1.
Den 4 juli 1568 gifte sig Erik XIV med sin älskarinna Karin Månsdotter.
Äktenskapet fick bägaren att rinna över. Hans bröder
och adeln gjorde uppror. Erik fängslades på Stockholms slott
och riksdagen avsatte honom som konung. Resten av sitt liv tillbringade
Erik som fånge på olika slott i Sverige.
Den 13 juni 1573 flyttades Erik från Gripsholm till Västerås
eftersom det gick rykten om en sammansvärjning mot hans bror Johan
III. Eriks övervakare Christer Gabrielsson Oxenstierna och Erik Andersson
Ekeblad hade fullmakt att i händelse av uppror ge honom en dryck av
mercurium, det vill säga arsenik, ty "hava vi med vårt älskelige
rikes råds samtycke så beslutat" som det står i fullmakten.
I oktober 1574 fördes Erik XIV till Örbyhus i norra Uppland. Klockan
2 på natten den 26 februari 1577 dog han på Örbyhus slott.
Kroppen balsamerades, sveptes i svart sammet och lades i en furukista. Därefter
fraktades Erik XIV, den före detta Guds smorde, Sveriges, Götes
och Vendes konung till Domkyrkan i Västerås för att få
sin sista viloplats.
I maj 1797 flyttades kvarlevorna till en nygjord furukista som placerades
i en praktfull marmorsarkofag som Gustav den III köpt i Carrara i Italien.
2.
Kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson stod vid fönstret i sitt
tjänsterum i polishuset. Dystert stirrade han ut i snögloppet.
Termometern visade minus 10 grader.
- Konstigt att det snöar i den här kylan, tänkte han.
Julen hade varit en katastrof. Först den där förbannade personalfesten
som inte gjorde någon människa glad. Sedan svägerskan och
hennes odrägliga ungar. Till råga på allt var han tvungen
att rycka in extra under annandagen.
En skylt på lyktstolpen på andra sidan Skepparbacken gjorde
reklam för utställningen om Erik XIV på Länsmuséet.
I porten till höger låg Riksantikvarieämbetet och Byrån
för arkeologiska undersökningar. Till vänster mellan träden
skymtade han det roströda slottet med sitt grönärgade koppartak.
Det var här Erik XIV satt inspärrad på 1500-talet. Några
försenade juldekorationer gnistrade i slottets fönster. Svagt
kunde han höra Stadshusets klockor spela.
- I Lissabon där dansar de, i kungens röda slott, nynnade
kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson falskt för sig själv,
utan att göra den freudianska kopplingen till scenen framför sig.
Det knackade på dörren.
- Kom in.
Kriminalinspektör Kent Widing stack in huvudet.
- Det är en professor Hjortsjö som söker dig, sade han.
- Professor Hjortsjö? Låter bekant.
- Han tillhör gänget som undersöker Erik XIV:s mumie.
- Aj fan. Vad vill han mig? OK, släpp in honom.
In över tröskeln snubblade en äldre, gråhårig
man med slipsknuten på sniskan och håret på ända.
Glasögonen liknade två ihopsvetsade förstoringsglas. Mannen
slet tag i Karlssons högra hand och pumpade armen upp och ner. Han
hade fortfarande osmälta snöflingor i hårtestarna. Trots
kylan där ute glänste pannan av svett och han hade ett jagat uttryck
i ögonen.
- Hjortsjö, sade han. Herregud.
Han sjönk ner i en stol och såg hjälplöst på
Karlsson.
- Erik XIV, fortsatte han tonlöst. Vet Ni vem jag är?
Karlsson nickade.
- Vi öppnade kistan alldeles nyss. Erik XIV är klädd
i kostym.
Karlsson såg frågande ut.
- Kostym?
- Kostym. Och slips.
- Slips?
Karlsson började frukta att han hade att göra med en dåre.
- Och vit skjorta. Välpressad. Och armbandsur.
- Armbandsur?
- Rolex.
Kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson tittade ut genom fönstret.
Skylten på lyktstolpen vred sig motvilligt i vinden.
- En gång i min ungdom ville jag bli bilmekaniker, tänkte
han. Nu är det för sent.
- Rent vetenskapligt... stammade Hjortsjö och torkade sig i pannan
med en näsduk, uppriktigt sagt... det är ju inte klokt... finns
det någon möjlighet att det här kunde skötas diskret,
jag menar... inte sant? avslutade han lamt och stirrade ängsligt på
kriminalkommissarien.
Karlsson funderade i tjugo sekunder och fattade sedan sitt beslut.
- Låt oss ta en titt, sade han och svalde en huvudvärkstablett
tillsammans med en slurk kallt kaffe.
På vägen ut vinkade han till sig kriminalinspektör Kent
Widing.
- Häng med, Kent, sade han. Vi har en träff med Erik XIV.
3.
Väl ute på Slottsgatan piggnade professor Hjortsjö till.
Han harklade sig och påbörjade ett anförande som snabbt
växte ut till en mindre föreläsning. Karlsson noterade i
ögonvrån att Länsteatern gav två pjäser, dels
"Döden och flickan" och dels "I skuggan av Gud".
- Erik XIV är begravd i en sarkofag av svart marmor från
Carrara i Italien, sade Hjortsjö belåtet och viftade till med
höger hand som om Karlsson och Widing kommit med några ovidkommande
invändningar. Carrara-marmor är, som herrarna kanske känner
till, en metamorf produkt av sedimentär kalksten från triasperioden.
Widing väste fram något ohörbart mellan tänderna.
- I uroceanerna täcktes havsbottnen av döda organismer vars
skal stelnade till kalksten, förklarade Hjortsjö obesvärat
och viftade undan ytterligare några triviala invändningar. När
kontinenterna bildades för tvåhundra miljoner år sedan
trycktes kalkstenen av naturkrafterna upp i stora bergskedjor och omvandlades
till marmor. En sådan bergskedja är Apuanska bergen i Italien
och - mina herrar! - vid dess fot ligger staden Carrara. Här
har man brutit marmor i flera tusen år!
- Jaså, sade Widing.
Hjortsjö var nära att bli påkörd av en cyklist när
de tre herrarna korsade Stora gatan, men lyckades undkomma i sista stund.
I sin tunna, fladdriga överrock påminde han om en tjurfäktare
som förberedde sig för dödsstöten.
- För 2000 år sedan lät kejsar Augustus bygga om Rom
med marmor från Carrara, meddelade han entusiastiskt, som om han försökte
överrösta en stormande applådåska. "Jag tog emot
en stad av tegel och lämnar en av marmor", lär han ha sagt.
Kejsar Augustus alltså, förtydligade Hjortsjö hotfullt och
fixerade Karlsson med en kobrablick för att understryka att han inte
tolererade några dumheter. Renässansens store konstnär Michelangelo
gjorde sina skulpturer av Carrara-marmor, försäkrade han avslutningsvis.
Varken kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson eller kriminalinspektör
Kent Widing hade några invändningar att komma med. Männen
närmade sig nu Domkyrkans vackra barockspira som värdigt pekade
mot himlen. I snövinden liknade scenen ett julkort. Johannes Rudbeckius
stod tyst och mörk på sin sockel, liksom en olycksbådande
väktare som av okänd anledning fattat posto vid den gamla kyrkan.
- Kyrkspiran är från 1693, undervisade Hjortsjö. Den
är ritad av Nicodemus Tessin den yngre.
De klev in i den dunkelt upplysta kyrkan med sina vackert färgade mosaikfönster
och passerade under en korsfäst Jesus skulpterad i trä. Karlsson
undvek att trampa på en i golvet uthuggen dödskalle omgiven av
benknotor och ett timglas. Längst in i kyrkan till höger om altaret
badade den svarta marmorsarkofagen från Carrara i intensiv strålkastarbelysning.
Karlsson, Widing och Hjortsjö tittade tysta ner i den öppnade
sarkofagen. Där låg Erik XIV i ett stadium av långt framskriden
förruttnelse, med det bekanta kluvna rödaktiga skägget och
prydligt klädd i snygg femtiotalskostym, vit skjorta och slips. Karlsson
böjde sig fram och tittade på armbandsuret. Det hade stannat
precis klockan 2.
- Erik XIV dog klockan 2, påpekade Hjortsjö med dov röst.
Den 26 februari 1577.
Karlsson rätade på ryggen och såg sig om bland det församlade
sällskapet, alla allvarliga och stilla i det vita strålkastarljuset,
som skådespelare på en scen.
- Jag är kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson, förklarade
han. Jag måste be er att hålla det här hemligt tills vidare.
Kriminalinspektör Widing kommer att prata med er alla i tur och ordning.
När Karlsson gick tillbaka mot utgången stannade han till vid
en uppslagen bibel på en pulpet och ögnade igenom dagens bibelord,
som handlade om hur Jesus botar en blindfödd man. Utanför kyrkan
stod Johannes Rudbeckius troget kvar på sin post, oberörd av
ovädret.
4.
När polisens tekniker försiktigt lyft den döda kroppen ur
sarkofagen upptäcktes ännu en kropp, som legat dold under den
kostymklädde mannen. Denna andra kropp var lindad i svart. Ansiktet
syntes, men det fanns inget spår av något rött skägg.
Vänstra skenbenets nedre del var blottad. Foten hade brutits av för
att liket skulle rymmas i kistan.
Det stod snart klart att det nya liket var den riktige Erik XIV. En okänd
gärningsman hade uppenbarligen öppnat sarkogfagen och lagt ännu
en död kropp ovanpå den gamle konungen.
Obduktionen visade att Erik nr 2 varit död i knappt ett år. Dödsorsaken
var arsenikförgiftning. I magsäcken påträffades rester
av ärtsoppa.
5.
Den försvunne Robert Massaros tandläkare kunde intyga att Massaro
och Erik nr 2 var en och samme man.
På kvällen efter jobbet satt Karlsson och Widing på Stopet
och resonerade över var sin öl. De var ensamma på puben
så när som på Åke bakom ölkranen och ett skrattande
gäng som kastade pil och pratade bandy. Utanför fönstren
hade snön åter börjat falla.
- Den här historien blir allt mer mystisk, klagade Karlsson och
drack några klunkar öl. Vi har nyckeln till gåtan, men
inget lås att sätta nyckeln i. Varför i all sin dar skulle
någon kopiera mordet på Erik XIV? En sinnessjuk historiker kanske.
- Du ska se att det är den italienska maffian som ligger bakom,
svarade Widing tvärsäkert och torkade bort skum från mustaschen
med baksidan av handen. Jag kan ge mig fan på det. Eller också
är det Vatikanen.
Widing var barnsligt förtjust i olika typer av konspirationsteorier.
Han lutade starkt åt att hela livet var en enda stor sammansvärjning.
Karlsson såg tvivlande ut. Det var hans personliga läggning.
Han tvivlade i stort sett på allt. "Det som inte kan betvivlas
kan inte vara sant" var Karlssons valspråk.
- Antingen kommer det här fallet att bli en förbannad soppa...
började han.
- Ärtsoppa, avbröt Widing och fnissade skamlöst åt
sitt eget usla skämt.
- ...eller också sjunker det ihop till nästan ingenting
när man börjar peta i det. Som maräng i munnen.
- Maffian är mitt grundtips, envisades Widing. Hör här!
Allt pekar i den riktningen. Någon slags vendetta kanske. Blodsfejd.
Det kan du slå dig i backen på. Var ligger Carrara för
övrigt? På Sicilien utan tvivel. Det är naturligtvis den
sicilianska maffians blodiga tentakler som har sträckt sig ända
hit till Västerås för att tysta ett farligt vittne.
Han blängde misstänksamt på en herre i kritstrecksrandig
kostym som just kom in genom dörren, som om mannens blotta närvaro
styrkte hans teori.
- Carrara ligger i Toscana, sade Karlsson trött. Norra Italien.
Widing fnös föraktfullt.
- Felet med dig Sven-Åke, är att du saknar visioner! Du
är en gnällspik.
Karlsson tömde sin ölsejdel och dängde den i bordet med en
smäll.
- Du får sätta full fart i morgon bitti, sade han resolut.
Fiska fram allt du kan om Massaro. Prata med Asea. Arbetskamrater, familjeförhållanden,
vänkrets, motiv och så vidare. Vi behöver bakgrundsinformation
från Italien. Det är möjligt att vi måste begära
hjälp av den italienska polisen. Italienska ambassaden är en annan
tänkbar informationskälla.
- Det är maffian, tjatade Widing. Säkert som amen i kyrkan!
Ser du inte hur allt faller på plats? Ska vi slå vad?
Karlsson suckade.
- Nej. Det räcker med konjaksflaskan.
- Det kan också vara Vatikanen, fortsatte Widing upphetsat. Påven
har antagligen gjort sig av med någon obekväm kardinal och försöker
kasta skulden på biskopen i Västerås.
Gänget vid piltavlan jublade över ett extra lyckat kast. Karlsson
reste sig och gick nedför trappan till toaletten. Han låste dörren
och satte sig på toalettstolen. Sedan lade han in en dubbel snus.
6.
Clemente Puggioli låg i sin säng på lasarettet i Västerås.
Han vred långsamt på huvudet när Karlsson och Widing kom
in i rummet.
- Ni är poliser, sade han med bräcklig röst.
Det var inte en fråga utan ett konstaterande. Karlsson nickade. Han
tänkte på snus.
- Jag har väntat på er, sade Puggioli. Ända sedan jag
hörde att sarkofagen skulle öppnas.
Han vred på huvudet igen och tittade ut genom fönstret med febriga
ögon som tycktes se bakom tid och rum. Det var nästan overkligt
tyst. Tyst som i graven.
- Jag längtar till Italien, viskade Puggioli. Till min barndoms
soliga Carrara vid foten av de vita bergen. Vad skulle jag här i detta
kalla land att göra? Det har bara gett mig elände och död.
Nu ligger jag här ensam och bortglömd.
Han såg på de två poliserna med bruna ögon fulla
av tårar.
- Kan ni förstå det? frågande han vädjande. Gode
Gud vad jag längtar tillbaka till Italien! Att få återvända
hem. Det är min enda önskan.
Han tystnade och tycktes samla sina sista krafter.
- Roberto Massaro och jag var barndomsvänner. Vi växte upp
och lekte tillsammans. Vi utbildade oss båda till ingenjörer
och kom så småningom hit till Asea i Västerås. Vi
förälskade oss i samma flicka på kontoret. Hon hette Elsie
och det blev Roberto som till sist blev hennes utvalde. Men ganska snart
efter giftermålet blev Elsie min älskarinna.
Puggioli berättade trevande, som ur en halvt bortglömd dröm.
- Elsie och jag planerade mordet tillsammans. Vi brukade skämta
om att Roberto såg ut som Erik XIV. Kanske hade han skandinaviskt
vikingablod i släkten. Som forskningsingenjör på Asea-Atom
hade jag inga svårigheter att få tag på arsenik. På
Erik XIV:s dödsdag den 26 februari ifjol var jag hembjuden till dem
på middag. Vi åt ärtsoppa och drack punsch. Under natten
körde vi kroppen till Domkyrkan och jag slog sönder ett av fönstren.
- Jag hittade notisen om det i tidningen, sade Karlsson. Det antogs
vara ett pojkstreck.
- Jag hade med mig en liten vinsch från Asea och med den lyfte
vi sarkofagens lock. Jag ville att han skulle få vila i en kista från
Carrara. Det var ett sätt att döva mitt dåliga samvete.
Och det var ett perfekt gömställe. Trodde vi. Gud straffade oss
genast. Elsie insjuknade hastigt i cancer och dog. Men det vet ni säkert
redan.
Karlsson nickade igen. Puggioli drog rosslande efter andan.
- Och nu är jag själv döende i cancer. Jag har högst
några veckor kvar att leva. Jag har sparat en del pengar. Jag har
skrivit ett testamente. Jag skulle önska att Roberto kunde flyttas
till Carrara och bli begravd i fosterjorden. Kanske kunde vi få vila
tillsammans. I en kista av marmor vid foten av de vita bergen.
Clemente Puggioli låg tyst en stund, utmattad av sin kraftansträngning.
Han såg liten och tunn ut i den stora sjukhussängen. Han fuktade
sina torra läppar och mumlade som för sig själv, så
svagt att det nästan inte hördes:
- Må Gud förlåta oss...
Han slöt ögonen.
- Döden och flickan, tänkte kriminalkommissarie Karlsson.
I skuggan av Gud...
7.
Regeringen beslöt i samråd med Domkyrkokommissionen, Riksantikvarieämbetet
och Rikspolisstyrelsen att hemligstämpla det makabra fyndet i sarkofagen
från Carrara. Intet gott syntes komma ut av att på dåvarande
tidpunkt offentliggöra det fullständiga materialet kring gravöppningen.
Däremot publicerades naturligtvis det vetenskapliga utredningsmaterialet
rörande den riktige Erik XIV. Man kunde med visshet konstatera att
Erik verkligen avlidit av arsenikförgiftning. Däremot kunde man
inte upptäcka några rester av den famösa ärtsoppan.
Skultuna bruk tillverkade en ny kista av koppar. Söndagen den 26 januari
fick allmänheten tillträde till Domkyrkan. Framme i koret i den
öppna kistan låg resterna av det kungliga stoftet på lit
de parade. Till orgelmusik defilerade under 5 timmar 15.000 personer förbi
kistan för att hedra den döde monarken. Slutligen lades locket
på. Kistan fylldes med argongas för att förhindra oxidation,
löddes ihop och sänktes ner i sarkofagen. Efter nästan 400
år kunde kung Erik äntligen vila i frid i sarkofagen från
Carrara.
Kjell Höglund, 1995