisorns bror, som hade mer sprit och öl och vin än någon bar och restaurang som Sune nånsin sett. Som sagt, hans äventyr skulle kunna fylla en hel bok. "Det var en riktigt ordentlig repa" sammanfattade han expeditionen för Hörnbjörnarna.

Kapten Haddocks häpnadsväckande teori:
    Det är ju så att den gamle sjöbjörnen utvecklat en egensinnig teori angående jordklotets klimatförändring. Han har nu vädjat till mej om att jag måtte publicera hans epokgörande teori på min hemsida, på det att mänskligheten ska kunna ta del av hans revolutionära och därmed omstörtande tanke i denna allt mer aktuella fråga. "När kommer ni senast ihåg en riktigt kall vinter" frågar han provocerande och blänger olycksbådande till höger och vänster vid bardisken. Alla darrar av skräck. "På sextiotalet" besvarar han triumferande sin egen fråga. "Det som har hänt är helt enkelt att allt mer mörkhyade människor flyttat norrut. Eftersom mörkhyade människor drar till sej mer solljus har värmen på norra halvklotet gradvis höjts. Lätt som en plätt!" informerar han de övriga fullständigt ointresserade Hörnbjörnarna. "Det är inte konstigt att det är kallt vid polerna" understryker han. "Där finns det ju bara vit snö och is. See what I mean?"
    Kapten Haddock, bör det understrykas, har under sitt långa och händelserika liv ofta varit maskinist på fartyg söder om ekvatorn där han, kan man förmoda, gjort sina iaktagelser och dragit sina geniala slutsatser om vår tids ödesfråga. Eller, som han själv säjer: "Jag har gått på värmen."
    "Därmed har vi också lösningen på klimatförändringsproblematiken" föreläser han med den insiktsfulles hela lugn. "Vi mer vithyade får helt enkelt i större utsträckning flytta till det södra halvklotet. Därigenom kan vi återställa och återupprätta klimatbalansen och sålunda gå en lycklig och harmonisk framtid till mötes. Kan jag få beställa ett glas rött vin till förresten, medan jag väntar på bussen! Jag får ont i knäna av öl."
    "Jag ska heller inte utesluta att medkänslan, värmen och familjekärleken hos människor på sydligare breddgrader är den innersta orsaken till att deras förflyttning norrut orsakat en värmetransformation."
    Så avslutar den gamle sjöbusen sin fascinerande föreläsning och återgår till drickandet. "Det är trots allt därför jag är här" muttrar han.
    Jag har för övrigt aldrig hört kapten Haddock - även kallad Ismannen eller C.C. - använda svordomar eller fula ord. Till skillnad från seriefiguren med samma namn. Alla vid Kapten Haddocks bardisk äro för övrigt seriefigurer. Vi äro alla tecknade figurer i Guds stora Kalle-Anka-galleri.

 
 
 
Nu fortsätter boken GRAAL.  
 
 

    Krokodilen rörde huvudet fram och tillbaka. Så plaskade hon till med stjärten och flöt in parallellt med strandkanten. Jag bad en stilla bön och steg upp på hennes rygg och sjönk på knä. Krokodilen vände på huvudet som för att kontrollera att jag var på plats, därefter började hon långsamt men kraftfullt att simma rakt ut i strömfåran. Jag försökte så gott jag kunde följa med i hennes kroppsrörelser. Det kändes lite grann som att rida på en hästrygg.
    När vi nått halvvägs över floden vände jag på huvudet och såg att den lilla flickan steg upp på en annan krokodil och följde efter mej. Den krokodil jag själv satt på nådde den andra stranden och jag hoppade torrskodd i land.
    - Tack så mycket! sa jag till krokodilen. Tack så hemskt mycket!
    Den jättelika krokodilen blinkade med ena ögat och öppnade på käkarna. Det såg nästan ut som om den skrattade. Så piskade den med stjärten, vred runt i vattnet och dök i djupet. Flickan skuttade i land från sin egen krokodil, hukade sej ner och klappade den på huvudet.
    - Jaha, sa jag. Det var det. Vad gör vi nu?
    - Var inte uppkäftig, sa flickan hotfullt. Floden vi har korsat är Livets Flod. Det här är Dödens Strand. Här börjar Dödsriket. Och nu kommer Eldprovet! Så flina lagomt, så du inte sätter flinet i halsen!
    - Varför är du så ilsken? sa jag.
    - Lägg dej inte i det du, fräste flickan. Mallgroda! Okay, du har klarat fyra prov. Nu kommer det femte. Eldprovet. Häng med här!
    Hon travade uppför strandbrinken och jag var henne tätt i hälarna. Jag hade accepterat min situation och ville bara få det hela överståndet. Eldprovet? Det lät olycksbådande. Vi kom in i en trång ravin med höga klippväggar på båda sidor. Ungefär hundra meter längre fram dånade en flammande eldvägg och en het vind strömmade emot oss.
    - Den vägen! sa flickan och pekade framåt mot eldväggen. Genom elden. Fem minuter.
    Fy fan. Jag blängde i riktning mot den dånande eldmuren. Men flickans surmulna attityd hade börjat irritera mej riktigt ordentligt. Så lätt tänkte jag inte ge upp! Det måste finnas ett sätt att klara också detta prov. Men att springa rakt in i elden verkade rena självmordet. Som en mal som flyger in i en ljuslåga. Ikaros som störtar med brinnande vingar. Det var något som inte stämde. Det måste finnas en hake någonstans. En finurlighet. Något jag skulle inse. Eller konfrontera. Bli varse. Bli medveten om. Ett prov ska pröva en förmåga, en färdighet, testa en egenskapů
    Jag gick med långsamma steg mot eldväggen. Dånet och hettan blev snabbt starkare. Det var som att gå in mot en brinnande ugn. Evigheten. Förädlingen. Kärleken. Döden. Nu vet jag!
    Jag sprang så fort jag kunde tillbaka till floden och slängde mej raklång i vattnet vid strandkanten och rullade runt tills jag var genomdränkt från topp till tå. Sedan rusade jag upp igen, in i ravinen och med våldsam fart in i tunneln av eld!
    Poff! Det var ingen tunnel av eld utan just en vägg, mindre än en halvmeter tjock. Jag var omedelbart ute på andra sidan utan att ha märkt mycket mer än en het pust. Det var som att snabbt föra fingret genom en ljuslåga.
    Den femte uppgiften handlade inte om att oskadd ta sej genom ett brinnande inferno. Det bara såg så ut. Men det var en illusion, en bedräglighet. Egentligen handlade det om förtröstan, tillit, förtroende, tillförsikt, tilltro. Elden var en bluff, den var ofarlig men såg livsfarlig ut. Endast den som genomskådade situationen skulle våga springa in i elden. Den som insåg att en helig uppgift inte kunde gå ut på att bränna någon levande insåg samtidigt konsekvensen - att elden var ofarlig. Den som ägde förtröstan kunde därför rusa in i elden fast det tycktes vara som att rusa rätt i dödens käftar.
    Jag stannade upp på andra sidan elden, andfådd och upphetsad. Eldslågorna falnade och försvann. Den lilla flickan kom buttert sjavande med händerna nerstuckna i klänningens fickor. Utan ett ord gick hon förbi mej och fortsatte genom ravinen. Jag hängde efter. Efter en stund kom vi in i en skog. Flickan stannade i en glänta och sa:
    - Ja. Så var det uppgift nummer sex.
    - Låt höra! sa jag och försökte slappna av.
    Flickan petade med sina nakna tår bland de torra löven på marken.
    - Det är en enkel uppgift, sa hon. Du ska leka med din egen skugga.
    - Leka med min egen skugga? upprepade jag misstroget.
    - Som sagt. Börja nu!  
 
 

      

GRAAL fortsätter i nästa MånadsMeddelande 

Tillbaka till Övriga månadsmeddelanden