I Johannesevangeliets nittonde kapitel beskrivs en episod som väckt min nyfikenhet. Josef från Arimatea har fått Pilatus tillstånd att begrava Jesus. Men Josef är inte ensam. Han har sällskap med Nikodemus, den man som kom till Jesus på natten och diskuterade reinkarnation.

"Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och aloe, vid pass hundra skålpund." (Joh.19:39).

I den nya bibelöversättningen får vi veta att hundra skålpund är omkring trettio kilo. Fries anger siffran till trettiotre kilo i sin bok "Jesu lif" (1902). Trettiotre kilo! Vad i hela fridens namn sysslar de båda herrarna med i skumrasket? Att det är kväll framgår av Matteus och Markus.

Jag är naturligtvis medveten om att evangelierna inte kan tas som tillförlitliga historiska dokument. Men eftersom detta inte är en vetenskaplig avhandling utan en skönlitterär tillåter jag mig att fundera fritt. Och Bibeln är en utgångspunkt så god som någon.

Trettiotre kilo skulle motsvara halva Jesus troliga kroppsvikt eller mer. Det är inte småpotatis direkt.

"Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed vid tillredelse till begravning." (Joh. 19:40).

Anta att man inte visste att de båda ovanstående citaten handlar om begravningen av Jesus. Och anta att författaren inte tillfogat sitt besynnerligt onödiga påpekande att det rör sig om en judisk begravning. Skulle man då inte som opartisk läsare snarare, utifrån den givna texten, få den uppfattningen att den nattliga episod som beskrivs är en egyptisk begravning, det vill säga en regelrätt balsamering?

Myrra, aloe, trettiotre kilo, linnebindlar, välluktande kryddor, tillredelse. Nog låter det som iordningställandet av en mumie.

Myrra är ett slags välluktande gummi och aloe är ett från fjärran östern importerat välluktande trädharts. Hela proceduren erinrar om egyptiernas sätt att begrava. Historieskrivaren Tacitus vet för övrigt att berätta att egyptiska begravningsseder vunnit insteg i Judalandet.

Är det måhända därför som författaren är så noga med att upplysa läsaren om att förfarandet som skildras är "såsom judarna hava för sed"? För nog kan man fråga sig om inte begravningen av Jesus, trots att den beskrivs så knapphändigt, istället äger rum såsom egyptierna hava för sed.

Att redogörelsen är så summarisk är också misstänkt i jämförelse med de detaljerade skildringarna av korsfästelsen och händelserna efter uppståndelsen. Det är ändå sin Mästares döda kropp man tar hand om och gör i ordning för den sista vilan. Nog borde väl denna heliga handling förtjäna en utförligare och också värdigare skildring än att närmast avfärdas i förbigående på några korta rader? Författaren gör en episod för att inte säga en fotnot av en begivenhet som vore värd ett helt kapitel. De övriga evangelierna tiger - talande nog.

Enligt Hohlenbergs klassiska bok "Kheopspyramiden og dens hemmelighed" (1918) bär evangelierna tydlig prägel av sin härstamning från tidigare kulturer, både den grekiska och den egyptiska. Johannes-evangeliet har fått sin filosofiska uppfattning från Platon som i sin tur inspirerats av egyptiskt tänkande.

Berättelsen om Lasarus uppståndelse är en variant av den egyptiska Osiris-sagan. Ordet Kristus finns på egyptiska som krst, vilket betecknar begravningen eller mumien som läggs i graven. Det har på grekiska blivit "den smorde", det vill säga den invigde. I mysterie-invigningarna var den som lade sig i graven och uppstod en krst. Beteckningen Kristus är ett symboliskt uttryck för den förvandling som skedde med den aspirant som genomgick den stora pyramid-invigningen.

Balsamering har också använts i Sverige. De svenska kungarna från Gustav Vasa och några århundraden framåt balsamerades. När Karl XII balsamerades användes ett sjuttiotal olika kryddor och annat som sammanlagt vägde över tjugo kilo. En intressant siffra att jämföra med de trettiotre kilo som Nikodemus hade med sig.

Det framgår av evangelierna att både Josef och Nikodemus är medlemmar av Stora Rådet. Det står att Josef i hemlighet är en av Jesus lärjungar. Att Nikodemus är en lärjunge är uppenbart, det förstår man av hans nattliga samtal med Jesus i Johannes tredje kapitel och genom att han hjälper Josef med begravningen.

Vi har således den situationen att två medlemmar av judarnas Stora Råd i hemlighet är Jesus lärjungar. De är med andra ord övertygade om att Jesus är den utlovade Messias. Av någon anledning lyckas de få Pilatus tillstånd att ta hand om Jesus döda kropp. Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att misstänka mutor.

Omständigheterna antyder att kroppen balsamerades på egyptiskt vis. Det betyder att den mycket väl kan vara bevarad ända fram till våra dagar. De egyptiska mumierna finns ju kvar.

Det säger sig självt att två av Jesus lärjungar gör allt vad som står i deras makt för att ta hand om hans fysiska kvarlevor på bästa möjliga sätt, och eftersom både Josef och Nikodemus är rika män så finns det i varje fall inga ekonomiska hinder.

Här står de två vännerna med sin älskade Mästares balsamerade kropp framför sig. Vad ska de nu ta sig till? När man tänker på alla de helgonben som sparats och vördats genom årtusenden förstår man vad denna mumie måste ha betytt för dem. Jesus mumie är Relikernas Relik, i förhållande till vilken alla helgons samlade benbitar måste blekna nästan till ett intet.

Frågan är bara: Vart tog mumien vägen?

När man försöker leva sig in i situationen slås man av en tänkbar möjlighet som samtidigt skulle lösa ett annat mysterium.

Vi har två rådsherrar som i hemlighet är lärjungar till Jesus och vi har en mumie som försvinner spårlöst. Inte bara det. Josef och Nikodemus försvinner själva som dimfigurer ur historien. Ingen av dem omnämns i Apostlagärningarna.

Envisa legender hävdar att Josef reste till Europa med graalkalken - den kalk som Jesus använde vid den första nattvarden strax innan han korsfästes och i vilken Josef också skulle ha uppsamlat den korsfästes blod. Kan denna romantiska tradition möjligen vara transsubstantierade rykten om balsameringsproceduren?

Det är dessutom något annat som är borta. Förbundsarken. Den hemlighetsfulla låda som judarna bar med sig efter flykten från Egypten. Ordet ark betyder låda eller kista.

Vad skulle Sherlock Holmes säga om detta problem? Här har vi ett fall där följande har försvunnit: Ett stycke mumie, ett stycke kista och två stycken begravningsentreprenörer. Elementärt, min käre Watson.

Judarnas heliga förbundsark, som man i triumf bar genom öknen till Palestina, är ett av världshistoriens märkligaste föremål alla kategorier.

Det är ett oerhört heligt föremål för judarna, det är brännpunkten för deras tro och deras existens som nation, det är det frö ur vilket judendomen och sedermera kristendomen växer till en väldig ek som famlar åtminstone halva jordklotet.

Men judarna skulle egendomligt nog komma att förlora arken. Det finns många idéer om var den kan finnas idag. I Andra Maccabéerboken, en av apokryferna, kapitel 2, sägs det att profeten Jeremias befallde att tabernaklet och arken skulle bäras till det berg varifrån Moses hade skådat det förlovade landet och där gömmas i en grotta. I Femte Mosebok, kapitel 34, anges denna plats vara berget Nebo vid Moabs hedar, på toppen av Pisga, mitt emot Jeriko.

En annan teori går ut på att arken hamnat i Srinigar i Kashmir och att både Moses och Jesus är begravda där.

Hancock argumenterar övertygande i sin bok "The Sign and the Seal" (1992) för att förbundsarken befinner sig i Axum i Etiopien. Å andra sidan är Etiopien fyllt med repliker av arken. Också druiderna i Europa bar en kopia av arken i sina processioner. Det är inte helt osannolikt att den vise kung Salomo var den förste att tillverka en kopia av arken för att lura dem som åtrådde den.

Arken beskrivs i Bibeln som en dekorerad trälåda gjord av akacieträ och överdragen med guld både på utsidan och insidan. Locket var av rent guld och försett med två "guldkeruber" med "vingarna" utbredda. (2 Mos. 25).

Dyrbara skatter förvaras gärna i fina etuier eller skrin och här börjar vi se arkens uppgift och mening. Den var det omslutande höljet till något oändligt dyrbart och värdefullt.

Arken kallas också förbundsarken eller vittnesbördets ark, därför att den innehåller vittnesbördet om judarnas förbund med Gud. (2 Mos. 24, särskilt vers 7, 25:16, 21).

Förbundsarken är det föremål som nämns först när tabernaklet beskrivs i Andra Mosebok, kapitel 25. Det är arken som är det essentiella, det är den som är anledningen till att tabernaklet upprättas, arken är smycket som ska ligga i skrinet, den är skatten i templets hjärta.

Det är svårt att förstå hur judarna ute i öknen skulle ha haft möjlighet och material för att tillverka tabernaklet och allt vad därtill hör. Det låter som en efterhandskonstruktion för att dölja den närmare till hands liggande förklaringen att Moses helt enkelt medförde tempelutrustningen inklusive arken från Egypten. Moses hade ju uppfostrats som son till Faraos dotter.

Maria Magdalena, eller Maria från Magdala som hon kallas i den svenska Bibeln, spelar en gåtfull och undflyende roll i evangelierna. Vid upprepade tillfällen - låt vara i förtäckta ordalag - synes hennes relation till Jesus vara speciell.

Hon står också i sällskap med Jesus mor vid foten av hans kors, och hon sägs vara den första som möter Jesus vid graven där hon tycks göra en ansats att omfamna honom.

Kanske var hon hans hustru. Det var nästan obligatoriskt för en judisk man att vara gift vid denna tid, och en lärare var enligt lagen tvungen att vara gift. Att Jesus erkändes som lärare både av prästerna och folket framgår klart av att han undervisar i synagogorna över hela landet, också i sin födelsestad Nasaret. Ett säkert tecken, eftersom man normalt inte är profet i sin hemstad. Om Jesus var ogift är det obegripligt varför denna avvikelse från normen inte omnämns i evangelierna.

Men om Jesus var gift med Maria Magdalena är det en utomordentligt besvärande omständighet för katolska kyrkan. Under Paulus ledning har Jesus person och hans roll i världshistorien starkt mytologiserats. Jesus har blivit Guds enfödde son och eventualiteten av en "fru Jesus" är ytterst olämplig, för att inte säga pinsam. Det hjälper inte att Buddha var gift och att Muhammed älskade kvinnor. I detta sammanhang har den kristna kyrkan med sina dogmer målat in sig i ett hörn.

Evangelierna skrevs och sammanställdes långt efter Jesus död. Reinkarnationen röstades bort vid det andra kyrkomötet i Konstantinopel år 553 och kallades "en monstruös doktrin". Gud vet vad man i övrigt kan ha valt att undanhålla "den ovetande hopen" för deras själs frälsnings skull.

Men det finns en gräns för vad censur kan dölja. Om texten stympats och manipulerats bör det finnas spår efter detta, om än i vag och förvanskad form. Om Jesus var gift kan man sålunda förvänta sig att det någonstans finns ett bröllop med i bilden.

Det finns det också. Bröllopet i Kana där Jesu förvandlar vatten till vin. Det är hans första under, vilket möjligen är förklaringen till att man inte kunnat mörklägga händelsen helt och hållet. Återstår att plocka bort så många pusselbitar som möjligt. Ändå tränger sig tanken starkt fram när man efter nära tvåtusen år betraktar de återstående fragmenten och försöker föreställa sig den omgivande helheten: Bröllopet i Kana kan vara Jesus eget bröllop! (Joh. 2:1-12).

Varför uppträder Jesus och hans mor som om de hade ansvaret för kalaset? Varför ger Jesus mor order till tjänarna om hon är en vanlig gäst? Varför ger Jesus order till tjänarna? Borde inte brudgummen göra det? Vad har Jesus med saken att göra? Varför lyder tjänarna Jesus och hans mor?

Varför är Jesus, hans mor och hans lärjungar inbjudna till bröllopet? Varför har de accepterat inbjudan? Om det inte är Jesus som gifter sig, vem är det då? Varför hemlighålls brudgummens namn? Vad är det man vill dölja? Om det nu inte är Jesus bröllop måste brudgummen antingen vara en släkting eller en vän till Jesus. Varför får vi inte veta vem det är?

Varför tackar övertjänaren brudgummen för det goda vinet men inte Jesus? Varför blir inte brudgummen förvånad och undrar varifrån vinet kommit? Varför tackar han inte Jesus? Det rör sig faktiskt om sexhundra liter vin! Varför ger Jesus order till tjänarna att bära vinet till övertjänaren? Varför inte till brudgummen?

Alla dessa frågor får en fullständigt naturlig förklaring under en enda enkel förutsättning. Nämligen att Jesus och brudgummen är en och samma person!

Berättelsen slutar med att vi plötsligt - nästan som genom ett förbiseende - får veta att också Jesus bröder är närvarande.

Jag ifrågasätter vidare om bröllopet i Kana är kronologiskt riktigt placerat. Det kan ha flyttats bakåt i framställningen för att läsaren ska vilseledas. Jag föreslår att Johannes andra kapitel egentligen inte ska börja med bröllopet i Kana utan med vers 13: "Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till Jerusalem."

Efter vers 22 menar jag att kapitel 7:45 till kapitel 8:11 ska skjutas in. Se hur kapitel 7 slutar med att Nikodemus säger: "Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?" (7:51). Se hur kapitel 3 inleds med att Nikodemus mycket riktigt utfrågar Jesus. Det är också uppenbart att dispyten gäller reinkarnation (2:19-22).

Kapitel 8:1-11 handlar om äktenskapsbryterskan som skulle stenas. Också denna icke namngivna kvinna kan vara Maria Magdalena. Jesus räddar hennes liv genom att föreslå att den som är utan synd ska kasta den första stenen. Sedan följer hon honom troget.

Kanske var detta första gången de träffades. Kanske hade de setts tidigare, rent av under uppväxten. Nasaret ligger inte långt från Magdala vid stranden av Gennesarets sjö, och mitt emellan dem ligger Kana.

Jag gissar att Nikodemus är Maria Magdalenas far och att han söker upp Jesus på grund av vad hon har berättat om honom och eftersom Jesus räddat hennes liv. Dessutom vill hon slå följe med honom. Josef från Arimatea skulle kunna vara Jesus verklige far. Är det här vi har anledningen till att Pilatus lämnade ut Jesus döda kropp?

Kanske var också Maria Magdalena med vid balsameringen. Det skulle i så fall förklara varför hon befinner sig vid graven. Det är också naturligt att hustrun inte överger sin man.

"Maria Magdalena fick också äran att assistera vid Jesus död intill korsets fot, det var hon som smorde in parfym på hans kropp efter hans död och som stannade bredvid graven sedan lärjungarna avlägsnat sig..." (Histoires et Légendes de la Provence mystérieuse, 1986).

Låt oss nu återvända till graven. Balsameringen är avslutad. Nu gäller det att hitta den rätta platsen för den sista vilan.

Josef och Nikodemus är, till skillnad från det övriga prästerskapet, övertygade om att Jesus är den av profeterna utlovade Messias, judarnas rättmätige konung, arvtagare till Moses - översteprästen från Egypten.

Det finns, i rimlighetens namn, bara en enda rätt plats för hans döda kropp, nämligen i förbundsarken. Jesus motståndare har visserligen dödat honom - men han ska i alla fall få en värdig begravning!

Josef från Arimatea och Nikodemus var medlemmar av Stora Rådet och hade tillträde till templet. Men för att ta sig in i Det Allra Heligaste där förbundsarken stod, och dit bara översteprästen fick gå in en gång varje år, måste de tillgripa drastiska medel.

Mycket riktigt konstaterar krönikören: "Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned..." (Matt. 27:51).

I Hebréerbrevet kallas Jesus för överstepräst och här hittar vi ett märkligt avsnitt som styrker vår hypotes: "... att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten - det är genom sitt kött - och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus..."

De två sammansvurna skar sönder förhänget framför Det Allra Heligaste i Salomos Tempel och placerade mumien i förbundsarken. Därefter forslades arken ut ur Jerusalem, kanske via underjordiska gångar, för tillfällig förvaring någonstans i omgivningarna.

Det finns en tradition som säger att arken försvann på samariernas heliga berg Geressim. Ett lämpligt gömställe eftersom judarna föraktade samarierna och undvek att komma i kontakt med dem.

Medlemmarna i den "sammansvärjning" som här skisserats torde ha lämnat Palestina så fort som möjligt. Gamla legender i Provence i södra Frankrike berättar att Josef, Magdalena, Marta, Lasarus och andra landsteg i Marseille.

"De heliga Mariorna, den från döden uppväckte Lazarus, Sara av zigenarstam, genom ett under räddade ur sjönöd och uppkastade på Provence´ vänliga strand..." (På vita vägar i Provence, Ringertz, 1939).

I Languedoc norr om Pyrenéerna i den lilla byn Rennes-le-Château hittade prästen Bérenger Saunière i slutet av 1800-talet fyra pergamentmanuskript i en ihålig pelare som bar upp altarstenen i kyrkan. Manuskripten innehöll kodade meddelanden som ledde honom till en försvunnen skatt.

Tempelriddarorden hade djupa rötter i området. Här levde katarerna, en hemlighetsfull sekt som katolska kyrkan skoningslöst utrotade på 1200-talet. Katarerna påstås ha varit i besittning av något av fabulöst värde som enligt många legender var Den Heliga Graal. Richard Wagner vallfärdade till Rennes-le-Château innan han skrev sin sista opera Parcifal. Tyska trupper grävde i omgivningarna mellan 1940-1945.

Även tempelriddarnas stormästare Bertrand de Blanchefort gjorde utgrävningar i området och kanske var det tempelriddarnas försvunna skatt som Saunière upptäckte. Det kan också ha varit merovingiska eller moriska rikedomar. Det kan ha varit tempelskatten från Jerusalem som Titus år 70 förde till Rom och som den västgotiske kungen Alarik den Store erövrade.

Eller det kan ha varit förbundsarken.

Saunière gav sitt hus namnet "Villa Betania" (Maria Magdalena bodde i byn Betania). Sitt bibliotek kallade han "Tour Magdala". Kyrkan i Rennes-le-Château är helgad åt Maria Magdalena. På Maria Magdalenas dag den 22 juli stiger solen upp direkt över slottet Blanchefort sett från kyrkan.

Över kyrkans ingång står inskriptionen Terribilis est locus iste (denna plats är fruktansvärd). Längs väggarna inne i kyrkan finns tavlor som återger passionshistorien, men med förbryllande och obegripliga detaljer - som om Saunière ville antyda något. Här finns en staty av demonen Asmodeus, väktare av hemligheter och gömda skatter och, enligt judisk tradition, den som byggde Salomos Tempel.

En lång serie av extraordinära händelser ledde till att Saunière avstängdes från sin tjänst av de lokala kyrkliga myndigheterna. Vatikanen återinsatte honom emellertid, men det är oklart varför.

År 1917 drabbades Saunière av ett oväntat slaganfall. En annan präst kallades till dödsbädden men kom djupt skakad ut ur sjukrummet. Han vägrade att utdela den sista smörjelsen och försjönk i en depression som varade flera månader. Det sägs att han aldrig log mer.

Jean de Joinville - som umgicks med Ludvig IX på 1200-talet - skriver att kungen vid ett tillfälle berättat om en grupp katarer som sökt upp Comte de Montfort för att be denne komma och bevittna Jesus kropp av kött och blod som deras präster hade i sin ägo.

Efter tre seklers hjältemodigt framhärdande blev katarerna (som bland annat trodde på reinkarnation) utrotade av Ludvig IX, ironiskt nog kallad Den Helige, och hans fanatiska redskap. År 1243 hade alla katarernas större städer och bastioner fallit för katolska kyrkans samlade styrkor. Det viktigaste undantaget var Montségur inte långt från Rennes-le-Château.

Montségur belägrades i tio månader innan katarerna kapitulerade. Natten före fästningens fall undkom emellertid fyra män med katarernas mystiska skatt genom att klättra utför den lodräta västra väggen med hjälp av rep.

Eschenbach skriver i en av sina romantiska berättelser om Den Heliga Graal att Graalborgen är belägen i Pyrenéerna.

Ett av de kodade meddelanden som Saunière dechiffrerade hänvisar till tavlan "Arkadiens herdar" målad av 1600-talskonstnären Nicolas Poussin. Tavlan föreställer tre herdar och en herdinna samlade kring en stor stensarkofag i ett lantligt landskap. Herdinnan är gravid. Landskapet och sarkofagen återfinns i verkligheten mellan byarna Serres och Arques i närheten av Rennes-le-Château.

Den 17 april 1656 skrev abbé Louis Fouquet - som just besökt Poussin i Rom - ett brev till sin bror Nicolas Fouquet, som var finanschef vid Louis XIV hov i Paris:

"Poussin och jag diskuterade vissa saker som kommer att ge dig fördelar som till och med kungar skulle ha stora svårigheter att locka ur honom och som möjligen, enligt honom, ingen annan någonsin kommer att återupptäcka i kommande århundraden, och dessa saker är så svåra att upptäcka att ingenting på denna jord kan visa sig mer värdefullt eller vara dess like."

År 1661 arresterades Nicolas Fouquet av okänd anledning. Han spärrades in på livstid och hölls strikt incommunicado. Vissa historiker anser att han är identisk med den berömde "mannen i järnmasken".

Louis XIV undersökte personligen Fouquets papper. Han införskaffade Poussins "Arkadiens herdar" och låste in tavlan i sin privata våning i Versailles. Vid Fouquets död tjugo år senare fängslades hans väktare och isolerades för att de inte skulle föra vidare viktig och hemlig information.

När Saunière reste till Paris för att få sina gåtfulla manuskript undersökta av experter besökte han också Le Louvre och köpte en reproduktion av Poussins "Arkadiens herdar".

Fredagen den 13 oktober 1307 krossades Tempelriddarorden. Den franske kungen Filip den Sköne iscensatte i förbund med påven Clemens V en arresteringsoperation i bästa James Bond-stil. Filip hade säkert ett gott öga till tempelriddarnas oerhörda rikedomar. Men det är svårare att förstå varför påven deltog i en dolkstötsattack mot en allmänt aktad religiös orden som var direkt underställd honom själv och som bildats för att skydda pilgrimer i Det Heliga Landet.

Kungen och påven blev dock snuvade på konfekten. Tempelriddarna - Kristus Fattiga Riddares Orden Av Salomos Tempel - tycks ha blivit förvarnade och gömt undan sina skatter. Hela deras flotta seglade som dematerialiserade spökskepp ut i det okända för att aldrig mer höras av.

Jag har dragit en underlig skröna. Det är dags att sluta cirkeln.

Om Jesus kropp verkligen balsamerades, om mumien placerades i förbundsarken, om arken fraktades till Europa, om den gömdes av flyende tempelriddare - var finns den i så fall idag?

Kommer måhända förbundsarken i tidens fullbordan att grävas fram av någon excentrisk arkeolog - som när Schliemann hittade Troja eller Carter Tutanchamons grav? Eller som Indiana Jones i Spielbergs berömda äventyrsfilm?

Eller kommer den som guldkrukan vid regnbågens slut att för alltid gäcka historiens rastlösa graalriddare kring kung Arturs runda bord?

Jag har mina onda aningar. Men det är en annan historia.

Kjell Höglund, 1995