Om man placerar ett papper över en magnet och strör järnfilspån på papperet så lägger sig spånen i mönster efter magnetens annars osynliga flödeslinjer. Det är ett fysikaliskt experiment som man fick göra i skolan.
     Ibland tänker jag på detta som en liknelse för hur man kan skriva sånger. Först måste man ha en idé - det motsvarar magneten. Det måste vara något man vill uttrycka. När man väl har en idé drar den som en magnet till sig minnen, tankar, upplevelser, livsfragment, sådant man läst eller någon sagt, känslor, funderingar och så vidare, och dessa "järnfilspån" bildar ett mönster styrt av osynliga "flödeslinjer" som utgår från idén. På så sätt blir något förut osynligt, men existerande, synligt för en själv och andra i form av en sång. Det tror jag är konstens uppgift. Att göra det osynliga synligt.
     En idé kan vara en fras som man tycker låter bra. Eftersom man tycker den låter bra har den en koppling till ens eget liv och verklighet, den har en laddning. Därför kan den fungera som en magnet, och därför blir det mönster som uppstår också sant, det är inte "påhittat" lika litet som en magnets flödeslinjer är påhittade, och mönstret kan därför också betyda något för en annan människa. En sådan laddad fras är också en naturlig utgångspunkt för ett upprepningsförfarande eller en refräng.
     Ibland skriver jag sånger genom att helt enkelt hitta de inledande orden, som då blir det frö ur vilket resten vecklar ut sig som ett träd eller en blomma - eller en sång. Man kan också säga att man blir "havande" med en idé, ett "befruktat ägg", som långsamt växer till ett "foster" och föds som ett färdigt "barn".
     Jag tror att alla konstnärer bygger upp ett mytologiskt landskap där deras skapelser kan äga rum och få sitt existensberättigande. Det finns inget uppslagsverk i vilket konstnären kan slå upp om exempelvis en viss formulering är den rätta. Det finns ingen att fråga. Därför måste konstnären bygga upp en personligt skapad värld, som kan användas som uppslagsverk i förhållande till nya skapelser.
     Men melodin då? Den uppfattar jag som en bärvåg för texten. Om man lägger järnfilspån på en metallplatta och sätter plattan i vibration genom att dra en fiolstråke längs plattans kant så bildar spånen också ett mönster. Jag föreställer mig att man som musiklyssnare under årens lopp samlar på sig olika musikfragment som associeras till känslor och minnen och som kan bli byggklossar i sådana melodimönster.
     Jag tror inte att det är någon principiell skillnad mellan en sång eller en tavla eller en roman eller en dans eller ett fotografi eller någon annan konstyttring. Konstnären gör det osynliga synligt. Konstnären förvandlar med andra ord psykiska föremål till fysiska föremål, som kan upplevas av någon annan och därigenom på nytt bli psykiska föremål. Konst är tankeläsning via ett konstverk.
     Och oavsett hur det går till är man själv alltid lika förvånad över vad som framträder i framkallningsvätskan. När det osynliga blir synligt.

Kjell Höglund, 2000