Sarkofagen från Carrara

1.

Den 4 juli 1568 gifte sig Erik XIV med sin älskarinna Karin Månsdotter. Äktenskapet fick bägaren att rinna över. Hans bröder och adeln gjorde uppror. Erik fängslades på Stockholms slott och riksdagen avsatte honom som konung. Resten av sitt liv tillbringade Erik som fånge på olika slott i Sverige.
   Den 13 juni 1573 flyttades Erik från Gripsholm till Västerås eftersom det gick rykten om en sammansvärjning mot hans bror Johan III. Eriks övervakare Christer Gabrielsson Oxenstierna och Erik Andersson Ekeblad hade fullmakt att i händelse av uppror ge honom en dryck av mercurium, det vill säga arsenik, ty "hava vi med vårt älskelige rikes råds samtycke så beslutat" som det står i fullmakten.
   I oktober 1574 fördes Erik XIV till Örbyhus i norra Uppland. Klockan 2 på natten den 26 februari 1577 dog han på Örbyhus slott. Kroppen balsamerades, sveptes i svart sammet och lades i en furukista. Därefter fraktades Erik XIV, den före detta Guds smorde, Sveriges, Götes och Vendes konung till Domkyrkan i Västerås för att få sin sista viloplats.
   I maj 1797 flyttades kvarlevorna till en nygjord furukista som placerades i en praktfull marmorsarkofag som Gustav den III köpt i Carrara i Italien.

*

År 1958 öppnades graven på initiativ av landshövding Ragnar Casparsson, som var mycket historiskt intresserad. Han vill veta om Erik XIV hade dött en naturlig död eller om han, som Johannes Messenius påstår i sitt berömda verk Scondia Illustrata, mördades med arsenikförgiftad ärtsoppa.
   I januari 1958 samlades Domkyrkokommissionen och landets ledande experter, bland dem riksantikvarie Ingvar Andersson och professor Carl-Herman Hjortsjö, vid Erik XIV:s sarkofag i Västerås Domkyrka. Aldrig har så många framstående vetenskapsmän varit församlade i Västerås som under dessa kalla och bleka januaridagar.
   När sarkofagens lock långsamt drogs åt sidan kände sig professor Hjortsjö som egyptologen Howard Carter just som denne skulle kika in i Tutanchamons grav i Konungarnas dal.
    Träkistan öppnades försiktigt och forskarna lutade sig framåt i spänd förväntan. I strålkastarnas avslöjande sken såg de vad de väntat sig att få se; en starkt förmultnad kropp. Men den var inte lindad i svart sammet. Professor Hjortsjö vacklade till och tog sig åt hjärtat.
    Erik XIV var klädd i modern kostym, vit skjorta och slips. Runt handleden blänkte ett armbandsur.

 
2.

Kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson stod vid fönstret i sitt tjänsterum i polishuset. Dystert stirrade han ut i snögloppet. Termometern visade minus 10 grader.
    - Konstigt att det snöar i den här kylan, tänkte han.
    Julen hade varit en katastrof. Först den där förbannade personalfesten som inte gjorde någon människa glad. Sedan svägerskan och hennes odrägliga ungar. Till råga på allt var han tvungen att rycka in extra under annandagen.
    En skylt på lyktstolpen på andra sidan Skepparbacken gjorde reklam för utställningen om Erik XIV på Länsmuséet. I porten till höger låg Riksantikvarieämbetet och Byrån för arkeologiska undersökningar. Till vänster mellan träden skymtade han det roströda slottet med sitt grönärgade koppartak. Det var här Erik XIV satt inspärrad på 1500-talet. Några försenade juldekorationer gnistrade i slottets fönster. Svagt kunde han höra Stadshusets klockor spela.
    - I Lissabon där dansar de, i kungens röda slott, nynnade kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson falskt för sig själv, utan att göra den freudianska kopplingen till scenen framför sig.
    Det knackade på dörren.
    - Kom in.
    Kriminalinspektör Kent Widing stack in huvudet.
    - Det är en professor Hjortsjö som söker dig, sade han.
    - Professor Hjortsjö? Låter bekant.
    - Han tillhör gänget som undersöker Erik XIV:s mumie.
    - Aj fan. Vad vill han mig? OK, släpp in honom.
    In över tröskeln snubblade en äldre, gråhårig man med slipsknuten på sniskan och håret på ända. Glasögonen liknade två ihopsvetsade förstoringsglas. Mannen slet tag i Karlssons högra hand och pumpade armen upp och ner. Han hade fortfarande osmälta snöflingor i hårtestarna. Trots kylan där ute glänste pannan av svett och han hade ett jagat uttryck i ögonen.
    - Hjortsjö, sade han. Herregud.
    Han sjönk ner i en stol och såg hjälplöst på Karlsson.
    - Erik XIV, fortsatte han tonlöst. Vet Ni vem jag är?
    Karlsson nickade.
    - Vi öppnade kistan alldeles nyss. Erik XIV är klädd i kostym.
    Karlsson såg frågande ut.
    - Kostym?
    - Kostym. Och slips.
    - Slips?
    Karlsson började frukta att han hade att göra med en dåre.
    - Och vit skjorta. Välpressad. Och armbandsur.
    - Armbandsur?
    - Rolex.
    Kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson tittade ut genom fönstret. Skylten på lyktstolpen vred sig motvilligt i vinden.
    - En gång i min ungdom ville jag bli bilmekaniker, tänkte han. Nu är det för sent.
    - Rent vetenskapligt... stammade Hjortsjö och torkade sig i pannan med en näsduk, uppriktigt sagt... det är ju inte klokt... finns det någon möjlighet att det här kunde skötas diskret, jag menar... inte sant? avslutade han lamt och stirrade ängsligt på kriminalkommissarien.
    Karlsson funderade i tjugo sekunder och fattade sedan sitt beslut.
    - Låt oss ta en titt, sade han och svalde en huvudvärkstablett tillsammans med en slurk kallt kaffe.
    På vägen ut vinkade han till sig kriminalinspektör Kent Widing.
    - Häng med, Kent, sade han. Vi har en träff med Erik XIV.
   

 
3.

Väl ute på Slottsgatan piggnade professor Hjortsjö till. Han harklade sig och påbörjade ett anförande som snabbt växte ut till en mindre föreläsning. Karlsson noterade i ögonvrån att Länsteatern gav två pjäser, dels "Döden och flickan" och dels "I skuggan av Gud".
    - Erik XIV är begravd i en sarkofag av svart marmor från Carrara i Italien, sade Hjortsjö belåtet och viftade till med höger hand som om Karlsson och Widing kommit med några ovidkommande invändningar. Carrara-marmor är, som herrarna kanske känner till, en metamorf produkt av sedimentär kalksten från triasperioden.
    Widing väste fram något ohörbart mellan tänderna.
    - I uroceanerna täcktes havsbottnen av döda organismer vars skal stelnade till kalksten, förklarade Hjortsjö obesvärat och viftade undan ytterligare några triviala invändningar. När kontinenterna bildades för tvåhundra miljoner år sedan trycktes kalkstenen av naturkrafterna upp i stora bergskedjor och omvandlades till marmor. En sådan bergskedja är Apuanska bergen i Italien och - mina herrar! - vid dess fot ligger staden Carrara. Här har man brutit marmor i flera tusen år!
    - Jaså, sade Widing.
    Hjortsjö var nära att bli påkörd av en cyklist när de tre herrarna korsade Stora gatan, men lyckades undkomma i sista stund. I sin tunna, fladdriga överrock påminde han om en tjurfäktare som förberedde sig för dödsstöten.
    - För 2000 år sedan lät kejsar Augustus bygga om Rom med marmor från Carrara, meddelade han entusiastiskt, som om han försökte överrösta en stormande applådåska. "Jag tog emot en stad av tegel och lämnar en av marmor", lär han ha sagt. Kejsar Augustus alltså, förtydligade Hjortsjö hotfullt och fixerade Karlsson med en kobrablick för att understryka att han inte tolererade några dumheter. Renässansens store konstnär Michelangelo gjorde sina skulpturer av Carrara-marmor, försäkrade han avslutningsvis.
    Varken kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson eller kriminalinspektör Kent Widing hade några invändningar att komma med. Männen närmade sig nu Domkyrkans vackra barockspira som värdigt pekade mot himlen. I snövinden liknade scenen ett julkort. Johannes Rudbeckius stod tyst och mörk på sin sockel, liksom en olycksbådande väktare som av okänd anledning fattat posto vid den gamla kyrkan.
    - Kyrkspiran är från 1693, undervisade Hjortsjö. Den är ritad av Nicodemus Tessin den yngre.
    De klev in i den dunkelt upplysta kyrkan med sina vackert färgade mosaikfönster och passerade under en korsfäst Jesus skulpterad i trä. Karlsson undvek att trampa på en i golvet uthuggen dödskalle omgiven av benknotor och ett timglas. Längst in i kyrkan till höger om altaret badade den svarta marmorsarkofagen från Carrara i intensiv strålkastarbelysning.
    Karlsson, Widing och Hjortsjö tittade tysta ner i den öppnade sarkofagen. Där låg Erik XIV i ett stadium av långt framskriden förruttnelse, med det bekanta kluvna rödaktiga skägget och prydligt klädd i snygg femtiotalskostym, vit skjorta och slips. Karlsson böjde sig fram och tittade på armbandsuret. Det hade stannat precis klockan 2.
    - Erik XIV dog klockan 2, påpekade Hjortsjö med dov röst. Den 26 februari 1577.
    Karlsson rätade på ryggen och såg sig om bland det församlade sällskapet, alla allvarliga och stilla i det vita strålkastarljuset, som skådespelare på en scen.
    - Jag är kriminalkommissarie Sven-Åke Karlsson, förklarade han. Jag måste be er att hålla det här hemligt tills vidare. Kriminalinspektör Widing kommer att prata med er alla i tur och ordning.
    När Karlsson gick tillbaka mot utgången stannade han till vid en uppslagen bibel på en pulpet och ögnade igenom dagens bibelord, som handlade om hur Jesus botar en blindfödd man. Utanför kyrkan stod Johannes Rudbeckius troget kvar på sin post, oberörd av ovädret.

 
4.

När polisens tekniker försiktigt lyft den döda kroppen ur sarkofagen upptäcktes ännu en kropp, som legat dold under den kostymklädde mannen. Denna andra kropp var lindad i svart. Ansiktet syntes, men det fanns inget spår av något rött skägg. Vänstra skenbenets nedre del var blottad. Foten hade brutits av för att liket skulle rymmas i kistan.
    Det stod snart klart att det nya liket var den riktige Erik XIV. En okänd gärningsman hade uppenbarligen öppnat sarkogfagen och lagt ännu en död kropp ovanpå den gamle konungen.
    Obduktionen visade att Erik nr 2 varit död i knappt ett år. Dödsorsaken var arsenikförgiftning. I magsäcken påträffades rester av ärtsoppa.

*

- Vem är Erik nr 2? frågade Sven-Åke Karlsson. Vem i helvete är Erik nr 2?
    Han stod som han brukade vid fönstret i sitt tjänsterum. I skydd av ryggtavlan petade han in en liten prilla under läppen. I början av veckan hade han slagit vad med Widing om att sluta snusa. Vadet gällde en flaska konjak.
    Det hade slutat snöa. Slottet ruvade som en transsylvansk borg på sin låga kulle bakom de kala träden. En nästan osynlig eftermiddagsmåne hängde i en gren. Kriminalkommissarien vände sig om.
    - Om vi inte kan identifiera offret blir det inte lätt att hitta mördaren, sade han.
    - Nej, medgav Widing och blängde misstänksamt på Karlssons lätt putande överläpp.
    - Nå, du får förstås börja med de vanliga rutinerna. Glöm inte kolla om någon anmäldes försvunnen vid tiden för dödsfallet. Själv ska jag nosa runt på egen hand.
    Han kisade genom fönstret mot Byrån för arkeologiska undersökningar.
    - Det var som om det knäppte till i bakskallen när jag stod vid sarkofagen, muttrade han för sig själv. Sarkofagen från Carrara.
    Sven-Åke Karlson lämnade polishuset och gick med långa steg mot Vestmanlands Läns Tidning. På väg över Stora gatan var han en hårsmån från att mejas ner av en äldre dam på cykel. Efter en kort stunds bläddrande i tidningsläggen hittade han vad han sökte.
    - Men vem? tänkte han. Och varför?
    Ett telefonsamtal till Widing gav honom nyckeln till svaren.
    - I slutet av februari förra året anmäldes en man försvunnen, rapporterade Widing stolt som en tupp och som om han förväntade sig en omedelbar befordran. Mannen är forskningsingenjör på Asea här i Västerås.
    - Intressant. Vad heter han?
    Widing skrattade hemlighetsfullt.
    - Du kommer inte att tro mig, sade han retsamt.
    - För fan, Kent. Ut med språket!
    - Mannen heter Roberto Massaro.
    - Ja?
    Widing gjorde en konstpaus.
    - Han är italienare. Född och uppvuxen i Carrara.

 
5.

Den försvunne Robert Massaros tandläkare kunde intyga att Massaro och Erik nr 2 var en och samme man.
    På kvällen efter jobbet satt Karlsson och Widing på Stopet och resonerade över var sin öl. De var ensamma på puben så när som på Åke bakom ölkranen och ett skrattande gäng som kastade pil och pratade bandy. Utanför fönstren hade snön åter börjat falla.
    - Den här historien blir allt mer mystisk, klagade Karlsson och drack några klunkar öl. Vi har nyckeln till gåtan, men inget lås att sätta nyckeln i. Varför i all sin dar skulle någon kopiera mordet på Erik XIV? En sinnessjuk historiker kanske.
    - Du ska se att det är den italienska maffian som ligger bakom, svarade Widing tvärsäkert och torkade bort skum från mustaschen med baksidan av handen. Jag kan ge mig fan på det. Eller också är det Vatikanen.
    Widing var barnsligt förtjust i olika typer av konspirationsteorier. Han lutade starkt åt att hela livet var en enda stor sammansvärjning. Karlsson såg tvivlande ut. Det var hans personliga läggning. Han tvivlade i stort sett på allt. "Det som inte kan betvivlas kan inte vara sant" var Karlssons valspråk.
    - Antingen kommer det här fallet att bli en förbannad soppa... började han.
    - Ärtsoppa, avbröt Widing och fnissade skamlöst åt sitt eget usla skämt.
    - ...eller också sjunker det ihop till nästan ingenting när man börjar peta i det. Som maräng i munnen.
    - Maffian är mitt grundtips, envisades Widing. Hör här! Allt pekar i den riktningen. Någon slags vendetta kanske. Blodsfejd. Det kan du slå dig i backen på. Var ligger Carrara för övrigt? På Sicilien utan tvivel. Det är naturligtvis den sicilianska maffians blodiga tentakler som har sträckt sig ända hit till Västerås för att tysta ett farligt vittne.
    Han blängde misstänksamt på en herre i kritstrecksrandig kostym som just kom in genom dörren, som om mannens blotta närvaro styrkte hans teori.
    - Carrara ligger i Toscana, sade Karlsson trött. Norra Italien.
    Widing fnös föraktfullt.
    - Felet med dig Sven-Åke, är att du saknar visioner! Du är en gnällspik.
    Karlsson tömde sin ölsejdel och dängde den i bordet med en smäll.
    - Du får sätta full fart i morgon bitti, sade han resolut. Fiska fram allt du kan om Massaro. Prata med Asea. Arbetskamrater, familjeförhållanden, vänkrets, motiv och så vidare. Vi behöver bakgrundsinformation från Italien. Det är möjligt att vi måste begära hjälp av den italienska polisen. Italienska ambassaden är en annan tänkbar informationskälla.
    - Det är maffian, tjatade Widing. Säkert som amen i kyrkan! Ser du inte hur allt faller på plats? Ska vi slå vad?
    Karlsson suckade.
    - Nej. Det räcker med konjaksflaskan.
    - Det kan också vara Vatikanen, fortsatte Widing upphetsat. Påven har antagligen gjort sig av med någon obekväm kardinal och försöker kasta skulden på biskopen i Västerås.
    Gänget vid piltavlan jublade över ett extra lyckat kast. Karlsson reste sig och gick nedför trappan till toaletten. Han låste dörren och satte sig på toalettstolen. Sedan lade han in en dubbel snus.

 
6.

Clemente Puggioli låg i sin säng på lasarettet i Västerås. Han vred långsamt på huvudet när Karlsson och Widing kom in i rummet.
    - Ni är poliser, sade han med bräcklig röst.
    Det var inte en fråga utan ett konstaterande. Karlsson nickade. Han tänkte på snus.
    - Jag har väntat på er, sade Puggioli. Ända sedan jag hörde att sarkofagen skulle öppnas.
    Han vred på huvudet igen och tittade ut genom fönstret med febriga ögon som tycktes se bakom tid och rum. Det var nästan overkligt tyst. Tyst som i graven.
    - Jag längtar till Italien, viskade Puggioli. Till min barndoms soliga Carrara vid foten av de vita bergen. Vad skulle jag här i detta kalla land att göra? Det har bara gett mig elände och död. Nu ligger jag här ensam och bortglömd.
    Han såg på de två poliserna med bruna ögon fulla av tårar.
    - Kan ni förstå det? frågande han vädjande. Gode Gud vad jag längtar tillbaka till Italien! Att få återvända hem. Det är min enda önskan.
    Han tystnade och tycktes samla sina sista krafter.
    - Roberto Massaro och jag var barndomsvänner. Vi växte upp och lekte tillsammans. Vi utbildade oss båda till ingenjörer och kom så småningom hit till Asea i Västerås. Vi förälskade oss i samma flicka på kontoret. Hon hette Elsie och det blev Roberto som till sist blev hennes utvalde. Men ganska snart efter giftermålet blev Elsie min älskarinna.
    Puggioli berättade trevande, som ur en halvt bortglömd dröm.
    - Elsie och jag planerade mordet tillsammans. Vi brukade skämta om att Roberto såg ut som Erik XIV. Kanske hade han skandinaviskt vikingablod i släkten. Som forskningsingenjör på Asea-Atom hade jag inga svårigheter att få tag på arsenik. På Erik XIV:s dödsdag den 26 februari ifjol var jag hembjuden till dem på middag. Vi åt ärtsoppa och drack punsch. Under natten körde vi kroppen till Domkyrkan och jag slog sönder ett av fönstren.
    - Jag hittade notisen om det i tidningen, sade Karlsson. Det antogs vara ett pojkstreck.
    - Jag hade med mig en liten vinsch från Asea och med den lyfte vi sarkofagens lock. Jag ville att han skulle få vila i en kista från Carrara. Det var ett sätt att döva mitt dåliga samvete. Och det var ett perfekt gömställe. Trodde vi. Gud straffade oss genast. Elsie insjuknade hastigt i cancer och dog. Men det vet ni säkert redan.
    Karlsson nickade igen. Puggioli drog rosslande efter andan.
    - Och nu är jag själv döende i cancer. Jag har högst några veckor kvar att leva. Jag har sparat en del pengar. Jag har skrivit ett testamente. Jag skulle önska att Roberto kunde flyttas till Carrara och bli begravd i fosterjorden. Kanske kunde vi få vila tillsammans. I en kista av marmor vid foten av de vita bergen.
    Clemente Puggioli låg tyst en stund, utmattad av sin kraftansträngning. Han såg liten och tunn ut i den stora sjukhussängen. Han fuktade sina torra läppar och mumlade som för sig själv, så svagt att det nästan inte hördes:
    - Må Gud förlåta oss...
    Han slöt ögonen.
    - Döden och flickan, tänkte kriminalkommissarie Karlsson. I skuggan av Gud...

*

När de kom ut i sjukhuskorridoren laddade Karlsson in en dubbel prilla både upptill och nedtill.
    - Du är skyldig mig en flaska konjak, sade Widing skadeglatt.
    Karlsson suckade tungt.
    Han tänkte på hur Jesus botade en blindfödd man, på de vita marmorbergen i Italiens sköna land, på Karin Månsdotter, på Roberto Massaros ruttnande kropp och på kärlekens dårskap.

 
7.

Regeringen beslöt i samråd med Domkyrkokommissionen, Riksantikvarieämbetet och Rikspolisstyrelsen att hemligstämpla det makabra fyndet i sarkofagen från Carrara. Intet gott syntes komma ut av att på dåvarande tidpunkt offentliggöra det fullständiga materialet kring gravöppningen.
    Däremot publicerades naturligtvis det vetenskapliga utredningsmaterialet rörande den riktige Erik XIV. Man kunde med visshet konstatera att Erik verkligen avlidit av arsenikförgiftning. Däremot kunde man inte upptäcka några rester av den famösa ärtsoppan.
    Skultuna bruk tillverkade en ny kista av koppar. Söndagen den 26 januari fick allmänheten tillträde till Domkyrkan. Framme i koret i den öppna kistan låg resterna av det kungliga stoftet på lit de parade. Till orgelmusik defilerade under 5 timmar 15.000 personer förbi kistan för att hedra den döde monarken. Slutligen lades locket på. Kistan fylldes med argongas för att förhindra oxidation, löddes ihop och sänktes ner i sarkofagen. Efter nästan 400 år kunde kung Erik äntligen vila i frid i sarkofagen från Carrara.

*

En månad senare lyfte ett italienskt flygplan från Bromma flygplats med destination Rom. Bland lasten ombord fanns 2 likkistor. Det var barndomskamraterna Roberto Massaro och Clemente Puggioli som sida vid sida reste hem för att förena sig ned den jord varifrån de kommit.
    Med lite tålamod kan den nyfikne fortfarande hitta deras enkla och nu nästan övervuxna grav på kyrkogården i Carrara vid foten av de Apuanska bergen, ett sentida tillägg till skalen efter urhavens döda organismer varav marmorbergen består.

Kjell Höglund, 1995