4.

Jag gjorde en hastig inspektion av mina två rum. Det ena var uppenbarligen avsett som sovrum och det andra som arbetsrum. Golv, väggar och tak var av slätpolerad sten och golven saknade mattor. Möblerna var av obehandlat trä. Det fanns ingen tröskel mellan rummen.
   På ett bord stod en stor skål med olika sorters frukter. Jag satte mej vid bordet och började undersöka frukterna. Många var okända för mej och en del hade de mest oväntade färger och former. En annan skål var fylld med bär av känt och okänt slag. Dessutom fanns det några muggar och två kannor med lock.
   Båda kannorna var kalla på utsidan. Men i den ena fanns en het kaffeliknande dryck och i den andra en iskall ljusblå dryck. Den kaffeliknande drycken hade en lätt krydd-doft och smaken är svår att beskriva. Någonstans mellan fikon, mint och kola skulle jag vilja föreslå. Den kalla drycken hade en obestämd doft av frukt och en svag smak som påminde om en blandning av melon och björnbär.
   Jag tuggade tankfullt i mej några frukter och drack en mugg fikonkaffe. Jag hade två ansträngande dagar bakom mej och kände mej både stel och trött. Dessutom var jag hungrig. Det knackade på dörren.
   - Kom in!
   John stegade in med ett brett leende i ansiktet. Efter honom kom en kvinna som såg ut att vara i trettioårsåldern.
   - Hej, sa John. Det här är Ajno.
   Jag reste mej och skakade hand.
   - Ajno är en av de få i Shambhala som liksom jag talar svenska, fortsatte John. Det är vi två som i första hand ska hjälpa dej under din vistelse här. Ska vi sätta oss en stund?
   Vi slog oss ner vid bordet. Jag hällde upp lite mer fikonkaffe, John och Ajno föredrog melondrycken.
   - Hur är dom här dryckerna gjorda? undrade jag nyfiket.
   - Vi gör dom direkt i kannan, svarade Ajno och skrattade. Vänta så ska jag visa dej!
   Hon reste sej och hämtade ännu en kanna från en hylla. Hon öppnade locket och visade att kannan var tom.
   - Det är bara att lägga ner lite frukt och bär efter egen smak.
   Hon skalade en banan och la ner i kannan tillsammans med en handfull röda bär.
   - Sedan fyller man på vatten.
   Hon fyllde kannan med vatten ur en kran på väggen.
   - Det är rent källvatten som kommer från jordens inre. När man trycker på den här lilla knappen så pulvriseras bananen och bergsbären med ultraljud och blandas samtidigt med vattnet. Ringen runt kannans hals är vridbar. Med den ställer man in temperaturen från iskallt till kokhett och genom att trycka på den här knappen får man den önskade temperaturen.
   - Och vem ställde i ordning dom här kannorna?
   - Det gjorde jag när vi fick meddelande om att ni var på väg ner i dalen.
   Det blev en stunds tystnad.
   - Vi ska alldeles strax äta middag, sa John. Upptäckte du duschen inne i sovrummet? Jag ska visa dej hur den fungerar.
   Jagg tog en hastig dusch. Torkningen skedde snabbt med hjälp av en varm luftström. Det fanns också badkar och toalett. John la mina kläder och tygsandaler i en vägglåda och skjöt in den.
   - Så fort lådan skjuts in i väggen rengörs kläderna, förklarade han och drog ut lådan igen.
   - Hur går det till?
   - Det kan jag inte förklara på rak arm, sa han och skakade kläderna. Men det är en slags dematerialiserings-teknisk process.
   - Ni saknar tydligen inte avancerad teknik.
   John skrockade.
   - Hade du väntat dej det?
   John, Ajno och jag gav oss nu iväg genom korridorer och rum.
   - Vi ska som sagt äta middag till att börja med, sa John. Jag antar att du är hungrig vid det här laget.
   - Jovisst.
   - Vi ska äta hos Arci.
   - Vem är Arci?
   - Det får du snart veta.
   Vi stannade vid en dörr och Ajno knackade lätt. Dörren öppnades inifrån av en medelålders kvinna.
   - Välkomna! Jag är precis klar med maten. Det här är vår gäst förstår jag, trevligt att träffas. Jag heter Arci.
   Vi slog oss ner kring ett dukat bord. Arcis lägenhet såg i stort sett ut som min egen. På bordet fanns stora fat med frukt och bär, men också varma och kalla grönsaker och dryckeskannor.
   - Varsågoda då! sa Arci och slog ut med armarna. Jag hoppas det ska smaka.
   Jag glupade i mej med god aptit. Till min förvåning konstaterade jag att varken Ajno eller Arci åt annat än frukt och bär. Det var bara jag och John som också åt grönsaker och inte heller John tog så mycket av den varan.
   - Ni äter inga grönsaker? sa jag trevande.
   Arci skrattade.
   - De flesta i Shambhala äter faktiskt bara frukt och bär, sa hon.
   - Kan ni leva på det?
   - Javisst, det är fullt tillräckligt för nästan alla här. Men det finns också dom som äter lite grönsaker.
   - Men är det verkligen tillräckligt med näringsämnen i frukt och bär?
   - Ja, vi har många olika sorters frukt och bär som är okända i den yttre världen och som är betydligt näringsrikare än vad du är van vid. Men anledningen till att vi kan leva på bara, eller nästan bara frukt och bär är en annan. Det beror på att vi har nått en högre utvecklingsnivå och därför inte längre kan tåla den grova föda som grönsaker är. Liksom du har lämnat köttätandet bakom dej har vi lämnat grönsaksätandet bakom oss.
   - Hur vet du att jag inte äter kött? Det är John som har skvallrat förstås.
   Arci gjorde en lustig grimas.
   - Jag vet faktiskt en hel del om dej, log hon. Du tror väl inte att det är en slump som har fört dej hit?
   - Nå, varför är jag här?
   Arci gestikulerade med händerna.
   - Om det inte är en slump så återstår bara den möjligheten att du har inbjudits hit som en del av en plan.
   - En plan?
   - Naturligtvis. Antingen är en sak slumpmässig eller också är den planerad. Något annat alternativ existerar inte.
   - Och vem har planerat att jag skulle komma hit?
   - Det har du faktiskt själv gjort i samarbete med oss och inom ramen för mer omfattande planer som ingår i Den Stora Planen för hela planeten. Den planen ingår i sin tur i den planläggning som finns för solsystemet, vintergatan och så vidare.
   - Vänta nu! Skulle jag själv ha planerat att komma hit?
   - Javisst.
   - Omedvetet?
   - Tja, det kanske man kan säja. Det har skett i tidigare liv och innan du inkarnerade till ditt nuvarande liv. Medvetandet eller själen kan aldrig dö. Den lever vidare och bygger så småningom upp en ny fysisk organism.
   Jag satt tyst en stund.
   - Men varför är jag här?
   - Det ingår i en uppgift som du har bestämt dej för att försöka utföra. Vi har alla något att göra och något att lära i varje liv. Vi deltar i en planerad utvecklingsprocess mot allt högre existensformer. Varje nytt liv är ett steg på en utvecklingstrappa.
   - Och vad skulle min uppgift gå ut på?
   - Det måste du själv bli klar över. Jag vet det inte helt och hållet även om jag i stora drag misstänker vad det kan komma att röra sej om. Under alla förhållanden är det antagligen meningen att du ska finna ut det under din vistelse i Shambhala.
   - Hur länge får jag stanna?
   Arci, John och Ajno skrattade alla tre.
   - Du får stanna precis så länge du vill, sa Ajno. Men helt säkert kommer du att lämna oss så småningom, för din uppgift finns ute i världen. Utvecklingen på jorden har gått in i en stor kris och ett definitivt avgörande närmar sej. Det är därför du är här.
   - Vad kan jag göra åt världsutvecklingen?
   - Du kan utföra din mission så gott du kan, svarade Ajno. Ingen kan göra mer, och mer kan heller inte begäras. Vi har alla en mission.
   - Vad är det för avgörande du nämnde?
   - Det närmar sej ett avgörande inom alla mänskliga erfarenhetsområden. Det kan liknas vid att föda ett barn. Vi är på väg in i en helt ny världskultur och det sker inte utan födslovåndor. Bland annat blir det ett tredje världskrig.
   - Ett världskrig till?
   - Ja.
   - Kan det inte förhindras?
   - Absolut inte. Det är en del av Den stora Planen. Man kan inte hindra ett barn från att födas.
   Jag häpnade.
   - Du kan inte vara allvarlig! Vad är det för mening med krig?
   - Det finns en mening med allt, sa Ajno med fasthet. Slumpen existerar inte, begreppet slump är ett hjärnspöke. Jordens mänsklighet befinner sej i en intensiv utvecklingsprocess. Alla erfarenheter är ett resultat av våra egna tidigare handlingar, i nuvarande eller tidigare liv. Vi måste skörda det vi har sått, helt enkelt för att lära oss hur tillvarons energier fungerar. Mänskligheten har dragit på sej många krig och tyvärr är det ännu inte slut. Men vi närmar oss slutet nu. Tämligen snart kommer krig att bli olagligt.
   - Vem ska få en sådan lag att fungera?
   - En världsstat kommer att bildas med polisiära och juridiska befogenheter. Nationell vapenmakt kommer att förbjudas. Krig blir olagligt på samma sätt som mord är olagligt redan idag. En internationell domstol kommer att döma i tvister mellan olika länder. Vi får ett demokratiskt världsparlament.
   Jag var på nytt oförmögen att yttra mej. Jag kände mej tvungen att smälta all information. Det blev tyst.
   - Jag vet inte vad jag ska säja, muttrade jag till sist.
   - Har ni något emot att jag spelar lite? undrade John.
   - Ett utmärkt förslag, sa Arci belåtet.
   Hela vårt samtal hade skett på engelska.
   - Är engelska det språk ni använder i Shambhala? frågade jag medan John satte sej vid ett litet vitt piano.
   - Här finns nästan alla nationaliteter representerade, svarade Arci. Vad jag vet är det bara Ajno och John som talar svenska. Många kan naturligtvis de stora världsspråken som exempelvis engelska, tyska, franska, spanska, italienska. Alla talar desssutom latin.
   - Åh. Tyvärr kan jag inte latin.
   Arci log mjukt.
   - Jag vet, sa hon.
   Det blev åter tyst i det lilla rummet. John spelade ett långsamt och bländande vackert stycke på pianot. Jag blundade och lyssnade.
   - Vem har skrivit det? frågade jag när han slagit slutackordet.
   - Det har jag gjort själv, sa John.

Tillbaka till Övriga meddelanden