I baren på stadskällaren i Västerås satt två medelålders herrar bekvämt nedsjunkna i fåtöljerna framför den öppna spisen. Ingen brasa var tänd, istället brann tre stora stearinljus längst fram på spishällen. En småtjuv som var efterlyst för en serie sommarstugeinbrott lämnade diskret lokalen och smet ut i snöfallet. Han hade nämligen känt igen de båda männen.
   Det var kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson och kriminalinspektör Kent Widing som satt och smuttade på glögg efter jobbet. Widing slickade sina klibbiga mustascher.
   - Varför dricker man egentligen sånt här slisk? undrade han buttert.
   - Julen, käre vän, svarade Karlsson. Julen! När juldagsmorgon glimmar, frid på jorden och åt människorna en värmande glögg.
   - Bla, bla, bla, sa Widing och krossade en pepparkaka mellan tänderna. Nu ska jag skölja ner den här sirapen med en sexa whisky. Vill du ha?
   - Okej då. Men sen får det vara nog. Jag måste hem.
   Widing reste sig och gick fram till bardisken för att återvända med två whiskyglas.
   - Doctors Special, upplyste han belåtet. Min favorit. Från Macnish. Lite rökig i smaken.
   - Jag känner ingen skillnad på sorterna, sa Karlsson. Ibland misstänker jag att folk bara snobbar med sina sorter. Inget illa ment.
   - Gamle kungen Gustav den femte importerade personligen just Doctors Special direkt från Skottland för sitt privata bruk, protesterade Widing förnärmat.
   - Må så vara. Men jag känner en bartender i Stockholm som hävdar att om man gör ett blindtest och häller upp tre whiskysorter och tre konjakssorter så har till och med en expert svårt att avgöra vad som är whisky och vad som är konjak.
   - Det tror jag inte på, sa Widing misslynt.
   - Jag har själv genomgått testet. Jag fick ett rätt. Mindre än slumpen.
   - Nåja. I ditt fall bevisar det väl inget annat än din brist på kulturell förfining. Och din obetydliga insikt i matematik.
   - Ha, ha, sa Karlsson.
   - Du är bara kinkig för att du själv inte märker nån skillnad. Surt sa räven. I en blended whisky kan det ingå upp till ett femtiotal olika whiskysorter. Det är klart att smaken varierar. Och maltwhisky, vad säjer du om maltwhisky? Distriktet Speyside anses producera den elegantaste och mest komplexa maltwhiskyn. Nu talar jag om skotsk whisky. Den irländska whiskyn, för att inte tala om den japanska...
   - Håll truten, sa Karlsson och svepte sitt glas.
   Det var den 22 december. Ett tjockt snötäcke vilade över Stora torget när de båda polismännen kom ut från stadskällaren. Kvällsluften var fylld av luddiga snöflingor nästan lika stora som potatischips. Karlsson och Widing armbågade sig fram genom den myllrande julkommersen på torget och kryssade mellan stånd efter stånd som saluförde allt mellan himmel och jord som en stackars sate kunde tänkas behöva för att fira en lugn och fridfull jul.
   Som vanligt hade en jättestor gran rests utanför Domus, belamrad med lysande lampor från fot till topp. Framför granen stod en tomte och delade ut karameller.
   - Man får vara glad så länge dom inte bränner ner granen som dom gör med julbocken i Gävle, tänkte Karlsson pessimistiskt.
   Jultomten gav Karlsson en karamell. Tomtens ögon blinkade bakom den livlösa masken. Karlsson vecklade av papperet och stoppade karamellen i munnen och papperet i fickan.
   - Följ med in på Domus, sa han till Widing, otydligt på grund av att han sög på karamellen. Jag måste köpa mat till Mirre.
   - Du skämmer bort den där kattrackarn.
   - Äsch, vad då. Det är i alla fall jul.
   De dök in i folkhavet på Domus och torrsimmade med viftande armar till livsmedelsavdelningen. Karlsson fyllde en kundkorg till hälften med Sheba kattmat av olika sorter.
   - Varför köper du alltid den dyraste kattmaten? frågade Widing. Kolla här, blåvitt är fanimej nästan sex gånger billigare.
   - Äh, sa Karlsson och höll på att välta en trave julöl.
   Det var allmänt känt att han älskade sin katt över allt annat på jorden.
   - Konstigt att dom inte lanserar julmat för katter, tänkte han och snaskade på sin karamell. Sheba jul. Med skinka, sill, kalvsylta, korv, kalkon...
   När de lämnat livsmedelsavdelningen fick de på nytt syn på jultomten som stått vid granen på torget och delat ut karameller. Men nu hade han ingen karamellpåse i handen. Den låg slängd på golvet och julkaramellerna hade strötts ut. Tomten höjde vänster arm.
   - Finns här några snälla barn? ropade han med hög röst.
   Det såg ut som om han höll en revolver från leksaksavdelningen i handen. En blixtrande flamma, en våldsam knall, hans arm och axel knycktes bakåt, en man framför honom rasade i golvet. Två nya skott. Innan någon hunnit reagera böjde sig jultomten över sitt offer, reste sig, stoppade revolvern i fickan på sin röda tomtejacka och sprang därifrån medan han vrålade:
   - God jul! God jul!
   - Efter honom! skrek Karlsson till Widing. Jag stannar här!
   Widing störtade efter tomten men halkade på karamellerna och föll omkull. Karlsson fick fatt i en kassörska.
   - Ring efter ambulans och polis! beordrade han. En man har blivit skjuten!
   En öppen cirkel hade bildats på golvet kring den skjutne mannen när de förfärade människorna dragit sig undan. Karlsson tog sig fram till offret och kunde genast konstatera att det inte fanns något att göra. Ett av skotten tycktes ha träffat rakt i hjärtat. På mannens bröst låg en papperslapp, delvis nedsölad av blod. Karlsson drog på sig sina handskar och plockade upp lappen. Där stod några få bokstäver och siffror: UPP 1318.

Senare på kvällen satt Karlsson och Widing i Karlssons tjänsterum i polishuset vid Skepparbacken strax intill slottet. Efter att ha halkat på karamellerna hade Widing aldrig hunnit ifatt den mordiske jultomten och väl ute på torget hade han gett upp. Tomten var som uppslukad av snöfallet och inget vittne hade lagt märke till honom.
   - Det var som om han hoppat ner i en trollkarls hatt och försvunnit, sa Widing dystert. Hokus pokus. Som en kanin.
   - Så var står vi? undrade Karlsson och stirrade ut genom fönstret mot det mörka slottet som ruvade på sina medeltida hemligheter.
   - Övertid igen, tänkte han melankoliskt. Men jag kan behöva pengarna. Den enes död...
   Widing halade upp en knövlig anteckningsbok.
   - Offret hette alltså Olle Olsson, repeterade Widing. Han var anställd som vaktmästare vid tingsrätten i Västerås. Han hade under mordkvällen åkt in till centrum från sin bostad på Vallby för att köpa julklappar till barnbarnen. Enligt frun hade han inga ovänner och inga ekonomiska problem. För henne är mordet inte bara en tragedi utan också en obegriplig tragedi. Hon kan inte förstå varför någon skulle vilja döda hennes man. Hon är naturligtvis chockad så något mer ingående förhör har inte kunnat hållas.
   - Och den mystiska papperslappen. Vad får du ut av den? UPP 1318.
   - Det skulle kunna vara en kod till ett lås. Ett kassaskåp kanske. En datakod. Eller namnet på en terroristgrupp. Eller ett kodat meddelande av något annat slag. Olssons fru visste inte heller. Kanske var det nåt som antingen tomten eller Olsson tänkt köpa. Jag vet att det finns en möbelpolish som heter MP 52 till exempel. Jag fräschade upp några stolar i höstas. Kanske nåt ogräsmedel?
   - Mitt i vintern? Nja. Och jag är säker på att mördaren placerade papperslappen på offret. Kanske betyder det ingenting alls. Mördaren kan ha varit en vettvilling. Att klä ut sej till tomte och skjuta en man i folkvimlet på Domus verkar ju faktiskt inte riktigt klokt.
   Karlsson mediterade en stund medan han klappade sig på flinten. Han la omsorgsfullt in en pris snus av märket Röda lacket. En polisbil rullade förbi nedför Skepparbacken. Karlssons ögon föll på den upplysta registreringsskylten baktill på bilen.
   - Snus innehåller mer än tvåhundra kemiska ämnen, informerade Widing lömskt.
   Karlsson låtsades att han inte hörde.
   - UPP 1318, sa han eftertänksamt som om han smakade på ljudet av sin egen röst. Det kanske är ett bilnummer?
   Han vände på klacken.
   - Finns det något land som registrerar bilar med tre bokstäver och fyra siffror?
   - Där sa du nåt, utbrast Widing ivrigt och krafsade som en kråka i sin anteckningsbok. Där kan du vara nåt på spåret! Det måste jag undersöka. Få se nu. Sverige har tre bokstäver och tre siffror. I USA är det först två siffror, det är jag säker på, och sedan två bokstäver och fyra siffror vill jag minnas. Det ska jag kolla. I England är det två bokstäver och fyra siffror. Bombsäkert. Eller möjligen tvärtom. I Tyskland är det nog fyra bokstäver och tre siffror om jag minns rätt och i Holland två bokstäver, två siffror och sedan två bokstäver och...
   - Ja, ja, avbröt Karlsson otåligt. Det där får du ta itu med sedan.
   - Hur är det nu i Italien? frågade sig Widing obekymrat. En bokstav, fem siffror och så en bokstav igen. En vild gissning.
   - Lägg av.
   - I Schweiz börjar man med två bokstäver och därefter kommer fyra siffror, säkert som amen i kyrkan, och så slutar det med en bokstav till. Tror jag. Eller...
   - Kent, sa Karlsson med varnande röst. Om du inte slutar med den där förbannade sifferexercisen spottar jag prillan i ögonen på dej. Och den innehåller som du kanske känner till över tvåhundra kemiska substanser.
   Widing såg sårad ut men slog lydigt igen anteckningsboken.
   - Som du vill, sa han. Jag försöker bara vara hjälpsam.
   - Det får räcka för idag, sa Karlsson trött. Vi ses i morgon. På något sätt måste vi dra den där mystiska kaninen ur trollkarlens hatt.

När Karlsson återkom till polishuset tidigt i ottan nästa dag väntade Widing redan utanför hans dörr balanserande en plastmugg med kaffe i handen.
   - Har du hört? frågade han så fort han fick syn på Karlsson.
   - Hört vad då? gäspade kriminalkommissarien och grep tag i Widings kaffemugg, drack en djup klunk och grimaserade illa.
   - Har du slutat med socker?
   Widing gav honom en underlig blick samtidigt som han irriterat ryckte tillbaka sitt kaffe.
   - Nå? sa Karlsson och kvävde en ny gäspning.
   - Julgranen på Stora torget brann i natt, sa Widing teatraliskt. Det är bara aska kvar.

Karlsson utnyttjade lunchen för att gå till systemet vid Stora gatan och köpa julsprit. Han tryckte fram sin nummerlapp ur automaten och sjönk ihop som en säck på en bänk bredvid en pälsklädd dam med röd näsa.
   - Det är inte säkert att julgransbranden har med mordet att göra, tänkte han. Det kan vara nån överförfriskad nattvandrare som fått ett infall. En underlig historia. Vem skulle ha anledning att skjuta en vaktmästare? Och varför klä ut sej till jultomte?
   Turnummerskylten klingade regelbundet. 653. 654. 655.
   - Det där märkliga meddelandet som mördaren lämnade efter sej. Som i en Sherlock Holmes-berättelse. Han böjde sej så beslutsamt ner för att nästan varsamt placera papperslappen på offrets kropp. Omsorgsfullt, som om det var viktigt. Fast varje sekund var dyrbar om han skulle hinna komma undan. Ändå gav han sej tid. Som om lappen absolut inte fick försvinna.
   - Hej tomtegubbar slå i glasen, sa damen med den röda näsan förtroligt till Karlsson och flyttade sig närmare.
   Uppenbarligen hade hon inte bara slagit i ett och annat glas utan också tömt dem.
   - Och låt oss lustiga vara, fullföljde Karlsson vänligt.
   - Rudolf med röda mulen, fortsatte damen, uppmuntrad av framgången, och flyttade sig ännu närmare.
   664. 665. Nu var det Karlssons tur. Han stövlade fram.
   - Coteaux de Languedoc, fyra stycken. Två starkvinsglögg, en halva Hallands fläder. Och sex pilsner Urquell.
   Han placerade nummerlappen i den lilla vita plastbyttan på disken. I samma ögonblick ilade en kittling längs ryggraden. Som om lappen absolut inte fick försvinna.
   Karlsson hastade tillbaka till polishuset och köpte i förbifarten en grillad korv med potatismos och rå lök. När han kom in i sitt rum satt Widing bakom Karlssons skrivbord med fötterna på bordet och telefonluren mot örat.
   - Jag förstår, sa han och slängde på luren. Hej Sven-Åke. Här är det full rulle. Det har framkommit att Olsson hade stora spelskulder som hans fru enligt egen utsago inte kände till. Han tillhörde ett pokergäng som träffades regelbundet. Och han spelade på hästar. Kan UPP 1318 vara namnet på en kapplöpningshäst? Ännu intressantare är att hans fru har släktingar i Irak. Vad tror du? Kan det vara Saddam Hussein som har ett finger med i spelet? Muslimska fundamentalister. Religiösa fanatiker och det ena med det andra.
   - Religiösa fanatiker, upprepade Karlsson frånvarande.
   Han ställde ifrån sig den nästan orörda korvportionen på skrivbordet och gick sömngångaraktigt fram till bokhyllan och började söka igenom bokryggarna med pekfingret.
   - Den irakiska underrättelsetjänsten kan ha en hållhake på fru Olsson, spekulerade Widing upphetsat, och tvingat hennes man att utföra politiskt och industriellt spionage och kopiera tingsrättens handlingar om irakiska invandrare och så har Olle Olsson fått kalla fötter. Dessutom var han frimurare. För att inte tala om att en svägerska jobbar på ABB Atom, bara en sån sak.
   - Kom inte med dina konspirationsteorier nu igen, suckade Karlsson uppgivet och drog en svart bok ur bokhyllan.
   - Men hör här, envisades Widing entusiastiskt och började glufsa i sig Karlssons korv och mos. Om siffrorna i UPP 1318 representerar bokstäver i den ordning de förekommer i alfabetet blir resultat UPPACAH. Om inte det låter som en muslimsk sekt så ska jag äta upp min kalsonger. Jämför med al-Fatah. Om vi å andra sidan ersätter UPP med siffror enligt samma princip får vi 21 1616 1318. Kan vara ett hemligt telefonnummer i Beirut. Jag har också forskat i det där med registreringsnummer på bilar. Det var knepigare än jag trodde. Jag har ringt Bilregistret, Länsstyrelsen, Vi bilägare, Rikspolisstyrelsen, Stadsbiblioteket, Vägverket, VLT och fan och hans mormor och till sist fick jag tag på en kille på Motormännens riksförbund som sa att ingen jävel har tänkt på att göra en sammanställning över bilregistreringssystemen i världens olika länder. Kan du tänka dej, i denna värld av byråkrati och systematiseringsnit har man glömt att ge ut en katalog över den planetära bilregistreringens alla irrvägar. Fenomenalt. En vit fläck på katalogiseringskartan. En obanad vildmark bortom civilisationens sista bensinstation där fortfarande ingen doktorerande akademiker satt sin otvättade fot. Otroligt men tydligen sant. Man häpnar. Men nu fick jag den idén att om den första ettan istället är stora bokstaven I skulle UPP 1318 kunna vara ett tyskt bilnummer och via tyska ambassaden har jag hör och häpna lyckats spåra upp en skrotfirma i före detta Östtyskland som...
   - Glöm det, sa Karlsson lakoniskt. Här är min nummerlapp från systembolaget.
   - 666, läste Widing med dum uppsyn.
   - Vilddjuret från Johannes uppenbarelse, förklarade Karlsson ödesmättat och pekade i den uppslagna bibel som han höll i handen. UPP 1318 står för uppenbarelsebokens trettonde kapitel, artonde versen.
   - Har du en bibel i bokhyllan? frågade Widing förundrat och torkade senap från mustaschen samtidigt som han släppte den tomma pappasken från korvkiosken i papperskorgen.
   - Intet mänskligt är mej främmande, svarade Karlsson högtidligt. Vad tuggar du på förresten? Lyssna nu: Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex.
   En polisassistent stack in huvudet genom den öppna dörren.
   - Förlåt att jag stör, sa han. Men dom har hittat en revolver i askan efter den brunna julgranen.
   - Var är min korv med mos? undrade Karlsson och spanade misstänksamt runt i rummet.

Kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson stod hemma vid julgranen och sörplade glögg. Det var julafton och på grammofonen snurrade en julskiva med Stefan Borsch. När Mirre blivit sjuk av granen två jular i rad resignerade han och köpte en plastgran. Det hade han aldrig ångrat och nu kunde han inte för sitt liv begripa varför han inte köpt plastgranen för länge sedan.
   Mirre hade satt i sig en hel förpackning Sheba lax och låg hopsnurrad som en kringla och snusade i sin korg under granen. Karlsson tittade ut genom fönstret över stadens snöklädda tak, till vänster såg han Domkyrkans spira och till höger Skrapans glasfasad som blänkte metalliskt i julaftonens sista solstrålar. Med den belysta toppen och urtavlorna liknade Domkyrkan en gigantisk gräshoppa som satt på huk och spejade. På andra sidan gatan låg Vår frus katolska kyrka med en Maria av mosaik i vitt och guld på husväggen. I hennes öppnade hjärta vilade en röd ros.
   - Här gäller det att vara vis, filosoferade Karlsson i julaftonsdunklet. Den som har förstånd räknar ut betydelsen av vilddjurets tal...
   Han kände en arm runt midjan. Det var hans fru Eivor som kommit smygande med glöggpannan i handen.
   - Vill du ha mer?
   - Tack.
   - Tänker du på mordet?
   - Det är svårt att få det ur skallen.
   Hans fru ställde ifrån sig glöggpannan på fönsterbrädan av marmor under den stora julstjärnan och bredvid ett tänt stearinljus som fladdrade i ett lätt vinddrag.
   - Motivet, mumlade Karlsson inåtvänt. Det finns inget motiv. Inget konkret att ta på. Det är svårt att tro att ett så märkligt förlopp skulle vara helt oplanerat. Och vem var tomten?
   Mirre gäspade och sträckte på sig så att korgen knakade. Hon hoppade ur med ett elegant skutt och travade målmedvetet mot köket med svansen i vädret.
   - Nu ska Mirre äta julmiddag, konstaterade fru Karlsson. Kom så äter vi också! Potatisen är färdigkokt. Glöm den där jultomten för en stund.
   - Det är lättare sagt än gjort, suckade Karlsson, svepte sin glögg i ett enda drag och bänkade sig vid det dignande julbordet.
   Han skar upp en tjock skiva skinka och la på sin tallrik medan Eivor hämtade några sista rykande kastruller från köket. Han daskade en skvätt grovkornig skånsk gästgivarsenap på tallrikskanten och stoppade njutningsfullt en rejäl bit skinka med senap i munnen.
   - Mmm. Jag undrar förresten vart min korv med mos tog vägen igår, funderade han mellan tuggorna. Kan jag i ren distraktion ha lämnat den kvar vid korvkiosken? Kanske när jag tog på mej handskarna.
   - Ät nu, sa Eivor.
   - Ögonen. Det var något med jultomtens ögon. Han hade så märkliga, blinkande ögon.
   - Han? sa Eivor stillsamt och fyllde två snapsglas till brädden med det iskalla halländska fläderbrännvinet. Hur vet du att det var en man?

Mariakören sjöng som om de redan var änglar och deras samlade röster böljade i vågor genom Domkyrkans mäktiga klanglåda. Den stora orgelns femtiosex stämmor och fyra manualer mullrade som en jättes positiv. Sven-Åke Karlsson satt bortdomnad som alltid under midnattsmässan. I år hade han och Eivor för en gångs skull kommit i god tid och lyckats få platser långt fram i kyrkan. Psalmer och ritualer avlöste varandra och Karlsson dåsade i ett behagligt tillstånd mellan himmel och jord.
   - Välsignad vare han som kommer i Herrens namn...
   Elektriska och levande ljus glödde och flimrade sida vid sida i ohelig allians och fyllde den gamla tolvhundratalskatedralen med ett magiskt ljus med skuggor från medeltiden. Prästen sa att i denna heliga natt samlades en hel värld, ett helt klot i universums rymder, i bön och andakt oavsett religion. Juldagsmorgonen närmade sig varsamt. Mot slutet av midnattsmässan ringlade stora skaror fram mot högaltaret och koret för att ta emot nattvarden. Det väldiga altarskåpet från Antwerpen stod på vid gavel och visade de snidade och förgyllda scenframställningarna från Jesus lidande och uppståndelse.
   Karlsson satt så nära att han gott och väl kunde iaktta förloppet. Han såg en ivrig man spilla vin på sin vita skjorta. Han såg en kvinna som just suttit på samma bänk som han själv gråtande göra korstecken efter ceremonin. Han följde henne med blicken när hon återvände till sin plats. Hon bläddrade febrilt med vänster hand i bibeln på bokstödet framför sig. När hon förde en hårslinga över örat med höger hand skymtade ett märke på handen.
   Karlsson fick en förflugen tanke och letade fram uppenbarelseboken 13:18 i sin egen bibel. Han läste tyst avsnittet som föregick den artonde versen: ...att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.
   Kvinnan rafsade till synes planlöst vidare i sin bibel, hela tiden med vänster hand. Hon vred plötsligt på huvudet och tittade mot Karlsson som om hon känt hans blick. Hennes ögon blinkade nervöst. En blinkande tomte som skjuter med vänster hand.
   Också hon hade känt igen honom. Hon flög upp som ur en katapultstol och trängde sig iväg genom kyrkan.
   - Stoppa henne! ropade Karlsson och följde efter.
   - Sven-Åke! ropade Eivor i sin tur och försökte förgäves hejda honom.
   Fast det den här gången inte fanns några julkarameller att halka på blev Karlsson hopplöst efter. Den flyende kvinnan slingrade sig smidigt mellan förvånade kyrkobesökare, i riktning mot utgången. När Karlsson äntligen bufflat sig nedför trappstegen i vapenhuset under tornbyggnaden låg planen framför Domkyrkan öde i fullmånens vita ljus. Han sprang flåsande som en blåsbälg och förbannande sin usla kondition fram till Biskopsgatan och tittade desperat i alla riktningar. Inte en levande själ syntes till. Hade kvinnan sprungit runt kyrkan åt andra hållet? Besviken återvände han mot Domkyrkans port. Eivor kom skyndande.
   - Sven-Åke! Vad i herrans namn tar du dej till?
   Innan han hunnit svara hördes ett brak uppifrån. När Karlsson lyfte blicken såg han en planka upprepade gånger krascha genom det ovala fönstret högt uppe på kyrkspiran. Glasskärvor glittrade mellan snöflingorna som stjärndamm. En mörk skepnad tumlade ut genom fönstret och roterade sakta genom rymden som en bortkastad trasdocka och slog i marken med en otäck duns.
   Tiden stod stilla. Slutligen kunde Karlsson bryta förhäxningen. Trevande gick han fram till den mörka gestalten i snön och knäböjde som om han skulle be, eller ta emot nattvarden. Det var den vänsterhänta kvinnan. Hennes högra arm låg utsträckt mot den vita snön. På handens översida fanns tre siffror tatuerade med röd färg: 666.
   - När juldagsmorgon glimmar, tänkte Karlsson och hans huvud var tungt som av sten.

Någon vecka senare stod tragedin klar i sin fulla vidd. Den vänsterhänta kvinnan hette Kerstin Larsson. Hon hade i många år varit egen företagare, men en kombination av otur och väl yvig djärvhet hade lett till att hon under senare delen av åttiotalet upprepade gånger gått i konkurs. Tingsrättens konkursavdelning överlämnade ärendet till regionåklagaren och det hela slutade med att Kerstin Larsson belades med näringsförbud.
   Sedan dess hade hon levt på socialbidrag och haft psykiska problem. Tidvis hade hon varit intagen på sjukhus för psykiatrisk behandling. Under det sista året hade hon anfäktats av "demoner" och hemfallit åt religiösa grubblerier. Släktingar berättade att hon på senare tid alltid bar med sig en bibel och ideligen ältade hur orättvist hon behandlats av "vilddjuret" som hon sa. Hon pratade ofta om självmord. Vid upprepade tillfällen och så sent som strax före jul hade hon besökt tingsrätten och vädjat om att få näringsförbudet upphävt. Hon ville till varje pris fortsätta med sina affärer och få tillbaka rätten att köpa och sälja.
   Stockholmspolisen kunde fastställa att hon en månad före mordet hade varit hos en dansk tatuerare i Stockholm och låtit tatuera in sifferkombinationen 666. Tatueraren kände igen ett fotografi av henne.

Ur stadskällarens högtalare strömmade julsånger. Efter ett skoningslöst bombardemang av dylik musik sedan början av november längtade kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson i all enkelhet efter en lagom brutal hårdrockkonsert åt satanisthållet. Karlsson och Widing satt på nytt framför öppenspisen i stadshotellets bar, hopkrupna som gräshoppor över var sin jultallrik med snaps och öl.
   - Ja, det var en sorglig historia, sluddrade Widing med munnen full av sillsallad.
   - Ja fy tusan, svarade Karlsson. Polisyrkets baksida.
   - Varifrån fick hon revolvern egentligen?
   - Hon hade ingen vapenlicens. Det troligaste är väl att hon köpte revolvern utomlands under någon av sina många utlandsresor på åttiotalet. Kanske för att skydda sej, hon gjorde en del skumma affärer och frekventerade nog en del ljusskygga ställen i världens storstäder.
   - Men varför sköt hon Olle Olsson?
   - Jag gissar att hon tänkte begå självmord. Mitt i julkommersens bultande hjärta, på själva marknadsplatsen, mitt bland alla dom som i motsats till henne själv hade rätt att göra affärer. En sjuk protest. Men genom en infernalisk slump råkade Olsson komma förbi. Hon kände igen vaktmästaren från tingsrätten som hade avvisat henne så många gånger och i hennes föreställningsvärld blev han symbolen för det vilddjur som förstört hennes liv. Efter mordet slet hon av sej tomtemask och jacka och stoppade byltet under julgranen utanför Domus. Det var därför hon plötsligt var som uppslukad av jorden när du kom utspringande. Senare på natten kom hon tillbaka och hällde sannolikt en flaska brännbar vätska över byltet och tände på. För att utplåna alla spår, för att förvirra polisen och för att inte riskera att någon såg henne bära iväg med tomtekläderna. Papperslappen med citatangivelsen UPP 1318 hade hon säkert tänkt skulle hittas i hennes egen ficka efter det självmord som kom av sej.
   - Men vad i hela friden gjorde hon i Domkyrkan?
   Karlsson la ifrån sig kniv och gaffel och lyfte sin snaps mot stearinljusen i öppenspisen för att studera den färgsprakande prismaeffekten.
   - Sökte något slags syndernas förlåtelse kanske...
   En ung Karl XII tittade drömmande på dem från en tavla med guldram som hängde på väggen.
   - Höj armen i vinkel, sa Widing fantasilöst.
   - Här vankas det finkel. Gott nytt år!
   En lång tystnad följde medan de avslutade sin måltid.
   - På sätt och vis hade hon ju rätt, medgav Karlsson dröjande. Om man tänker på alla krig och kärnvapen och all svält och girighet och miljöförstöring och brottslighet så är det faktiskt inte långt till uppenbarelsebokens vilddjur som sluppit lös i allt sitt raseri. Han tryckte in en prilla under överläppen.
   - Det är bara ett mysterium som återstår, sa han. Vart tusan tog min korv med mos vägen? Kan du fatta det?
   - Fråga inte mej, sa Widing.
   Utanför föll julsnön som den mjukaste bomull och bäddade barmhärtigt in tidens ondska i en tröstande filt. Olle Olssons familj firade en tragisk och smärtsam jul och förväntade sig ett tungt nytt år. Kerstin Larssons lidande var äntligen slut och tingsrätten i Västerås sökte en ny vaktmästare. Över världens kontinenter och hav var det fortfarande långt till frid på jorden och åt människorna ett gott behag. Vilddjurets tid var allestädes närvarande och ur stadskällarens högtalare sjöng Stefan Borsch "Stilla natt, Heliga natt".

Kjell Höglund, 2000