Här är hela manuskriptet till Kjell Höglunds sommarprogram i Sveriges Radio P1 sommaren 1999. Läs också Kjells presentation av programmet.

Sommar 1999. Kjell Höglund.
(Manus. Musiktitel. Artist.)

1.
Jag är ljusskygg. På sommaren har jag solglasögon och en fånig solhatt. Jag ligger aldrig på stranden och solar. Jag förstår inte varför det skulle vara snyggare att vara solbränd än att vara vit. Är jag rasist, eller vampyr eller kanske ozon-allergier?
   Under en sommarvandring i Västerås hittar jag i en papperskorg på Stora Torget en bortkastad bok som heter "Konsten att förstå musik". Den är publicerad 1946 och skriven av Herbert Rosenberg. I denna bok läser jag att ett musikaliskt mästerverk är byggt som en organism, och att den tyske fysikern Hermann von Helmholz i sitt epokgörande arbete "Die Lehre von den Tonempfindungen" från 1863 hävdar att dur är naturligare för örat än moll.
   Skulle då glädje vara naturligare än sorg? Skulle den nedåtgående tersen från G till E vara beviset för att sorgen är en känsla på utdöende och att den slutgiltiga lyckan är oundviklig?

2.
Sommaren föds ur våren och förvandlas till höst. När höstmörkret och höststormen kommer söker jag min tillflykt till stadsbibliotekets trygga famn.
   Jag bläddrar förstrött i Filosofisk Tidskrift och ramlar rakt in i ett resonemang om dödandet och utbytbarheten av personer. För att uppväga dödandet av person A måste nyttan för personerna B och C vara högre än A:s nyttopotential, det vill säga den nytta som skulle komma A till godo om han inte hade dödats. Förskräckt flyr jag ut i höststormen igen.
   Med våtgula höstlöv klibbande under skosulorna gör jag ett skymningsbesök vid poeten Bo Setterlinds grav på Wallinska kyrkogården i Västerås. Här finns alltid blommor och brinnande ljus. Människan lever inte enbart av bröd.

3.
Hösten övergår i vinter, sommarens motpol. Julen närmar sig och man vill helst gå i ide. Jag försöker nå upplysning genom att studera katten Mirre när hon tvättar sig. Förgäves. Grubblar över en underlig gåta. Förgäves. Under en hel vecka består min frukost av ett glas mjölk och en lussekatt.
   Jultomten i kommersens tempel delar ut karameller till andäktiga barn. I Norrland träffade jag en gång en man som hade sett en tomte. "Den var så här hög" förklarade han och visade med händerna ett avstånd på så där tre decimeter. "Den stod på en stubbe" sa han.
   Samme man ansåg att pengarna borde avskaffas. Istället skulle man få betalt i timmar, minuter och sekunder, beroende på hur länge man hade arbetat. Istället för att varor i butiken kostar pengar skulle dom kosta tid, menade han. En limpa kunde kanske kosta tio sekunder eller sisådär. Sådana människor kan man stöta på i dom djupa skogarna, där fantomen ibland går omkring som en vanlig man.
   I över 2000 år har arabiska legender berättat om Ubar - en sagostad av guld som Allah begravde i Rub al Khali-öknens heta sand. Genom Ubar gick den inkomstbringande karavanhandeln med rökelse och kryddor från Dhofar i södra Oman och vidare genom dom trakter vid Persiska viken där arkeologer gissar att Edens lustgård var belägen. Koranen omnämner den gyllene staden, liksom Ptolemaios och Marco Polo. Den förekommer i saga 996 i "Tusen och en natt" och Lawrence av Arabien kallade Ubar för sanddynernas Atlantis.
   Det är något att drömma om när vinterns vargtänder hugger en i nacken.

4.
Alexandra David-Néel gjorde en forskningsresa till Tibet förklädd till pilgrim och berättar i sin bok "Bland mystiker och magiker i Tibet" utgiven 1929, att det finns lamor som mitt i vintern torkar lakan doppade i iskallt vatten på sina nakna kroppar. När man läser sådant tycker man att sommaren inte kan komma fort nog.
   I snömodden på Vasagatans trottoar ligger en sönderriven bok på danska; "Livslogn og livssandhed" av Johannes Jorgensen, utgiven 1899, alltså för exakt hundra år sedan. Författaren återger ett brev från en vän som beklagar att Jorgensen blivit kristen. "At du, den dybt jordfaestede Darwinist, bliver Christen, det er mig sorgeligt og obegribeligt." Jorgensen förklarar varför han övergivit materialismen och återvänt till sin barndoms tro. Han slutar med frågan: "Kun Mennesket skulde behove en Logn for at leve?"
   Bokens sista sida, liksom svaret på frågan, har försvunnit i snön.
   Som vanligt när påsken närmar sig funderar jag över det här med hönan och ägget. Vem kom först? Jag bestämmer mig för att lösningen måste vara att livet är ett kretslopp. Slår mig till ro med denna tanke. Nästa påsk ska jag kläcka en ny hypotes. Livet är ett ägg.
   Vårkänslorna börjar spira och jag ger mig ut på en egen forskningsexpedition i Alexandra David-Néels fotspår. Genom Västerås flyter en å som heter Svartån och jag följer den uppströms för att försöka hitta dess källa. Jag vandrar genom ett idylliskt koloniområde med söta leksaksliknande hus. Vidare förbi en kyrkogård. En asfalterad gångstig leder vidare. Färden fortsätter genom ännu ett koloniområde och längs ett spår i gräset. En grusväg. Några sommarstugor. Till sist blott den obanade vildmarken. Den djärve upptäcktsresanden ger upp. Expeditionen har misslyckats.
   Då rasslar det till i gräset och man får syn på en katt.
   - Doktor Livingstone, förmodar jag, säger man.

5.
Så kommer en ny sommar. Näckrosbladen flyter fridfullt på Svartåns vattenyta. Stadshustornets klockor spelar en spröd melodi. I katolska kyrkans trädgård påtar en nunna. Några grabbar slamrar med sina rullbrädor. När brädorna hamnar upp och ner visar undersidan färgglada målningar. Dom liknar helgonbilder.
   Det är en sådan dag då man söker tröst i Alf Henriksons visdomsord: "Bländverk, sken och villa är timmar, dagar och år. Tiden, tiden står stilla. Det är vi som går."
   I Leanders antikvariat vid Stora Gatan inhandlar jag "På vita vägar i Provence" av Gabrielle Ringertz, utgiven på Bonniers 1939. Författarinnan skriver lyriskt om Provincia Romana vars "klassiska minnesmärken måhända äro skönare i sitt förfall än under sin glanstid."
   Här levde trubadurerna, liksom Nostradamus, den store siaren. Här levde den hätskt förföljda albigensersekten eller katarerna. "Då man tar del av deras läror", skriver Ringertz, "måste man häpna över, att redan i de dagarna en åskådning kunnat mogna, som i så hög grad överensstämmer med ofantligt många tänkande nutidsmänniskors."
   Gabrielles bok utkom samma år som Hitler startade det stora kriget. Jag undrar vad hon kan ha gått för öde till mötes under den anstormande världsbranden? Kanske sitter hon fortfarande i det tizianska aftonljuset i sitt älskade Provence när den blå natten sänker sig, bräddfull av skymningens mystik och vemod.

6.
Jag följer med på en visning i domkyrkan i Västerås. Tegelstenarna framme i koret är från 1400-talet. På den tiden torkade man teglet i solen. I några av tegelstenarna kan man därför se avtryck efter en gris, en hund och till och med tassen efter ett nyfiket lodjur. I den unika dopfunten ingår hedniska och skabrösa detaljer som ursprungligen varit avsedda för en skeppares kajuta, men som slunkit med på grund av konstnärens tidsbrist.
   Om man ställer sig längst bak i kyrkan och som kikarsikte använder en korsfäst kristusfigur som hänger i taket, så ser man att den bortre änden av kyrkan svänger åt höger. Ibland byggde man kyrkor på det sättet, eftersom Jesus hänger snett på korset. Till höger om altaret är en graalskål inhuggen i en gravhäll på stengolvet. Världen är full av hemliga meddelanden för den som kan läsa dom.
   Sommarverandan på Stadshotellet har rivits. Ett säkert hösttecken. Slut med sommartallrik och bakad potatis för i år. Men man kan ju alltid sitta i baren med en halva rött. Några affärsmän diskuterar västeråsgurka med sina utländska gäster. På Skybar högst upp i skyskrapan sjunger Leonard Cohen "I´m your man".
   På en affisch på stan läser jag: "En dag som den här åkte Marco Polo till Kina. Vad ska du göra idag?"
   Jag gör en höstresa till Kungsbacka tillsammans med min far. Hans syn har försämrats, och innan det är för sent vill han återse den stad där han arbetade som bagare i sin ungdom. En tidig morgon när han satte degen började kyrkklockorna ringa. Andra världskriget hade brutit ut.
   På turistbyrån klagar min far över att dom vackra nittonåringarna som han på den tiden tittat på i parken inte längre sitter kvar.
   - Dom har nog blivit några år äldre, säger flickan bakom disken.

7.
Glenn Millers inspelningar är fortfarande tidlösa pärlor från jazzens swingperiod. Den 24 december 1944 - en julhelg mitt under brinnande krig - rapporterades den berömde orkesterledaren saknad under en flygning från London till Paris, där hans "United States Army Air Force Band" skulle framträda. Millers plan lyfte från England den 15 december och försvann i tomma intet.
   Författaren Wilbur Wright påstår i boken "Millergate" - en anspelning på Watergate - att en serie omständigheter berättar en annan historia. Miller flög i själva verket i förväg till Paris för att träffa sina vänner David Niven och Marlene Dietrich. Det bar sig inte bättre än att han kom i bråk på en bordell i Pigalle och fick en allvarlig skallskada.
   Miller flögs till ett militärsjukhus i Columbus i Ohio där han avled. Ett annat flygplan, som samtidigt störtade över engelska kanalen, erbjöd en perfekt förklaring till Millers försvinnande. I samråd med hans fru beslöt myndigheterna att hemlighålla sanningen. Inför slutoffensiven mot nazisterna var det inte så passande att Glenn Miller hade dött efter ett simpelt slagsmål på en bordell i Paris.

8.
Jag befinner mig i en avkrok på Rivieran. Fråga mig inte varför. När jag från en sluttning kastar blicken bakåt mot det blånande Medelhavet ser jag en man och en kvinna dansa tätt tillsammans på ett platt hustak. Varför? Hur har dom hamnat där? En okänd passion.
   Jag bor på ett hotell under en bergsformation som ser ut som en babianskalle. I bukten utanför cirklar vattenskidåkare kring ett ankrat krigsfartyg. På en restaurang högt över havet äter jag provencalska tomater och en kluven honungsmelon med portvin i urgröpningen.
   På kvällen är det dans utomhus på platsen vid Bureau Municipale till en orkester som heter Marimba. Det påminner på ett kusligt sätt om min ungdoms danser i Norrland på 60-talet.
   Jag dricker pastis på ett bedagat hotell som har en skylt med texten "Tea-Room". Jag törs vid närmare eftertanke inte beställa te complé som jag hade tänkt, ty jag är ensam i lokalen. Jag har gått in här eftersom hotellet har en charmig air av engelskt förfall. När som helst väntar jag mig att Hercule Poirot ska strutta in och lösa mordet i tekannan.

Avenue Henri Barbusse leder fram mot den lilla kyrkan Chapelle Sainte Therese. Inne i kyrkan upptäcker jag en cirka en meter lång modell av ett fartyg med hissade segel och kinesiska tecken på relingen. Bredvid står en madonna med ett barn på armen. Lokala legender vet att berätta att Jesus familj flydde i båt till Marseille efter korsfästelsen. Men jag befinner mig mellan Saint-Raphael och Cannes. Var det istället här dom landsteg? Fantasin skenar iväg med mig.
   Utanför Marseille ligger fängelseön If där greven av Monte Christo försmäktade. En öppning är uthuggen mellan två fängelsehålor till turisternas fromma, och genom denna öppning påstås greven ha fått kontakt med sin lärare, den mystiske abbén.
   Pizzan i den ruskiga hamnen smakar papper. Min sallad består mest av vitlök. Längst in i lokalen sitter madame och räknar sedlar. Här gäller inga kontokort.
   Jag försöker besöka konstnären Jean Cocteaus skapelse Notre Dame de Jerusalem men det är stängt på tisdagar. Istället studerar jag en nunna som spisar lunch. Först äter hon med hjälp av en kniv sakta och omsorgsfullt upp sin baguette som innehåller skinka, ost, tomat och salladsblad. Efter att ha svalt den sista tuggan sveper hon till min häpnad sitt stora glas med rött vin i ett enda drag. Det skulle jag aldrig klara.
   Precis utanför mitt fönster har en spindel vävt sitt symmetriska nät. Själv sitter den orörlig i centrum och väntar.

9.
Männen spelar boule i sommarhettan på grusplanen framför La Galinette. Jag bläddrar i "Histoires et Légendes de la Provence Mystérieuse" som jag nyss köpt för 120 francs. Madame ordnar med vinrankorna.
   Apropå spel så tänker jag gå till tennishistorien. När en tennisspelare slår en serve som motståndaren inte lyckas nå med sin racket kallas det ett serve-ess, på engelska ace. Men om motståndaren når bollen utan att få den i spel finns det ingen term för det, trots att resultatet är detsamma. I tie-break talar man om mini-break, så ett möjligt namn vore mini-ace. Men jag har istället fastnat för beteckningen half-ace, eftersom det ju närmast är frågan om ett halft ess. Tänka sig! När namnen Björn Borg, Boris Becker och Pete Sampras för länge sedan bleknat kommer mitt eget namn att lysa i eldskrift över Wimbledon och Franska öppna. "Det var han som införde half-ace", kommer experterna att säga och nicka förnumstigt till varandra över champagnen och jordgubbarna.
   Jag har blivit illa biten i foten av insekter. Madame ger mig en crème som heter Parfenac att stryka på. Också Frankrike angreps nerifrån när den 36:e amerikanska infanteridivisionen landsteg här vid Le Dramont den 15 augusti 1944. En underlig association. Har jag fått solsting? Det är 33 grader varmt i skuggan.
   Aska faller ner från himlen och förebådar domedagen. Om en sekund är jag antagligen förkolnade rester som grävs fram om tusen år ur ett annat Pompeji. "Hoppas att fyndet av mig kan föra forskningen en liten smula framåt", tänker jag utvecklings-optimistiskt.
   Den största meteor jag någonsin sett störtar ner i riktning mot Pointe de Notre Dame. Margaretha vinner 450 francs på kasinot i Cannes. På ett laxfärgat kasino i Saint-Raphael får jag en sockerbit till min konjak. Margaretha förlorar 450 francs. Samtidigt hittar jag råttgift under den eleganta soffan.
   Så förgår världens härlighet.

10.
Anundshög strax utanför Västerås är Sveriges största gravhög med väldiga stenblock som är resta i stora skeppsliknande formationer. Dom antas vara gravar som symboliserar skepp på väg till dödsriket. Vackra höstdagar brukar jag ta med mig några smörgåsar och en termos varm mjölkchoklad och cykla ut till Anundshög. Två stora stenskepp bildar tillsammans en åtta, symbolen för evigheten, där dom seglar fram över tidens hav.
   Men stenarna som står i en ring i Stonehenge i England fungerar bevisligen som ett astronomiskt instrument, och vid Anundshög kan man hitta både det gyllene snittet och Pythagoras sats. Varje sida har tretton stenar och förr räknade man med tretton astrologiska tecken och delade in året i tretton månvarv.
   Mellan stjärnbilderna Oxen och Tvillingarna hänger på himlen den hemlighetsfulla Spindeln, som representerar tillvarons magiska och ockulta element och som väver människans öde.
   Astronomen Tycho Brahes systematiska observationer av stjärnhimlen banade väg för Kepler, Gallilei, Newton och Einstein. Jag nås av meddelandet att denne stjärnornas kartritare och galaktiske resenär dog av urinförgiftning. Han lämnade av artighetsskäl inte middagsbordet i tid för att tömma blåsan.
   Dödens ängel följer ingen etikett, och imorgon är det solförmörkelse.

11.
Mot bakgrund av vinterns mörkande himmel syns stjärnor och planeter allt tydligare. Varje planet formar ett rörelsemönster på himlen, om man räknar från dom positioner då planeten står i rät linje till solen. Merkurius exempelvis bildar en oregelbunden triangel och Mars bildar en fyrsidig figur.
   Men endast en planet beskriver ett precist geometriskt mönster. Vart åttonde år fullbordar nämligen kärleksplaneten Venus en femuddig stjärna. Såna himmelska realiteter får en att trots allt tro på kärleken.
   En jul i min barndom köpte jag en liten färggrann fågel av tunt glas till min mamma. Jag hade slagit in fågeln i papper och när hon öppnade paketet på julafton återstod bara glasskärvor. Den färgskimrande fågel Fenix hade förvandlats till krossat glas för att aldrig mer återuppstå.
   På nyårsafton lovar jag mig själv att aldrig mer avge några nyårslöften. Äntligen ett vattentätt nyårslöfte som är möjligt att hålla! Förtjust över min fiffighet skålar jag i rosa champagne för ett gott nytt år.
   Det ligger en död fluga i fönstersmygen vid mitt bord på restaurangen. På denna plats i universum har den alltså avslutat sitt korta flugliv. Tankfullt sväljer jag en klunk kaffe och begrundar livets förgänglighet. Vem sörjer en död fluga?
   Jag vaknar upp ur mina drömmar och bläddrar förstrött vidare i "Det förtätade ögonblicket. Tolkningar av T'anglyrik" av Göran Malmqvist.

12.
Nattåget rusar mot Malmö. Jag är på väg till världens ände. Pendeltåget till Ystad är överfullt eftersom kommunens besparingar har minskat antalet vagnar. Jag tar färjan till Bornholm. Här finns fyra mystiska rundkyrkor från 1100-talet som användes både som kyrkor och försvarsanläggningar. Kanske var det tempelriddarorden som byggde dom. Medeltida kalkmålningar i Österlars rundkirke visar flykten till Egypten. Ett timglas i Nylars rundkirke bär inskriften: Ultima latet, "det sista är dolt".
   En timmes båtresa ut i havet ligger den lilla ön Christansö. Här uppfördes på 1600-talet världens första framskjutna flottbas, härifrån anföll Tordenskjold svenskarna och här gjorde engelsmännen 1808 en misslyckad attack mot sjöröveriet. En akademiker läser under båtresan en skrift om medeltida vapensköldar.
   På Cristiansö bor 125 personer. Man har höns och odlar grönsaker i skrevorna. Här finns en pytteliten sjö som kallas Salomos brunn och två andra miniatyr-sjöar som kallas Salomos glasögon. Udden längs mot norr heter mycket riktigt Verdens Ende, och den består av tomma klippor med oljefläckar och fågelskit. Strax intill ligger öns sophög. Det brinner och ryker bland soporna. Förmodligen symboliskt.
   En gång deltog jag i den berömda drakfesten på Gärdet i Stockholm med en sensationell innovation, nämligen "Den Transparenta Cylinderdraken." Den bestod av en ihoprullad och genomskinlig plastskiva. Osynlig för den profana hopen skulle den sväva högt uppe i himlen och bara tillfälligtvis slunga gnistrande solreflexer ner mot jorden som en hemlighetsfull hälsning från gudarna.
   Det var bara en hake. Draken vägrade att flyga.

13.
Odödliga mästerverk i all ära, men dom tyngs på något sätt av sin egen förträfflighet och ibland sekler av knäböjd beundran. Ibland kan därför anspråkslösa litterära bagateller just i kraft av sin oväsentlighet säga något väsentligt om livet och döden.
   Jag snubblade häromsistens över Lawrence Durrells bok "Sicilian Carousel" som på svenska fått den, visserligen korrekta men föga poetiska titeln "Runt Sicilien". Det är en resebok, men som alla bra reseskildringar handlar den egentligen om något annat.
   Durrell deltar ganska motvilligt i en sällskapsresa i buss runt Sicilien. Han är gammal och trött, och det framgår mellan raderna att han låtit sig övertalas att skriva boken för att han behöver pengar. Flera av medresenärerna är, misstänker jag, helt eller delvis påhittade.
   Durrell blandar triviala observationer och upplevelser med minnesbilder, gapskratt och lärda funderingar. Emellanåt sprutar han ur sig några sura uppstötningar av eld och lava, liksom inspirerad av vulkanen Etnas hotfulla hostningar. Som en dov orgelton ljuder genom boken den bottenlösa sorgen efter en älskad vän som bott på Sicilien och nyligen dött.
   I den grekiska mytologin sägs det, att den heliga floden Alfeios flyter från det paradisiska Arkadien i Grekland och sedan under havet, för att komma upp till jordytan igen i form av Arethusas källa i Syrakusa på Sicilien. Alldeles intill Arethusas källa ligger en gammal katedral som Lawrence Durrell kallar för "en levande röntgenbild av hela vår kultur, eller den religiösa impulsens historia i ett enda skarpt tvärsnitt, eller det mänskliga förbundets sanna Ark". När Durrell trädde in över tröskeln till detta urgamla tempel flög en fluga i ett sidokapell rakt in i en ljuslåga och brann upp - den uppgav andan med ljudet av en raspad tändsticka.
   I katedralen förvarar man inlåst inne i väggen en stor luciastaty av silver som står på en stor silverkista, vilket är lite beynnerligt, eftersom Santa Lucias kvarlevor förvaras i en kyrka i Venedig. När jag frågar en guide vad som finns i silverkistan svarar hon: "Den är väl tom."