Det var en strålande sommardag. På sjökrogen Varvfet i Västerås småbåtshamn satt två bedagade gentlemän i solen och njöt av kall, immig öl. Mellan sej på bordet hade de ett fat räkor.
   - Milde himmel, vilken välsignad dag! utbrast kriminalinspektör Kent Widing lycklig som ett barn och kluckade i sej öl som ur en nappflaska. Det måste vara sommarens vackraste dag hittills. Och vi är lediga för en gångs skull, det är knappt man tror att det är sant!
   - Skål, gamle vän, sa kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson och pangade sin ölsejdel mot Widings. Den här dagen har jag verkligen sett fram emot.
   Han pillade fram en räka ur skalet och mumsade i sej.
   - Öl! smackade Widing lyriskt. Det flytande guldet.
   - På femtonhundratalet drack vi enorma mängder, försäkrade Karlsson. Vuxna män drack över tusen liter per år. Gustav Vasas knektar ansåg att fem liter öl om dagen var för lite. En konsumtion av tio liter per man och dag var inte ovanligt.
   - Man skulle ha varit född på femtonhundratalet, konstaterade Widing drömmande och sörplade som en häst ur en hink.
   - Öl heter på spanska cerveza och uttalas med ett så sluddrigt läspljud att man måste ha druckit minst tre för att lyckas, kompletterade Karlsson. Öl passar till råbiff, lövbiff, stekt lever och ostron.
   - Vad har du för matvanor? Öl och räkor duger gott åt mej. Som Albert Engström sa, va fan ska man med tandborste till när det finns pilsner?
   Sejdlarna var tömda till sista droppen och räkfatet plundrat. De reste sej och gick iväg utefter kajkanten vid Svartåns mynning och över Strandbron. Det gamla tullhusets tegelbyggnad slumrade i solgasset. Vid färjkajen låg det oljedoftande motorfartyget M/F Björnön med dunkande motor, redo för avgång mot Strängnäs och Stockholm. En dam i blå klänning skyndade ombord. En försenad resenär låste fast sin cykel vid ett cykelställ och följde efter med resväskan i handen. Karlsson och Widing var de sista som klev ombord. M/F Björnön harklade sej, backade ovigt ut från kajkanten och stävade beslutsamt ut på Västeråsfjärdens stålblanka vatten.
   Karlsson och Widing hade påbörjat sin länge planerade lustresa till Stockholm. Karlsson var gräsänkling. Hans fru hade rest för att hälsa på sin syster i Västerbotten, så han och den evige ungkarlen Widing hade bestämt sej för att äntligen göra den där rofyllda rekreationsresan med hjulångare längs Mississippifloden - det var i alla fall vad Widing kallade expeditionen. Karlsson föredrog för sin del att dra paralleller till Mälarpirater av Sigfrid Siwertz.
   - I sommarens soliga dagar, sjöng Widing så att måsarna flydde inför den obarmhärtiga konkurrensen. Vi åker längs skogar och hagar!
   - Där borta ligger Kattskär, förklarade Karlsson för den ointresserade Widing och krafsade till med högerarmen.
   - På färdens besvär ingen klagar, råmade Widing, varvid det klart framgick varför han varit befriad från sång i skolan.
   - Där ligger Elba. Lustigt nog samma namn som på Napoleons furstendöme mellan Korsika och Italien varifrån han drog ut för att möta sitt Waterloo. Ny forskning tyder för övrigt på att Napoleon förgiftades av arsenik. Liksom Erik XIV som ligger balsamerad i Västerås domkyrka.
   Fartyget stångade sej fram mellan Elba och Västra Holmen som mellan Skylla och Charybdis och fortsatte ut mot Fulleröfjärden. Solen glittrade på vågorna och det var en fröjd att leva. Måsarna följde i kölvattnet efter dem, förstummade av de läten som Widing undsluppit sej. Karlsson och Widing stod på akterdäck och såg Västerås glida bort mot horisonten medan M/F Björnön forsade ut mot Mälarens öppna vatten. Solen skymdes tillfälligt av ett moln och det idylliska sommarlandskapet målades i en mörkare nyans.
   - Kommer du ihåg det fasansfulla dramat på ångaren Prins Carl vid sekelskiftet? frågade Karlsson plötsligt, liksom inspirerad av molnskuggan.
   - Vad pratar du om? Då var jag ju inte ens född.
   - Onsdagen den sextonde maj år 1900 gick Johan Filip Nordlund ombord på ångbåten Prins Carl i Arboga med destination Stockholm. Han var beväpnad med kniv och två revolvrar. När båten passerat Kvicksund och närmade sej Tidölandet dödade han kaptenen med ett knivhugg i ryggen och låste in fyra män som satt i röksalongen och spelade kort. Han sköt mot alla som kom i hans väg och ställde sej därefter i styrhytten och kommenderade full maskin.
   Widing sneglade oroligt över axeln som om han väntat sej en kniv i ryggen.
   - Vid tolvtiden på natten mötte ångaren Köping den drivande Prins Carl i höjd med Torshälla huvud. Det rådde en egendomlig stillhet ombord. En man på kommandobryggan avfyrade ett skott mot Köping och firade sedan ner en livbåt och rodde bort i nattmörkret. Man bordade fartyget och mötte en ohygglig syn. Överallt låg döda och sårade. Krossade fönsterrutor och väggar nersölade av blod vittnade om vilka hemskheter som utspelats. Fem personer hade mördats och ett tiotal sårats.
   - Fy för den lede, ryste Widing.
   - Nordlund rodde i land vid Tidö och kunde senare gripas av fyra poliskonstaplar i Skogstorps järnvägsstation utanför Eskilstuna. Han dömdes till döden och var den siste man som halshöggs i Sverige. Hans öde aktualiserade kampanjen mot dödsstraffet som bland annat drevs av chefredaktör Anders Pers på Vestmanlands läns tidning. Nordlund sjöng sången Trygg uti Jesu armar ända tills skarprättarens bila med ett hugg skilde huvudet från kroppen. Han är begravd på Östra kyrkogården i Västerås, egendomligt nog på helgad mark, innanför kyrkogårdsmuren. En ny tid var på väg med en humanare inställning till samhällets olycksbarn.
   Karlsson och Widing stod tysta och tittade på strömvirvlarna och vattenskummet som piskades upp av propellern. En kropp föll förbi och plumsade i vattnet, några vilt flaxande armar dök upp mellan svallvågorna och så hördes höga skrik på hjälp.
   - Man överbord! vrålade Karlsson med sina lungors fulla kraft.
   Andra hade också uppmärksammat olyckstillbudet, fartyget saktade in och en räddningsbåt sattes i sjön. Snart lyftes den chockade passageraren ombord.
   - Vi är poliser, förklarade Karlsson och trängde sej fram mellan de nyfikna med Widing tätt i hälarna. Var vänliga och släpp fram oss.
   Den vattendrypande passageraren, en kvinna i fyrtioårsåldern, höll sej krampaktigt fast med båda händerna i relingen. Det var damen i blått som stigit på båten i sista stund. Hon hostade upprepade gånger och gav Karlsson en underlig blick.
   - Det var någon som kastade i mej, sa hon.

Karlsson och Widing hade sniffande som hungriga hundar följt doften av mat ända in i det allra heligaste, matsalen, för att i stor stil avnjuta den kulinariska höjdpunkten på deras lustresa till Kungliga hufvudstaden. Widing åt ångbåtsbiff och Karlsson sjötunga. De delade på en flaska vitt vin.
   - Ångbåtsbiff och vitt vin, gruffade Widing som fått ge med sej i vinvalet. Vilket barbari!
   - Gnäll inte. M/F Björnön är för övrigt ingen ångbåt.
   - Vad har det med vinet att göra?
   Matsalen var fylld till sista plats. Widing lät blicken behagfullt vila på en charmig brunett som gjorde noteringar i en anteckningsbok mellan tuggorna.
   - Hon skriver säkert kärlekspoesi, sa Karlsson syrligt.
   - Glädjeförstörare, morrade Widing och stoppade en fjärdedel av biffen i munnen. Vem slängde Blå damen överbord? Du ska se att det är massmördaren Johan Filip Nordlunds osalige ande som smyger omkring på båten och spökar. Den vandrande vålnaden. Varför begick han egentligen sitt blodiga illdåd? Var han sinnessjuk?
   - Han påstod själv att han begått morden av hat mot mänskligheten. Trasslig uppväxt, dömd redan som sextonåring till straffarbete. Han sa till en medfånge på Långholmens fängelse att han antingen skulle bli en god människa eller också skulle han göra sej riksbekant genom något förfärligt dåd.
   Karlsson smälte njutningsfullt en bit sjötunga i munnen.
   - När han frigivits från Långholmen pantsatte han sin klocka, köpte två revolvrar och en biljett som däckspassagerare på Prins Carl. Han hade valt alternativ två.
   Widing tittade ut över den blånande Mälaren.
   - Är det inte gudomligt? sa han och spann som en katt. Inget går upp mot att åka hjulångare utför Mississippiflodens blanka vatten en solig sommardag! Huckleberry Finn kan slänga sej i väggen.
   - Som mälarpirat förväntar jag mej extraordinära strandhugg i den svenskaste av arkipelager, kontrade Karlsson pompöst och sög luft genom sin vinfyllda mun.
   - Lek inte vinprovare, din gamle posör, avrådde Widing. Du gör dej bara löjlig.
   Karlsson låtsades inte höra.
   - Blå damen påstod att hon hävts över relingen av en okänd man, sa han. Således ett mordförsök. Gärningsmannen finns ombord på M/F Björnön såvida han inte lyckats simma i land, vilket är föga troligt. Detta är alltså en variation på det slutna rummet, detektivens mardröm. Brottet har begåtts på en avgränsad plats och ingen har, vad jag kan förstå, kunnat ta sej varken hit eller härifrån.
   Servitören plockade undan de tomma tallrikarna och fyllde glasen med det sista vinet. Han hade mörkt kortklippt hår och ett födelsemärke på överläppen.
   - Önskas dessert? Vi har chokladtårta och mintsorbet. Kaffe?
   - Kaffe, svarade Karlsson och klappade sej stolt på magen.
   - Chokladtårta, sa Widing och slickade sej om morrhåren. Och kaffe. Och mintsorbet.
   Servitören avlägsnade sej. Karlsson la märke till att han haltade lätt.
   - Varför skulle en okänd man vilja dränka damen i blått? återtog han.
   - En vettvilling. En spritt språngande galning.
   - Eller också förtiger hon nånting, sa Karlsson eftertänksamt.
   - Blå ängeln, sa Widing längtansfullt. Marlene Dietrich. Jag såg henne uppträda en gång på Tivoli i Köpenhamn. Vilka ben!
   Brunetten samlade ihop sina saker och blinkade förföriskt mot Widing när hon svepte förbi och lämnade matsalen. Hennes parfym av typen Boudoir du Bleu dröjde kvar i rummet som ett outtalat löfte. Widing nästan reste på sej av upphetsning.
   - Såg du? Hon blinkade!
   - Sitt ner, föreslog Karlsson torrt.
   En äldre herre vid bordet bakom Widing sjönk ihop. Hans huvud dunkade rakt ner i sopptallriken. Karlsson skyndade dit och lyfte upp honom i sittande ställning. Mannen var ljusgrön i ansiktet och soppan dröp på den vitstärkta skjortan. Han såg hjälplöst på Karlsson.
   - Jag mår illa, sluddrade han och såg både överraskad och rädd ut. Jag tror att...
   Det rann saliv längs hakan, underkäken darrade och det föreföll som om han skulle kräkas vilken sekund som helst.
   - Jag har blivit förgiftad, viskade han och tappade huvudet i Karlssons armveck medan spyorna sköljde över dennes nyinköpta sommarskor i tyg.
   - Nordlunds vålnad, sa Widing ödesmättat.

- Det känns som om vi hamnat på Titanic, klagade Widing. Det här är ett spökskepp, Sven-Åke. Du ska se att vi snart går på ett isberg! Och runt relingen stryker den blodtörstige Nordlunds vålnad på jakt efter nya offer...
   - Äh, slå igen foderluckan, sa Karlsson irriterat. Nu måste vi tänka klart. Vi är poliser och har ansvar för passagerarnas säkerhet. Ska vi rekommendera kaptenen att omedelbart gå i land eller... fan, vi är ju på nöjesresa.
   - Om vi går i land kanske vi aldrig får tag på den skyldige, sa Widing. Då öppnar vi det hermetiskt tillslutna rummet.
   Den illamående äldre herrn placerades i avskildhet i ett personalutrymme. Karlsson och Widing diskuterade med kaptenen och man tog efter viss vånda det gemensamma beslutet att resan skulle fortsätta åtminstone till Strängnäs. Polis och ambulans larmades via radio och skulle möta upp vid hamnen. Karlsson och Widing patrullerade nervöst fram och tillbaka från för till akter medan de övervägde den uppkomna situationen.
   - Blå ängeln jobbar som servitris på restaurang Zum Fransiskaner i Stockholm, läste Widing ur sin knövliga anteckningsbok. Hon påstår att hon utan anledning slängts i sjön av en okänd man som hon bara kan lämna ett vagt signalement på. Han var klädd i ljusa kläder och hade kortklippt mörkt hår. Själv heter hon Stina Hedberg och hade besökt sin dotter i Vallentuna. Den äldre herrn som hade det goda omdömet att spy på dina skor heter Sture Saltin. Börsmäklare. Han kom från ett sammanträde i Västerås.
   - Och dom känner inte varandra?
   - Inte enligt uppgift. Men det är nåt skumt som pågår. Tänk om Stina Hedberg extraknäcker som prostituerad och haft Sture Saltin som kund och så har hans fru fått nys om...
   - Snälla Kent, avbröt Karlsson desperat. Dina teorier är välkomna, men låt oss ta ett steg i taget. Fakta, Kent, fakta!
   Han sjönk på huk och plockade upp en pappersremsa från däcket. Han vände och vred på remsan och kliade sej konfunderat i huvudet.
   - Ser du siffrorna och signaturen?
   Ett yngre par rundade akterdäcket och höll så när på att kollidera med Karlsson och Widing där de satt hopkrupna.
   - Ursäkta, sa Karlsson och reste sej och steppade åt sidan.
   Det var den charmiga brunetten från matsalen i sällskap med servitören. Widing såg snopen ut men samlade sej nödtorftigt. När kvinnan passerade blinkade hon med ena ögat.
   - Bingo, sa Widing förtjust och vred på skallen.
   - Det här är en sån där pappersremsa som sitter runt sedelbuntar, fastslog Karlsson. Nordlunds vålnad. Jag undrar...
   - I´m in heaven, nynnade Widing och spanade efter brunetten.
   - Rannsakningen av Nordlund ägde rum på länsfängelset i Västerås. Bland pressens representanter fanns Anna Larsen, en ung och vacker skådespelerska från Köpenhamn som senare skrev i tidningen Politiken: "En märklig kontakt uppstod mellan oss och jag log osäkert. Varje gång han sagt något klipskt såg han mot mej. Hans röst var behaglig..."
   - En märklig kontakt, upprepade Widing. Saken är klar. Vi har att göra med en hypnotisör. På hypnotisörens befallning hoppade Stina Hedberg i vattnet och inbillade sej att en okänd man kastat henne överbord. En posthypnotisk suggestion fick Sture Saltin att spy på dina skor.
   - Kent, avbröt Karlsson, fortfarande halkande runt i ett par plastsandaler med texten Yacht Club som han lånat av kaptenen, vad jag menar är att...
   I samma stund gjorde fartyget en oväntad gir. Motorn rusade upp på högsta varv, det gnällde i metall och skrapade mot trä. Med ett våldsamt brak körde M/F Björnön som en retad tjur rakt in i båtbryggan i Strängnäs.
   Karlsson stöp på öronen. När han omtumlad kommit på fötter sprang han hysteriskt uppför trappan till styrhytten, följd av en förvirrad Widing som hållit sej på benen tack vare att han haft sinnesnärvaro nog att hålla sej fast i relingen under kollisionen. Uppe i styrhytten låg styrmannen på golvet framför sin ratt och en blodrännil rann ur mungipan. Karlsson sökte hans puls men fann bara tystnaden. Styrmannen var död.
   - Ett extraordinärt strandhugg, tänkte Karlsson.

Den döde styrmannen och den svårt medtagne Sture Saltin togs om hand av ambulanspersonal i Strängnäs hamn. Man gjorde samma bedömning som Karlsson vad gällde Saltin, han hade av allt att döma förgiftats. Vad beträffar styrmannen var dödsorsaken tills vidare osäker. Fartyget hade klarat sej med smärre blessyrer och polisen bestämde att färden mot Stockholm kunde fortsätta. Ett tiotal personer klev av i Strängnäs och polisen antecknade namn och adress. Ett tiotal andra klev på, varefter den något tilltufsade M/F Björnön återupptog sin resa mot Stockholm. Karlsson och Widing lufsade runt i fartygets olika utrymmen medan de försökte utarbeta en teori om vad som hänt. Karlsson började känna sej som Odysseus under hans irrfärder på väg hem efter det trojanska kriget.
   - Antingen klev vår galning av i Strängnäs, resonerade Widing, eller också är den förskräcklige mälarpiraten kvar ombord. I så fall kan han slå till igen. När som helst. Hur som helst. Med osynliga medel kan han med ett hånskratt dirigera den intet ont anande Titanic mot katastrofens kallblodiga isberg.
   - Men varför skulle någon slumpmässigt...
   - Slumpmässigt! hojtade Widing förorättat. Det är en vettvilling, sanna mina ord. Det är klart att det inte finns något system i galenskapen. Menar du att ett spöke skulle vara rationellt? Menar du att Nordlund var rationell?
   - Och ändå, envisades Karlsson. En märklig kontakt uppstod mellan oss...
   En representant för rederiet, som tillsammans med två poliser och sjukvårdspersonal klivit på i Strängnäs, kom springande med svettig panna.
   - En passagerare är sjuk, flämtade han.
   De följde efter representanten och fann en ihopsjunken man liggande på en bänk med samma likbleka förgiftningssymtom som Saltin. De hann inte mer än konstatera faktum förrän en annan förskrämd passagerare dök upp och meddelade att en kvinna fallit i koma på fördäck. Den ene sjukvårdaren stannade kvar hos den förgiftade mannen medan den andre gav sej iväg till kvinnan i koma.
   - Nä nu jädrar, sa Widing ilsket. Nu måste vi få stopp på den här psykopaten innan vi alla är lönnmördade. Ni har väl hört legenden om den flygande holländaren? En holländsk kapten seglade i våldsam storm sitt skepp runt Kap Horn trots den förskräckta besättningens böner. Den Helige Ande visade sej, men den sataniske kaptenen sköt mot uppenbarelsen. För denna hädelse dömdes kaptenen att i all evighet segla på haven och aldrig nå hamn.
   Rederiets representant såg på Widing som om han var en hägring.
   - Så vad ska vi göra? frågade han med brusten röst.
   - Det måste vara servitören, sa Widing som i plötslig klarsyn. Han har lagt gift i maten. Stina Hedberg sa att attentatsmannen hade mörkt hår. Han ska anhållas!
   Innan Karlsson hann ingripa rusade Widing iväg. För ovanlighetens skull var det Karlsson som fick springa efter, följd av de två poliserna som klivit på i Strängnäs. När Widing kom instormande i matsalen tvärstannade han. På golvet låg servitören livlös med gapande mun.

När det hemsökta fartyget äntligen närmade sej Skeppskajen i Stockholm hade ytterligare en passagerare förgiftats och en yngre man drabbats av mycket svårartade kramper. Nordlunds vålnad hade därmed skördat sammanlagt åtta offer under den hemska resan från Västerås till Stockholm.
   Karlsson kunde inte låta bli att tänka på det pestsmittade skepp som år 1349 anlöpte Bergens hamn i Norge med digerdöden i lasten. Digerdöden svepte sedan likt en skoningslös lie över Skandinavien och skördade i en obeveklig dödsängels händer en tredjedel av befolkningen.

Medan Stockholmspolisen och ett läkarlag registrerade och förhörde de uppskrämda passagerarna drog Karlsson iväg med Widing längs Skeppskajen i riktning mot Telia.
   - Jag har några samtal att ringa, förklarade han bistert. Jag börjar ana vem den där förbannade fantomen är. Här ska förbaske mej skipas rättvisa!
   Karlsson stängde in sej i en telefonhytt och började ringa en serie samtal. Efter femton minuter kom han ut med ett lättat leende.
   - Fallet är löst, sa han belåtet. Mälarpiraten är gripen. Nordlunds vålnad är skingrad som rök i en frisk sjöbris. Odysseus irrfärder är slut. Kom så går vi till Zum Fransiskaner och sköljer ner den här olustiga historien med en sejdel öl och en iskyld Hallands Fläder. Jag bjuder!
   - Drömmer jag? undrade Widing och nöp sej demonstrativt i armen.
   - Det här är en av de få genuina krogar som är kvar i Stockholm sen min tid, förkunnade Karlsson när de klev in genom dörren till Zum Fransiskaner. Stället har sett likadant ut i alla tider. Hallå! Kan vi få var sin öl. Och Hallands Fläder därtill.
   Snapsen kom in i små glasflaskor som vilade på en bädd av isbitar.
   - Ja, den här resan blev inte riktigt som vi tänkt oss, sa Karlsson. Men slutet gott, allting gott. Vi har avslöjat Nordlunds vålnad, gripit mälarpiraten på bar gärning och åkt hjulångare utför Mississippifloden. Vad mer kan två medelålders dinosaurier begära av livet? Tom Sawyer kan slänga sej i väggen.
   - Jag förstår inte, sa Widing osäkert.
   - Har du hört talas om Mayas slöjor? Ett buddistiskt uttryck som syftar på att verkligheten är en illusion. Hela den här båtresan har i själva verket varit ett slags trolleritrick. Vi har blivit förda bakom ljuset av en verklighet underbarare än dikten.
   - Jag förstår fortfarande inte. Vad menar du?
   - En märklig kontakt uppstod mellan oss. Kommer du ihåg när Stina Hedberg lyftes upp ur vattnet? Hon såg så underligt på oss. Men hon var inte rädd. Hon var skamsen. Hennes blick jagade mej. Varför skämdes hon? Därför att hon ljög!
   Widing vattnade sina mustascher med ölen som om han hoppades att det skulle befrämja tillväxten.
   - När jag hittade pappersremsan på båten började pusslet långsamt falla på plats, fortsatte Karlsson. Det var en sån där remsa som brukar hålla ihop sedelbuntar. Minns du cyklisten med resväskan som steg ombord strax före oss? Han klev av i Strängnäs. Det var något med honom som inte var som det skulle. Han var nervös. Så slog det mej. Han hade ingen resväska när han steg i land!
   Karlsson gjorde en kort paus för att dricka några klunkar öl.
   - Min första tanke var att det rörde sej om ett bombattentat. Men vi hade gått fram och tillbaka på båten så många gånger utan att observera någon herrelös väska. Medan du drack kaffe gick jag upp till styrhytten och ringde polisen i Strängnäs. De hade antecknat uppgifter om alla som klivit av där och vi kunde snabbt räkna ut att mannen utan resväskan var en bankkamrer från Handelsbanken i Västerås. Polisen ringde banken och fick veta att kamrern var tjänstledig. Inte nog med det. Handelsbanken hade blivit rånad på fem miljoner kronor strax innan M/F Björnön lämnade kajen i Västerås!
   - Nu går skam på torra land, sa Widing.
   - Det var inte Nordlunds vålnad som sluppit lös ombord. Det var en bankrånare. Kamrern hade rånat sin egen bank iförd Kalle Anka-mask. Han stoppade pengarna i två plastkassar och sprang runt hörnet där han hade en cykel och en resväska. Plastkassarna och masken strulade han ner i väskan och sedan cyklade han till färjkajen och tog båten mot Stockholm. När vi närmade oss Strängnäs slängde han väskan med pengarna överbord. Det var en vattentät plastväska som flöt alldeles utmärkt. I hamnen i Strängnäs hade han i förväg ankrat sin motorbåt. Han körde ut i Mälaren och plockade upp väskan och fortsatte sedan tillbaka till båthamnen i Västerås där hans bil fanns parkerad. Polisen hittade honom hemma i villan. Han satt vid köksbordet och räknade pengar.
   - Otroligt! Men vem knuffade Stina Hedberg i sjön? Servitören va? Den där lömske charmören. Och alla andra offer, hur gick det till och varför?
   - Som jag sa, alltsammans var en illusion. När jag ringt polisen i Strängnäs ställde jag Stina Hedberg mot väggen. Det var ett självmordsförsök hon gjorde. När hon hoppat i vattnet greps hon av panik och ropade på hjälp. Det var därför hon skämdes. Sture Saltin och en annan passagerare hade varit på samma restaurang i Västerås och ätit räkmacka. De var matförgiftade. Du vet hur det är i rötmånaden. Det tredje förgiftningsfallet var en periodare som supit i tre veckor. Han var fyllsjuk. Styrmannen hade länge haft besvär med hjärtat. Han avled i en hjärtinfarkt. Kvinnan som föll i koma är sockersjuk och hade glömt att ta sitt insulin. Servitören var stressad och utarbetad och har lågt blodtryck. Han svimmade helt enkelt. Den unge mannen som fick svåra kramper lider av epilepsi. Det var alltsammans en serie tillfälligheter. Underliga äro Herrens vägar. Men det är inte konstigt att bankrånaren blev nervös.
   - Det var det värsta jag hört sen Eldkvarn brann, sa Widing och tömde sin flädersnaps i en enda klunk.
   Karlsson följde hans exempel och det blev tyst några ögonblick medan de lät snapsarna sjunka in.
   - Det är inte utan att man kommer att tänka på August Strindberg som var förföljd av sina Makter. Tillfälligheternas spel. Slumpens skördar. En gång läste jag en kriminalnovell där skurken klistrat konstgjorda fingeravtryck i plastfilm över sina fingertoppar för att vilseleda polisen. Men av en djävulsk slump råkade de konstgjorda avtrycken överensstämma med hans egna! Ödets ironi. Sigmund Freuds vapendragare Carl Gustav Jung utarbetade en teori om synkronicitet, det vill säja samtidiga och meningsfulla händelser och skeenden i tid och rum.
   Karlsson tittade över Widings axel ut mot Strandkajen och den glittrande fjärden. Några tysta minuter förflöt. Så började Karlsson prata igen, nu inåtvänt och dröjande.
   - En hästkusk hade haft en skjuts långt utanför Eskilstuna och var i sakta mak på hemväg när han mitt på skogen blev anropad av en yngre karl i herrskapskläder som ville ha skjuts till Skogstorps station. Väl framme betalade mannen fem riksdaler fast skjutsen bara var värd en tolvskilling. Efter att ha tagit några steg mot stationsbyggnaden återvände mannen med ett tankfullt uttryck i ansiktet. I hans ena hand glänste en snusdosa av guld. "Ta den här, broder" sa Filip Nordlund till hästkusken. "Jag tror inte på skrömt och varsel, men det är något som säjer mej att jag inte behöver dosan längre..."
   Karlsson plockade upp sin egen snusdosa och fingrade rutinerat in en pris i munnen. Han tömde ölen och tittade på klockan.
   - Vi hinner precis till Trollflöjten på Operan, sa han. Efteråt supé med champagne på Operakällaren. Och så nattåget hem.
   Han blinkade hemlighetsfullt mot Widing med ena ögat och gjorde en rättelse:
   - Jag menar förstås Orientexpressen.

Kjell Höglund, 2003